Penna på väg, tack >>>
En födelsedagstext från Harri, och en fantastisk slogan

   CHELSEA, (OCH TJEJERNA I MITT LIV).

Fotbollslaget från sydvästra London, Chelsea FC, är det viktigaste i mitt liv. Så har det alltid varit, och så kommer det förmodligen alltid och förbli. Även om jag måste erkänna att jag på senare år insett att även min sambo, familjen, katterna och våra kära vänner ligger däruppe i paritet med Chelsea.

Så här låg det i alla fall till under en längre tid beträffande balansen mellan kärleken till fotbollslaget och kärleken till det motsatta könet. Jag har haft tre ”riktiga” och varaktiga förhållanden under min resa på denna jord, och jag har alltid gjort följande klart för de flickor som på allvar figurerat i mitt liv. Chelsea fanns där innan dig, och kommer att finnas där efter dig. Enkelt! ”90% OF MALES ARE HAPPILY MARRIED – TO ELEVEN MEN”. Klockren Carling Cup reklam i slutet av 90-talet. Kanske inte så psykologiskt klokt och tala om att laget är viktigare än ”dig”, speciellt i början av ett förhållande. Inget hyckleri, det är lika bra och vara ärlig redan från början. Ärlighet varar längst, även under emotionella omständigheter som dessa.

Första damsällskapet som jag tog med till Stamford Bridge var Britt. Hon är storasyster till en av de lojalaste Chelsea-killar som jag har haft förmånen och ha som vän under en mycket lång tid, nämligen Tomas Wilhelmsson, ”hockeyfrillan” från Surahammar, ni vet. Det blev i alla fall någon sorts nytta med just det förhållandet, Tomas är proper Chelsea. Även Britt har intresset kvar och ser en del matcher med oss på diverse pubar i Västerås. Tar till en reklamtext från företaget Umbro från sent 90-tal för att beskriva hur jag ser på relationer, självklart sagt med glimten i ögat. ”IF SHE SAID IT´S CHELSEA OR ME”, WOULD YOU MISS HER? Klockrent.

Med Anneli blev det lite mer svårjobbat. Hon var inte alls sport- eller fotbollsintresserad. Sitta och diskutera bilar, motorer och amerikanska navkapslar med hennes umgängeskrets var inte direkt min grej. Vilka idioter, de visste inte ens vem Kerry Dixon var.

Jag gjorde i alla fall ett tappert försök och tog med henne till SW6. ”Varför måste vi vara vid arenan fem timmar innan matchen?”. ”Ååååhhh, det är sådant liv på puben”. Chelsea var nog inte riktigt hennes grej. När hon dessutom lyckades med konststycket att somna under hemmamatchen mot Southampton i mars 1991, då var det nog ingen mening längre. Okej, jag kan erkänna att Chelsea var bedrövliga då och förlorade med 0-2 inför endast 13 391 åskådare, men att somna på Stamford Bridge, det gör man ju bara inte. Såvida det inte är av en överdriven alkoholkonsumtion före avspark, då må det vara förlåtet, och bara då.

Sen ville hon gärna ha barn, och det ville inte jag. Då var det lika bra att gå skilda vägar. Så blev det också knappa året senare. Någon vecka efter separationen var det TV-sänd fotboll med polarna. Chelsea spöade Hull borta i FA Cupen med 2-0. Jag hade valt rätt. Istället för blöjor och barnskrik blev det ett sexpack och oddset. Tillbaka i förarsätet. Ännu ett av Umbros reklamtexter beskriver känslan på ett bra sätt. ”THE BEST DAYS OF YOUR LIFE - SATURDAYS”.

Midsommaren 1993 var det kört igen, då jag stövlade in till grannen med en landgång och ett par öl. Ungkarslivet tog slut igen. Trebarnsfar över en natt. Hur gick det här till? Samtliga tre; Jessica, Jocke och Andreas är nu Chelsea supportrar. Inger (=Fluffo) är lyckligtvis enormt sport- och fotbollsintresserad så det hur skulle nog lösa sig. Snabbt över med henne till Stamford Bridge, för och visa vilka hon har att konkurrera med. Precis som vid tidigare tillfällen så hade laget i mitt hjärta den dåliga tajmingen att förlora, då jag stolt skulle visa upp vilka som är nummer ETT. Denna gång med 1-2 mot Blackburn i seriepremiären 1993/94.

Jag blev så besviken på grabbarna i blått, att jag plötsligt fick ett infall och deklarerade min sanna kärlek till Fluffo. Chelsea förtjänar inte min kärlek, men det gör du. Nu var det snabba puckar som gällde. Hastigt och lustigt passade vi på att förlova oss på Stamford Bridge, West Stand, under spartanska förhållanden den 20/8 1993. Firade med ett par kalla öl på puben Rosie`s. Lika bra och göra det ordentligt. Stamford Bridge. En bra grund till ett lyckat förhållande. Tänk bara om laget kunde lyckas någon gång också, då vore allt en dans på rosor? Jag var så desperat på framgångar för Chelsea, så jag lovade faktiskt att gifta mig med Fluffo, om klubben någonsin vann en större titel. Trodde att det var säkert. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att det skulle hända. Inte med den tidens upplaga av Chelsea. Laget som alltid underpresterade. Den slumrande jätten. Inte en chans.

Jag var faktiskt så utsvulten på framgångar att jag reste till London och såg Zenith Data Systems Cup Finalen mot Middlesbrough i mars 1990, bara för och få se Chelsea spela på Wembley en gång i mitt liv, och jag var på vippen och åka till Le Havre för en match i Cross Channel Trophy för att få bevittna Chelsea i Europa. Ni hör ju själva, fjan turneringar som Ken Bates uppfann på eget bevåg, och matcher många Chelseafans i Sverige aldrig har hört talas om.

Tillbaka till Fluffo. När Chelsea vann FA Cupen 1997, ville hon gifta sig. Jag ursäktade mig med att det gällde en Europeisk titel. Vi vann Cupvinnarcupen 1998. Hon krävde giftermål. ”Nej, men det var ju Ligatiteln jag menade”. Vi vann ligan 2005, och hon påminde mig om vad jag lovat. ”Vi måste anpassa oss till klubbens nya läge. Förutsättningarna har drastiskt förändrats. Champions League, gumman, vi tar Champions League”. Vad fan händer? Vi vinner Champions League också. Sista halmstrået. ”Med de nya förutsättningarna som faktiskt råder så kör vi på The Quadruple istället”, det vill säga en fyrling av titlar. Känner att jag har köpt mig lite tid. Faktum är att hon faktiskt har insett och accepterar fullt ut det faktum att vi kommer att förbli ogifta, och numera är det mest på skoj och med glimten i ögat, om vi ens nämner det.

Alla Chelseavänner i England tjatade konstant om giftermålet, och om hur de skulle ordna en oförglömlig ceremoni och en brakfest på Stamford Bridge. Visst känns det aningen lockande, men nej tack, jag avstår. Å andra sidan, vilken sjuhelvetes blåvit fest det skulle kunna bli. Eller kanske mer likt en massiv Chelsea ”sing song” på puben. Tanken kittlar. En Chelsea  ”sing song” är alltid på sin plats med likasinnade.

Vid ett bastubad hemma hos mig 2008 föreslog den forne skytte kungen Kerry Dixon sig själv som best man, och vår vän Chelseasupportern Martin Swan, prästen som hade hand om Peter Osgood`s begravningsceremoni på Stamford Bridge 2006, lovade sköta vigseln.  Bara en sådan sak.

Nämnas kan också att jag hade lite extra press och tyngd på giftermål från den forne Chelsea ordföranden Ken Bates och hans fru Suzannah. Låt mig förklara. Jag och Fluffo var på The Shed Bar och drack några drinkar med just omnämnda personer då giftermålsfrågan kom upp.” -Har ni förlovat er på Stamford Bridge, ska ni väl gifta er där också”, sade fru Bates. Ken tog med oss in på arenan och pekade mot en plats framför The Shed. ”-Här kan det ske”. Tillbaka till Shed Bar för de avslutande drinkarna och kommentarerna i frågan. Jag förklarade för Bates att jag har lovat gifta mig den dagen Chelsea vinner ligan, varvid han funderar en stund, spänner blicken i Fluffo och lätt skrattande yppar följande; ”- Kära Inger, jag tror att du kommer att förbli älskarinna i resten av ditt liv”. Humor hade han i alla fall, gamle gråskägg. Inte ens han trodde på att Chelsea skulle ta en ligatiteln inom överskådlig tid.

Vi firar över 20 år tillsammans med otaliga Chelsearesor ute i Europa och på de Brittiska öarna ihop, vilket bekräftar att det rullar på ganska bra ändå, med en förlovning på Stamford Bridge i bagaget, och ingenting därutöver.   

HAPPILY MARRIED – TO ELEVEN MEN