De första två månaderna

Säsongen är bara två månader, men då det är landslaguppehåll får vi roa oss med annat. Så varför inte ta en titt på säsongen hittills.

Den har en del överraskningar och en hel del som överraskat mindre. En del positiva saker och en del negativa saker. Mest negativt tycker jag är att domarstandarden sjunkit häpnadsväckande mycket de här månaderna. Chelseas match mot United värsta exemplet inte minst för oss, men även i ett flertal andra matcher finns det mycket goda skäl att hoppa på domarna och gnälla. Mycket goda. Även Bolton råkade ju ärligt talat illa ut mot oss, men vad det gäller målkameror är nyheterna usla för de kan aldrig införas förrän tidigast 2013-14 tydligen av olika skäl, inte minst för att Fifa och gnomen Blatter bromsar. Underligt att det har blivit så då säsongen i mina ögon inte varit särskilt svårdömd, men oj vad domarna varit usla. Hoppas de är på träningsläger nu under landslagsuppehållet.

En annan anmärkningsvärd sak har varit alla straffar som missats. Jag har inte statistiken men jag tycker både att det varit fler straffar än vanligt (och långt från alla korrekta), men också betydligt fler straffmissar. Viasat brukar kommentera detta, och det är slående. Även om Chelsea för första gången på mycket länge vann en straffläggningstävling, och det efter att Lampard av alla missat sin straff. (Chelsea har dock satt alla straffar under matchtid, dvs den mot Norwich, mot oss satte Valencia en och United missade en billig straff).

Vi börjar självklart med Chelsea.
Jag tycker det ser väldigt lovande ut. Det som André Villas-Boas vill se hända börjar hända. Vi såg tidiga exempel på det i träningsmatcherna men när säsongen började var intentionerna och spelmodellen plötsligt borta. Chelsea spelade som under Ancelotti men försökte ändå spela annorlunda, men alla delarna klickade inte i det spelet. Ganska många delar klickade om vi ska vara ärliga, även om vi såg vad som några försökte åstadkomma, men då inte alla var med på det såg det minst sagt krampaktigt ut till en början. Vissa spelare, jag tänker nämna Frank Lampard framförallt, återföll direkt i Ancelottis bollkontrollerande spel på mitten. Ineffektivt och temposänkande som det var förra året. Vi såg bara glimtar av det som vi visste AVB ville genomföra med Chelsea. (Fast mot Bolton spelade Lamps precis som AVB vill, och det gav onekligen utdelning)

Inte oväntat självklart, även om det var lite oväntat ändå efter att försäsongen sett så lovande ut. Det tar alltid tid för nya spelmodeller att sätta sig. Vi kommer ihåg hur Ancelotti försökte genomföra diamanten med Chelsea men det var först när han återgick till Chelseas mer normala 4-3-3 som dubbelvinnar-säsongen verkligen tog fart. Det var det han hade spelarna för.

Och där är nyckeln till alla spelmodeller. Det handlar inte bara om idéer, filosofi, det handlar också om vilket spelarmaterial man har. Därför ville AVB ha gott om tid att utvärdera truppen innan han köpte spelare. Han kunde inte få alla spelare han ville ha, men han fick tillräckligt många för att i början av september få se sina idéer och sin betydligt mer offensiva filosofi börja klicka. Till början stundtals, men ju fler matcher och med desto tätare matchande, desto mer fick vi se av det Chelsea som kommer att glädja oss resten av säsongen. Framförallt började saker och ting hända i Unitedmatchen, men den avgjordes tidigt av en linjedomare så resultatet matchade aldrig spelet. Mot Bolton ansåg AVB och spelarna själva att de börjar anlända dit de vill komma, även om jag nog tyckte att Chelsea var snälla mot Bolton och lyfte foten från gaspedalen en hel del i den matchen.

Det är dock ingen tvekan om att Chelseas nya spelmodell nu börjar sätta sig, även om det blir lite av en omstart mot Everton på grund av landslagsuppehållet som kom ovanligt olämpligt för Chelsea. Med det extremt stora antal spelare som försvinner till olika landslag kan Chelsea till skillnad från en del andra lag aldrig spela ihop laget under uppehållen och det blir alltid en omstart efteråt. Så kanske kommer maskinen att hacka lite under Evertonmatchen innan Chelsea kommer att börja imponera stort fram mot jul. Jag kan inte se någon svacka före vår traditionella julsvacka. (Och gissa om jag önskar att vi slipper se den i år). Fast ärligt talat, vem hade kunnat se och förutspå den svacka Chelsea klev in i från och med Liverpool- och Sunderlandmatcherna i november förra året...

Några spelare har haft svårare att anpassa sig till det nya spelsättet än andra. Svårast naturligt nog de som varit med längst och spelat vad som i princip varit Mourinhos 4-3-3 oavsett tränare, även om alla tränare på något sätt vidareutvecklade delar av det spelet beroende på spelarmaterial och egen filosofi. Andra spelare har tagit till det nya spelsättet som fisk till vatten.

Till den första gruppen hör vad vi kallar gamlingarna (vilket har med tid i klubben att göra mer än med ålder) och till den andra nykomlingarna. Ramires är ett exempel på en spelare som tagit ett stor steg framåt. Jag tycker även Mikel ser intressantare ut nu, även om han inte är förstaval på mitten då Chelsea inte längre spelar med samma utstuderade defensiva mittfältsroll. Jag tycker dock man ser mer potential i honom än på länge nu. Mata oh Meireles som hämtades in för det här spelet har självklart haft lättast att hitta rätt. Men även Torres visar vad han kan och får väldigt orättvis kritik även om han inte helt hittat hem ännu, men det är för att hans självförtroende fått en ordentlig smäll, och får. Till Tevez strejkade var han ju medias strykpojke nummer ett. Jag har dock inga problem med att se Torres glänsa framöver när han väl hittat tillbaka till sig själv. Fysiskt är Torres närmare den Torres som spelade för ett par år sedan än någonsin redan, nu måste bara det mentala komma ifatt.

Chelsea har varit påfallande ineffektiva, ännu ett obehagligt minne från förra säsongen. Det släppte förhoppningsvis i matchen mot Bolton. Jag tror vi får se fler storsegrar före jul. Själv ser jag nu bara ett problem till som jag hoppas hittar sin lösning, vilket det borde för det är ändå ett adelsmärke hos det moderna Chelsea, försvarsspelet. Särskilt måste Chelsea få ordning på markeringsspelet vid fasta situationer och ännu mer framförallt den bristande koncentrationen som gör att vi tappar poäng, släpper in mål i slutet av matcherna (något som nästan märktes även mot Bolton fast det självklart inte hotade segern). När det är fixat så är det bara domarinsatsen i Unitedmatchen som kan stoppa oss som jag ser det.

Bättre start än vanligt

Nej, jag underskattar inte motståndarna. Jag är bara inte lika till mig av beundran som sportpressen varit av United. Ett United som fortfarande lever på turen, effektivitet och en tradition av att klara av svåra situationer. De vann med klara siffror mot Chelsea, vi vet alla varför. De hade tur mot Stoke och i mina ögon hade de tur mot Norwich, inte minst tur med att Norwich inte kunde omsätta sina chanser. De imponerade mot ett väldigt svagt och demoraliserat Arsenal, men det hade de andra topplagen också gjort mot dem i just det läget.

Manchester United är ett oerhört bra lag, men de är inte på något sätt överlägsna ens med sin också nya spelmodell. De har utvecklat det som de var bra på förra året och har en mycket bredare trupp i år, plus att deras talismanspelare Rooney har hittat formen igen. United är helt klart bättre i år, men det är City och Chelsea också. Förmodligen även Liverpool.

Men vilket är det sanna United, det som imponerade mot sin tradition i början av säsongen, eller det vi sett i Champions League och de två senaste matcherna? För det United kommer snart att börja tappa poäng i mer än en match, särskilt på bortaplan.

City överraskade mig mycket mer i inledningen av säsongen. Aguero är en bra spelare, det visste vi även om jag själv aldrig varit en stor beundrare eller sett honom som lämplig i Chelsea. Han passar ärligt talat bättre i ett City som har David Silva som kan förse honom. Silva som är den Cityspelare jag väldigt gärna alltid velat se i Chelsea, men nu har vi Mata som kan bli minst lika bra, kanske bättre. Den som imponerat mest hittils i City är för mig Edin Dzeko som visat varför han kostade stora pengar. Hans start var tuff, men nu är han där City hoppades han skulle hamna kvalitetsmässigt (Bayernmatchen undantagen).

City har också spelat ett oerhört mycket mer attraktivt spel i år och de har tillräckligt med talang i laget att gå hela vägen. Ändå står jag för mitt tips att det är inte de som blir mästare, utan Chelsea eller United. Erfarenhet och rutin betyder massor, särskilt då hela ligan är så mycket bättre och tuffare. Hade jag varit Cityfans skulle jag också oroa mig över lagmoralen hos dem. Tevezaffären var inte helt oväntad och hur mycket kommer den att störa laget City? Dessutom har de en krutdurk till som kan explodera mot Mancinis eget temperament. Mancini är i mina ögon inte heller i närheten av den kvalitet som manager som Ferguson absolut är och som jag är övertygad om att AVB är och framförallt blir.

Underpresterare:
Arsenal toppar den listan trots att de efter sitt spelartapp och desperata sista-minutenvärvningar inte tillhörde lagen som kunde ses som mer än en möjlig utmanare till fjärdeplatsen. De har dock underpresterat ännu mer än väntat. Visst kan de skylla på skador, men när det gäller Arsenal och skador måste man ifrågasätta Wengers träningsmetoder och hans matchande av ungdomarna. Där finns ett stort problem i Arsenal, även om Wengers ego nog är ett ännu större problem, trots att han vacklade och ändå försökte skaffa spelare han behövde i sommar. Han lyckades dock inte som jag ser det. Jag tycker inte Arteta ens i närheten har ersatt Fabregas eller Nasri. Mertesacker har en bra bit kvar och så vidare. Det är inte så att Arsenal plötsligt blivit ens ett mittenlag, men de är inte i närheten av förra årets kvalitet som jag ser det, och de har spelat ännu sämre än så hittills.
- Bolton. De är bättre än sin position, klart bättre även om de saknar målskyttar. Men när vi tittar på Bolton måste vi också titta på deras spelschema. Jag räknar absolut med att de kommer att börja klättra nu när de ska möta lagen som inte tippats hamna i absoluta toppen. Jag hoppas också att Kakuta äntligen tar det steg jag hoppats på i två säsonger nu under Coyles mentorskap.
- Fulham har lite i skymundan också haft en hemsk start. Fast när första segern kom då var den väldigt övertygande. Jag anser Jol vara en bättre tränare än Hughes och jag tycker de har bättre material i år, framförallt visade de upp några spännande framtidsspelare i Carling Cupmatchen mot oss.
- WBA såg ut att kunna bli ett mittenlag, nu börjar jag undra. Hodgson är en kompetent vändare av bottenlag men den här starten kan påverka deras säsong mer än jag tror den dåliga starten påverkar lagen ovanför.
- Sunderland hade jag stora förhoppningar på, kanske för stora. Med de köp de gjorde och den trupp de har idag hade jag klart förväntat mig dem betydligt högre upp än 16e plats. Jag trodde verkligen de skulle till och med utmana Tottenham och Everton i skiktet som tävlar om Europa Leagueplatserna. Det är dock mycket kvar, även om ägaren Ellis redan markerat sitt missnöje genom att själv ersätta legenden Niall Quinn på ordförandeposten.

Överpresterare:
Newcastle. Alla spådde stora problem för dem efter att tappat karaktärsspelare, men som jag förutspått här har deras nyförvärv varit bra. Ändå har de nått klart bättre resultat än jag hade kunnat tro. Vi får se hur långt det räcker och om de klarar skador, å andra sidan får de nu tillbaka en mycket kompetent spelare i Ben Arfa också. De är också det lag som släppt in minst mål, något man kanske inte räknade med när Enrique såldes till Liverpoll.
- Aston Villa ligger bra till just nu, men de inneboende slitningarna mellan spelarstilarna och MacLeish kommer att kosta senare det är jag övertygad om. Så länge allt går bra, och att vara obesegrade efter sju matcher är mycket bra, då märks mindre (även om det snackas e hel del ändå bakom kulisserna). Än så länge är det dock en positiv utveckling hos det lag vi slog så väldigt övertygande i Hong Kong.

Som väntat:
Nykomlingarna har börjat precis som jag väntade mig. Även om de ligger klumpade mitt i tabellen och jag tippade nedflyttning. Norwich, QPR och Swansea alla på samma poäng!

QPR har värvat mycket och rätt klokt, men Taarabt är en lös kanon som man brukar säga på svengelska och smällar som mot Fulham påverkar. De har också Chelsea i nästnästa match. Swansea har tagit sina poäng. Jag förväntar mig ändå att alla tre kommer att vara i bottenträsket när vi kommer in på våren. Det är normalt att nykomlingar börjar bra, ofta över sin förmåga, men i långa tuffa serier håller det sällan hela vägen. De är också betydligt mer skadekänsliga då de har mindre kvalitet i sina truppe, entusiasmen tenderar att svalna en hel del efter negativa resultat och matchandet börjar slita på både kroppar och psyken.

Tottenham, har börjat som jag väntade mig. De har en trygg spelmodell som alla kan, de har kompetens och har egentligen bara förlorat truppspelare. Deras tuffa tid kommer i vinter när Adebayor försvinner till Africa Cup, van der Vaart är skadad allt oftare och Modric inte ensam orkar bära deras spel. Jag undrar också vad som kommer att hända i vår när spekulationerna om vem som ska bli ny landlasmanager verkligen börjar, kan Redknapp och laget då hålla fokus. De kunde det inte förra året. (Ancelotti tippas redan som efterträdare). Men just nu ser de ändå ut att bli det lag som utmanar mitt tippade fjärdelag, Liverpool.

Liverpool har faktiskt varit något lite sämre än jag väntat, men jag tror nog ändå fortfarande de är största kandidaten till fjärdeplatsen. Det är kanske utmanande att säga när de ligger femma med bara två förluster, men det är hur det sett ut som jag tänker på. Deras val av brittisk ryggrad i värvningar och laget tror jag inte kommer att betala sig så mycket som de hoppas, jag har helt enkelt inte det förtroendet för Carroll, Downing och Adam, även om den sistnämnde har en gudabenådad fot, men han är inte särskilt tempostark eller har någon hög arbetskapacitet. Gerrard tror jag kommer att ha samma problem i år som Lampard hade förra året, det är inte lätt att komma tillbaka från den sortens skada särskilt inte när rehabiliteringen drog ut så enormt på tiden. De gjorde dock sena förstärknngar till sitt stabbiga försvar som kommer att betyda mycket för deras utmaning.

Everton börjar skakigt alla år numera, så jag hade inte väntat mig annat, men jag tror nog de återkommer och kommer att klättra i tabellen, som de brukar göra. De har dock en något tunnare trupp i år, om än marginellt. De har inte heller särskilt mycket tur.

Wolverhampton började strålande, mindre strålande i de senaste matcherna och de ligger ungefär där man tippat.

Blackburn och Wigan finns i det skikt av tabellen där de väntas hamna även mot slutet av säsongen. De har inte trupper för att kämpa om annat än att hålla nykomlingarna, om ens dem, bakom sig.

Stoke ligger där jag väntade mig, men jag tycker ändå att de överraskat en del. Om inte annat överraskade deras sena och tunga värvningar. Det är dock svårt att ta sig in i de två toppgrupperna, den som tävlar om CL och den som tävlar om EL. Spelmässigt har Stoke framförallt utmärkt sig med starka resultat, om än hemma, mot Chelsea och United. De sköter sig också bra i EL. Och däri ligger kanske frågan om dem, de är inte vana vid Europaspel, så hur kommer det att påverka deras säsong.