12 april 2011

Media och Chelsea

För dem som följer och har följt CSFC så kanske ni noterat att jag inte har de högsta tankar om media, sportjournalister och liknande.

Det är sant. Jag har själv varit en av dem i många år (är fortfarande på sätt och vis). Mitt första jobb var som sportjournalist vid Östra Småland och Barometern och jag har aldrig riktigt lämnat branschen. (Jag har hela mitt liv jobbat i olika former av mediebranschen). Så jag vet en del om hur yrket fungerar, även om det på många sätt spårat ur sedan internet kom in i bilden. Nu handlar sportjournalisters jobb väldigt mycket om att sitta och klippa och klistra nyheter, bristfälligt översatta.
Rykten upphöjs till nyheter. Skvaller kallas nyheter. Faktakontroll är ett skämt. Åsikter tas för fakta. Kunskap har också blivit ett skämt. Folk byts ut innan de hunnit lära sig något för det finns alltid någon som jobbar billigare. (Jag vil dock säga att det är långt ifrån alltid journalistens fel, det är väldigt mycket mer ofta redaktionssekreteraren som befaller hur de ska skriva än hur de vill skriva).

Några har gjort en stor karriär på sina språkkunskaper och på att snabbt och effektivt omvandla andras artiklar till något som de blivit kända för. Ofta intressant, men man bör nog hålla källkritiken till sig själv. Jag gillar dem, även om jag inte köper att de är de största experterna oavsett utmärkelser och mer eller mindre fejkade omröstningar (Sådana avgörs mestadels av spridning och räckvidd, jmf Idol). Framförallt gillar jag att se att de ofta har ett socialt perspektiv på vad de skriver.

Jag har sedan väldigt tidigt (internetanvändare i 16 år, vilket är längre än de flesta tidningar varit på internet) haft mycket kontakt med sportjournalister i de moderna medierna. (Jag har också ett förflutet som pressansvarig hos Djurgården Fotboll). Och i väldigt många fall blivit väldigt besviken, och impopulär.

Det finns i princip bara två stycken som skriver om Premier League och Chelsea som jag har stor respekt för.
Det är Peter Wennman på Sportbladet som tyvärr numer tvångsförpassats in i Aftonbladets olästa skribenter genom att han låsts in i de sk plusartiklarna. Jag gillar Wennman väldigt mycket, jag håller inte alltid med och har tjafsat en hel del med honom om det, men jag respekterar honom mycket. Ändå vägrar jag bli pluskund. Jag anser att det får räcka med alla annonser på Aftonbladets webb, därför får jag inte läsa honom så mycket längre. Men för andra som ser annorlunda på informationsflödet på webben och anser att det är OK att betala extra, rekommenderar jag honom absolut.

Den andra som jag vill rekommendera är Kalle Karlsson som länge skötte Expressens Premier League-blogg och blev utnyttjad i den funktionen. Han finns nu hos Eurosport och jag rekommenderar hans blogg även om designen och användarvändligheten på den lämnar en del att önska. Det handlar dock till syvende og sidst om innehållet och därför, besök den!
Kalle Karlssons blogg:
http://www.eurosport.se/premier-league-bloggen-med-kalle-karlsson_blog180/blogpostlist.shtml

Sveriges mest hyllade sportjournalister är Simon Bank och Erik Niva och jag har följt dem åtminstone sedan de kom till Sportbladet. De har ett annorlunda uttryck. De är kunniga, mycket väl insatta i internet och hittar ofta de här underbara saker som kallas notiser. De kan massor om fotboll, inte alltid massor om Chelsea. Jag vill säga att de är alltid väl läsvärda, även om även de ofta låses in i Aftonbladets försök att klämma läsare på webben på extra pengar (jag kallar det extra då jag återigen anser att webbnyheter ska vara tillgängliga för alla).

Jag följer inte Club Calcio i fyran (jag menar det handlar ju om Serie A!) så jag hänger inte med vad Simon Bank gör där så mycket. Däremot följer jag Viasats Premier Leageusändningar slaviskt och länge gjorde jag det också med deras magasinprogram You'll never watch alone. Numera missar jag det för det mesta och saknar det inte då jag blev så förbannad på gäster där som tilläts säga de mest konstiga saker och obevisade påståenden (värst var en nisse som jobbade för Uefa och som hade den konstigaste tolkningen hittills av deras finansiella regler och noll kunskap om hur klubbar lever upp till dem, inte för att det hindrade honom att peka ut vissa klubbar i ett negativt sammanhang). Och jag måste säga jag har blivit lite besviken på Erik Niva när han pratar om Chelsea. Som i precis all sportjournalistik nonchaleras ju fans totalt i tv och tidningar. Vi anses tydligen mest som idioter, och i bästa fall kan vi ge upp till någon skandalartikel. Trots att den entusiasm och det engamenang fanns har nog skulle vara betydligt mer upplivande än blaserade (godkända) branschpersoner som sitter i varandras knä.

Jag tillhör kanske de som vet mest om Chelsea i Sverige även om jag är en tankspridd stackare många gånger. (Jag är inte ensam dock). Jag har lagt ned tiotusentals (ok jag är blygsam) arbetstimmar för Chelsea sedan jag startade CSFC 1970. Och jag kan mitt Chelsea FC, jag inbillar mig till och med att jag kan en del om fotboll. Därför vet jag när jag anser att andra svamlar om det, sprider myter istället för sanningar och så vidare. Vad det gäller andra lag kan jag mindre så där kan jag lättare bli övertygad om andras kunskap i frågan. Men vad det gäller just Chelsea hävdar jag faktiskt att Niva är mindre kunnig och mer fördomsfull än jag någonsin velat tro. När jag säger fördomsfull är jag kanske kategorisk men när man på fullt allvar sprider vad som är rena gissningar, myter och obekräftade spekulationer i media om Chelsea, då är man fördomsfull som jag ser det.

Ändå vill jag uttrycka min största beundran för Bank o Niva. Men lite mindre tottenhamsk avundsjuka skulle inte skada ;-) om jag får säga så. Jag beundrar sportjournalister som också är uppriktiga och deklarerade fans, för de är egentligen mer som jag. Även om jag klart säger att för mig kommer Chelsea först och fotboll först i andra hand. Jag tror att Bank o Niva nog är lite tvärtom ändå. Vet jag vilket lag en journalist älskar kan jag också läsa honom/henne på ett betydligt mer informerat sätt, då jag vet vad kärlek till fotbollsklubbar betyder. Jag tycker det är väldigt viktigt för journalister att stå för om de är fans eller inte.

Det finns idag något i medielandskapet som inte fanns, eller åtminstone aldrig togs på allvar, numera. Det är fansajterna, som CSFC.
Sportjournalister tycks förakta oss. Trots att bevisligen vet vi betydligt mer om vårt lag än vad de gör. (Och skulle kunna hjälpa dem). Värst av alla i det fallet är Zlatanskribenten Wegerup som uttryckligen förklarat att hon alltid vet mer än vad vi gör! Vilket inte är sant för hon kan inte mycket om Chelsea, snarare pinsamt lite. Tro mig, det var en strid som blev rätt bitter till slut. Så jag läser henne aldrig numera, för vem kan ta en människa som avfärdar kunskap och engagemang på det sättet på något som helst allvar.

Mats Olsson i Expressen, finns det någon som läser honom längre? Särskilt kunnig är han inte. Deras så kallade Premier Leaguekorrespondent Börjesson är nöjesjournalist och inte fotbollsmänniska, och det märks. I dagens expressen.se påstod han att Daily Mail är en trovärdig källa om Chelsea, tro mig det är inte sant. Jag läser Daily Mail dagligen, mycket för att deras sajt är väldigt användarvänlig, men inte är de Chelseaexperter på något sätt. Den tidning jag tycker har bäst artiklar om Chelsea är Ealing Gazette och Fulham Chronicle.

Fotbollskanalen.se bojkottar jag. Dels för att jag tycker leedsaren inte kan särskilt mycket (tippade t ex Chelsea som svag fyra förra året!), men mest på grund av de vedervärdiga, slippriga skvallerartiklar deras tidigare Premier League-"expert", Liverpoolsupportern och medarbetare (tror han är tidigare?) Marcus Christofferson skrev (ibland får han skriva i Observer-Guardian där han bl a skrev en mycket fördomsfull artikel om svensk huliganism i samma skandalartade stil). Det snaskigaste jag läst i svensk press någonsin.

Laul skriver mest om allsvenskan och är kul på ett cyniskt Thor Modéenskt sätt. Som Pool-supporter äventyrar han sig ibland in på PL!

Bästa livefunktionen vid matcher har Expressen även om jag aldrig är där på Chelseamatcher då jag alltid föredrar ChelseaVitals Matchday Moments. Bästa liveuppdatering har Aftonbladets Livescorefunkton även om den buggar mac-datorer något osannolikt (därför har jag ett program som blockerar flash numera, det är rätt underbart att slippa flashannonsskiten).

Av studioreportrar och intervjuare är jag väldigt förtjust i Frida Nordstrand, Ola Wenström, Anna Brolin och Lasse Grankvist givetvis. Bästa bisittare är Jens Fjellström oavsett att han lär vara pool-supoorter. Jag har blivit rätt besviken på Glenn Strömberg som är väldigt fyrkantig när han pratar om Chelsea, kan det ha med att han gillar ett rött londonlag? Fyrans sk expertkommentatorer är lite bättre än när Lasse Eriksson och Billy Ohlsson härjade, men inte mycket. Sorry Åslund, men...!. Jesper Husfeldt är härligt partisk (och så fel) i sin favoritism av Serie A. Pontus Kåmark underskattad, kanske för att han ställer upp på damfotboll? Viasat liksom Canal+ har väldigt bra kommentatorer. Jag gillar Bosse Peterson, vilket väldigt många inte gör. Inte minst för att han är en av de få som alltid ser till målvaktens betydelse. (Jag tålde inte enblond tidigare CL-bisittare i studion). Rit-Ola är lite väl angelägen om att vara Niva till lags idag. Sladjan har en otacksam roll, han kan mer än han får visa och därför blir han för angelägen. (Själv vägrar jag Facebook i alla former så...) Jag gillar Marcus Birro för han är egentligen enbart en fanskribent, partisk, emotionell, härlig och ibland väldigt mycket ute och cyklar. Kanske ser jag lite av mig själv i honom. Han är också rätt ensam om att inte vara rädd för att be om ursäkt när han har fel.

Fansajter är oehört ojämna. Många är oerhört mycket kunnigare än sportjournalister och media, om sitt eget lag. En del är clowner och inavlade fånar, som Republic of Mancunia. Ingen kan dock anklagas för bristande engagemang. Själv är jag knuten till ChelseaVital och trots många slitningar och åsiktsskillnader anser jag den utan tvekan vara den i särklass bästa Chelseasajten, särskilt för fans utanför England. (Min engelska favorit är nog Martin Samuel i arsenalvänliga, ok det var en underdrift, Daily Mail, en blaska annars inte mer seriös än svenska kvällstidningar, fast med betydligt mer eget material).

Fredric Pavlidis är en CSS-anknuten journalist som börjat skriva på SVT.se. Jag har ännu inte följt hans krönikor så noga men ska ta en titt på dem framöver. (CSS=Chelsea Swedish Supporter-klubb, den numer officiella avdelningen efter att CSFC tackade nej redan på 80-talet att forsätta vara officiell. Med betoning på supporter om vi säger så). Svenska Fans är i mina ögon självöverskattade och inga jag följer alls längre (de är inte heller egentligen fans utan tillhör Stampen, ett mycket stort medieföretag i Sverige).

Officiella klubbsajter är i bästa fall korrekta, oftast erbarmligt tråkiga dock. Informationskontrollen hos klubbarna idag är som under kalla kriget och Chelseas tillhör tyvärr inte på något sätt ett föredöme så styrd som den är. De tillhör faktiskt de värre när det gäller att bidra med information. Dock, står det där är det fakta, inte fria mediespekulationer, typ angående nya spelare.

Avlutningsvis. Tro inte på det mesta som står och tro aldrig på transferrykten i media.
Men läs väldigt gärna Peter Wennman och Kalle Karlsson (ingen är Chelseasupporter) både för kunskap och perspektiv, samt lite blodtrycksförhöjning!
Och tro inte på något om källan inte anges, eller om den är någon av de engelska tabloiderna, eller överhuvudtaget spansk sportpress.

Och för att avfärda den största myt som finns om Chelsea (vi har redan tidigare skrivit mycket om att Chelsea inte är det lag som lagt mest pengar på spelare de senaste tio åren); att Roman A kräver en CL-vinst för Chelsea. Roman har aldrig någonsin ens talat om detta med Chelseas spelare. (se även Lampards uttalande>), så varför envisas journalister att påstå detta? Självklart är det ett jätteviktigt mål, då det är den enda titel vi inte har - men för nästan alla utom journalister är ligan viktigast.

(Själv har jag ett utlopp för mina mer kontroversiella åsikter på kommentatorsfunktioner på olika ställen mest för att reta rödingarna, eller för att förgäves försöka påvisa fakta, CSFC är alltid faktamässigt korrekt och åsikternaä är lätt urskiljaktiga)