CSFC om Enzo Maresca

Vi erkänner, villigt, att vi är inte överförtjusta i Enzo Maresca.
Vi står också för att det handlar mer om personlighet än prestation men inte enbart.

Vi skulle nog betygsätta honom 6+, ibland på gränsen till 7- som coach. Men det här med fullständigt usla insatser i första för att sedan spela en helt annan så mycket bättre fotboll i andra halvlek. (Tänk framförallt Newcastle-matchen idag).
Han vann Europa Conference League, bra men ingen stor titel och det förväntades de göra, han vann World Cup, klart större titel och särskilt som han vann den. Han har visat stor taktisk känsla mot toppklubbar men har inte en aning om hur man bryter ned låga försvar. Problemet är ju förstås att de matcher är få och långt mellan och de matcher Chelsea borde vinna är det hans trista sidledesfotboll som gäller.

Problemet för oss ligger på annat håll.  Vi har svårt för hans personliga arrogans, oförmågan att visa ödmjukhet eller erkänna minsta lilla fel/misstag. (Ja, Mourinho var ännu arrogantare men han hade ändå en viss charm i sin arrogans och han levererade onekligen resultat). Vi kan inte med Marescas behandling av spelare han nästan utan ens tittat på sätter i en frysbox. Vi kan erkänna att han därtill kanske varit nödd och tvungen av detta på grund av noll inflytande på värvningar när sportdirektörsnissarna handlar för lagerhyllorna inför vidareförsäljning. Det ursäktar inte hur han skött det. Det är ändå fullständigt usel personhantering. Ojämnheten, bristen på stabilitet och att man aldrig vet vilket Chelsea som startar en match både spelarmässigt och motivationsmässigt är klart störande.

Vi gillar inte hans fotbollsfilosofi men sidledespass och totalfokus på bollinnehav. Det är så trist att se. Tiki-taka är död. Tack och lov. Särskilt när varenda kontring får oss att sätta hjärtat i halsgropen då försvarare är mer intresserade av att kortpassa. Vi har i ärlighetens namn noterat att den är mindre påtaglig den här säsongen. Även om han fortfarande inte har en aning om hur man spelar försvarsspel eller använder sig av en central anfallare. Han spelar den inte heller mot de bästa lagen.

Vi stödjer hans lilla uppror mot sportdirektörerna och ledningen, även om vi tror det är dömt på förhand att misslyckas. Men vi kan inte heller låta bli att se det som ett karriärsutspel där han försöker positionera sig som Pep Guardiolas eventuella ersättare i Manchester City. Trotss hans förnekanden, det måste han ju säga. Han verkar känna spark-andedräkten i ryggen redan.

Vi fullständigt hatar hans rotationsfilosofi även om vi förstår tankarna bakom men de är ändå inte genomtänkta. De handlar mindre om det sportsliga och mer om det ekonomiska att ge tillräckligt mycket speltid åt vissa spelare så de ska kunna säljas för maximala pengar.  Vi har förståelse för hans ursäkter om att vara rädd om spelare som är skadebenägna, men orden är inte helt förankrade i hur han agerar.
Problemet är att där han roterar allra mest är där han borde rotera allra minst, i försvarslinjen. Han roterar vissa spelare och maxutnyttjar andra. Hans ursäkter saknar konsekvens.

Hans rotationer är också inkonsekventa. Vissa spelare spelar jämnt medan andra roteras hur bra de än presterat, för att de ska vilas eller av någon annan påhittad ursäkt. 5,4 ändring i snitt per match är obegripligt mycket.

Det är kanske inte helt hans ansvar men Chelseas skadehistorik, näst värst av alla lag måste han ta ansvar för.  Liksom det fullständigt hemska disciplinära facit Chelsea har. Vi köper inga ursäkter om att det beror på unga spelare.  De flesta lag har unga spelare som sköter sig.  Det är som i vilken familj som helst, barnen tar efter föräldrarnas uppförande.

Vi förstår och stödjer honom fullt ut i att han borde få ha ett ord i vilka spelare Chelsea värvar, men det har han inte och där kan vi inte säga mer än att vi tycker nästan synd om honom då ingen sportdirektör eller i ledningen ens bryr sig om att lyssna på honom.

Det är lite mini-Trump över honom i hans försök att betona hur viktig han varit i Chelsea framgångar. Det är fortfarande spelarna som gör jobbet. Det är nog naturligt att hans ego vill få några klappar på ryggen, för trots allt; han vann ECL, CWC och tog Chelsea (om än mer tack vare andra lags svagheter än Chelseas styrkor till Champions League).

CSFC får stå för att han gör och har gjort ett fullt godkänt jobb även om det finns klara dalar och problem i det. Han måste nu se till att det finns konsekvens och stabilitet i Chelsea, skillnaderna mellan topparna och dalarna är på tok för stora. Påfallande ofta i samma match. Chelsea spelar ofta bra mot förväntade topplag men har så svårt att motivera sig och stå upp mot lag de ändå ska slå, och många gånger ska de slå dem lätt.

I slutändan, Enzo Maresca som coach får ta mycket kritik men vi får inte glömma att det stora problemet i Chelsea är sportdirektörernas och ägarnas filosofi att köpa in mängder av löften för att aldrig ge dem chansen  och bara vilja sälja av dem eller låna ut dem för att öka deras försäljningsvärde. Att värva rätt spelare för sportslig framgång är helt enkelt inte intressant i Chelsea känns det som många gånger. Men har inte de sportsliga framgångarna främst i fokus i Chelsea. Det är en amerikansk affärsorganisation, inte en fotbollsklubb som vi känner dem. Och vad händer egentligen i stadiumfrågan? Absolut ingenting känns det som.

Ägarna och sportdirektörerna är ändå Chelseas största problem. Så vårt nyårslöfte blir kanske att försöka vara snällare mot Maresca (kanske).

HAPPY HOLIDAYS
God Jul och Gott Nytt År