CHELSEA SWEDISH FAN CLUB - 50 ÅR
ETT HALVSEKEL MED CHELSEA FOOTBALL CLUB

14 mars 1970 visades Chelsea för första gången någonsin i svensk tv. I Tipsextra som just startat och normalt bara visade matcher från det lokala Midland-tv-bolaget (mycket Wolves, Villa, Leicester, Derby, Notts Co om vi säger så). Men så fick de visa FA Cupen.

Matchen var semifinalen i FA Cupen. Matchen spelades på 3 Point Lane, dvs White Hart Lane, Tottenhams hemmaarena, mot Watford. Slutresultatet blev 5-1 till Chelsea.  Målen av Webb, Osgood, Hutchinson och så två av Houseman.
    Det var dagen blixten slog ned för en som gillade George Best men var väldigt ljum till hans lag). Det var dagen då jag fann det lag som vann mitt hjärta  Jag hade nog redan hittat mitt svenska lag men det engelska blev större för mig. Nybliven tretton år gammal.. Sedan dess har jag aldrig tvekat en sekund om vilket som är världens, ja universums finaste lag (även om jag tvivlar på att det spelas fotboll i övriga universum). Idag otvivelaktigt ett av världens största fotbollslag.

Därför räknar vi den dagen som födelsedagen för Chelsea Swedish Fan Club. 14 mars 1970.

Chelsea gick vidare och vann FA Cupen det åren efter två gigantiska helt legendariska matcher mot Dirty Leeds.  (Det enda sätt vi gamla Chelseasupportrar kan referera till det laget). Under bland de värsta förhållanden jag sett fotboll spelas, underlagsmässigt. (Har du inte försökt se matcherna på Youtube eller annorstädes är du ingen Chelseasupporter!).

Jag hade hört talas om supporterklubbar så jag kontaktade familjen Mears och frågade om det fanns någon i Sverige. Det gjorde det inte men jag fick starta en i Sverige och  norden

Ingen i min familj gillade sport, allra minst fotboll.
   Så varför jag kom att älska fotboll är nog en gåta. Mer än vad fotboll älskade mig. Jag började som målvakt och Peter Bonetti (och Ronnie Helström, fast fel klubb) blev min första stora idoler. Gillade väl George Best en hel del också men föll aldrig riktigt för hans klubb. Ville spela målvakt trots glasögonen men ett söndersparkat finger blev till platsbyte då jag efter det blev skotträdd! Det blev högerytter; snabb, kanske rätt spelintelligent men bolltekniken var inte direkt  Charlie Cooke eller Alan Hudson. Kombinerat med andra idrotter blev det ändå upp till juniorlaget i en idag annan allsvensk klubb.

Chelsea Swedish Fan Clubs början var blygsam. Tidningen Buster som alla i min ålder vet vad det är, bidrog och publicerade information om CSFC. De slantar jag fick ihop gick till frimärken för att svara på frågor och informera om Chelsea. Kunskapen om Chelsea blev mitt sätt att supporta klubben.
    Nästan enda källa på den tiden var tipstidningarna, det fanns två. Vi Tippa och en som jag inte kommer ihåg. Jag läste dem slaviskt på utgivningsdagarna på stadsbiblioteket i Kalmar. Svenska tidningar skrev fortfarande rätt lite om engelsk fotboll även om det ökade tack vare Tipsextra.

Året efter vann Chelsea Cupvinnarcupen efter två oförglömliga matcher mot Real Madrid i Aten. Lyckliga dagar, engelska lag på den tiden var inte särdeles duktiga på den europeiska fronten.

CSFC var förmodligen, det är svårbevisat, nordens största fanklubb för ett engelskt fotbollslag under några år.  Kanske mer för att vi var ganska ensamma.

***

Under gymnasieåren fick jag se Chelsea för första gången live. Vilka de spelade har jag faktiskt glömt ’även om jag misstänker att någonstans i någon låda finns kanske ett program som överlevt många flyttar.

Min skola, Stagneliusskolan som jag var ordförande för idrottsföreningen i (för övrigt en av Sveriges absolut äldsta idrottsföreningar, tror bara Upsala Simsällskap var äldre) var extremt aktiv. Vi uppfann något som då kallades medicinbollsrugby och än idag är största sporthändelsen i stan som skolrugbyn. Det gjorde det möjligt för oss att skicka lag i olika sporter utomlands.  Vi var i England för att spela volleyboll mot en skola, det visade sig vara inte en skola utan Englands skollandslag. Snacka om missuppfattning. Dessutom första och enda gången i mitt liv jag spelat någon form av sport på ett golv av tegel. Vi fick storstryk inte minst då vi bara hade sex spelare och en var något mindre spelduglig pga kvällen före. Han fick stå i ett hörn av plan hela matchen. Vi spelade ytterligare en match mot dem (tjejerna också)  direkt därpå och lånade en engelsk spelare med svensk mamma samtidigt som de spelade reserverna. (Han fick lära sig en del svenska ord som jag tror hans mamma inte ville han skulle lära sig). Jag tror faktiskt vi vann ett set.

För mig var dock nästan hela resan om att få se Chelsea första gången. Så ensam gav jag mig av och tog mig till Fulham Broadway och Stamford Bridge. Det var mer människor där än hela min hemstad med omnejd.
    Jag hade aldrig i mitt liv sett större hästar än de polisen satt på. Till slut hittade jag en biljettkiosk som såg ut som en startbox för galopphästar. Fick en biljett, var hade jag ingen aning om men efter tagit mig igenom de värsta pungkrossare till vändkors som någonsin funnits upptäckte jag att jag var på berömda Shed End. (Idag sitter motståndarfansen där, men på den tiden var det där de mest inbitna och hårdföra Chelseafansen stod). Det var blått, det var nedslitet, övermålat, gammaldags – närmare en korpplan på sätt och vis än dagens Stamford Bridge men på något sätt väldigt engelskt och väldigt långt från dagens Stamford Bridge.

Storögd upplevelse. Läktaren mitt emot var en låg kurva där man såg höghusen långt bakom. Till höger en större läktare ut mot järnvägen och kyrkogården. Till vänster en ännu större läkare. Planen var fortfarande omgärdad av den berömda hundracingbanan av kolstybb. Snett framför mig stod konstiga trehjuliga fordon för handikappade i ruskigt fula färger. Reliant hette de. Några sådana fanns inte hemma i Sverige.
 
Trots att mitt usla minne inte vet vilka vi spelade, tror jag mig komma ihåg bland alla andra enorma intryck att vi vann.

Jag vet dock utan någon som helst minnesförlust att jag stod i början av matchen i mitten av kurvan. Och i slutet av matchen långt ut till höger.

Det var slutet av januari. Jag frös, bredvid mig stod gapiga engelska män i vita nylonskjortor. Det var allt.

Hur de inte frös ihjäl vet jag inte, men efteråt har jag förstått att det måste berott på mängden av alkohol de hade inhiberat som måste spätt ut blodet och sänkt frystemperaturen märkbart.

Någonstans under matchen förstod jag att jag nog borde röra mig bort.  Det som absolut avgjorde det var när jag såg en av de gapiga männen i nylonskjortor kissa i en ölflaska som han en stund senare gav till sin kompis som höjde den till läpparna och drack.

Ändå vilken upplevelse det var. Så stor att jag glömde vilka Chelsea mötte men resten har jag aldrig glömt. Så många år senare.

Jag har haft lyckan att få återvända till Stamford Bridge under olika epoker. Jag är inte ens nära att vara en av de svenska Chelseasupprter som sett dem mest live. Jag känner många som sett dem live oftare.

Det finns två sorters supportrar. Ingen är bättre än den andra. Ingen är sämre än den andra. (Förutom, måste jag säga supportrarna som reser till alla bortamatcher, även om en del av dem uppträtt rätt illa, särskilt utomlands). De som får se dem live och de som ändå älskar laget lika mycket.  Omständigheter i mitt liv placerade mig i andra kategorin. Det finns supportrar som lever för själva supporterlivet, vännerna på läktarna, sångerna, att stödja sitt lag med sin närvaro. Och det finns supportrar som inte kan göra det men vars kärlek till laget är lika stor.

Jag flyttade till USA för studier. När jag kom tillbaka blev det lite USA, England men mest Stockholm.

Chelsea försvann lite i bakgrunden även om man höll koll så gott det gick. För även om det skrevs lite om engelsk fotboll var det väldigt lite jämfört med nuförtiden.
Huliganerna tog över klubben. Resultaten var skrämmande. Chelsea flyttades ned och upp och ned… En säsong var vi bara ett enda mål från att trilla ned i division tre, vilket kanske hade blivit slutet för klubben då marken var oerhört attraktiv för fastighetshajarna i London. Det var många som ville komma åt den och helt enkelt lägga ned Chelsea Football Club.

1982 köpte fastighetshajen Ken Bates Chelsea Football Club av familjen Mears som ägt klubben sedan starten 10 mars 1905. Men inte för att komma åt marken, utan för klubbens skull, vilket vi ska komma ihåg trots det han sedan gjorde klubben. För han blev tjugotalet år senare det andra stora hotet mot Chelseas framtid.

Bates såg, ser ut som jultomten, men var en hårdför ägare som gjorde mycket bra för Chelsea och en hel del riktigt dåligt. Det bästa utan tvekan var att han ordnade så att CPO (Chelsea Pitch Owners) fick rättigheterna till marken där Stamford Bridge ligger under 90-talet. Detta innebär att Chelseas supportrar har väldigt mycket större inflytande på verksamheten än i princip några andra i engelsk fotboll. För de som har rätten till marken kontrollerar ju också till stor del klubbens framtid. CPO kan dock inte sälja marken men inte heller kan klubbens ägare sälja den utan CPOs medgivande. Han lät bygga om Stamford Bridge och arenan var ett tag den modernaste i London.
   Det sämsta han gjorde var att använda klubben som pant i sina egna vidlyftiga fastighetsaffärer. Något som till slut ledde till att antingen skulle klubben gå i konkurs 2003 om han inte hittade en köpare. I sista stund fann han den ryske affärsmannen och fd oligarken Roman Abramovich.  Den person som lyft Chelsea till världsklass, även om det absolut inte var så att Chelsea var en skitklubb utan historia eller framgångar innan. Snarare mycket tvärtom, bara ett fåtal andra klubbar i Premier League hade bättre framgångshistoria än Chelsea. (Den blev sedan oerhört mycket bättre och Chelsea är nu en av de absolut största klubbarna i England och världen). Chelsea hade vunnit ligan, FA Cupen, Ligacupen, Cupvinnarcupen två gånger och var i Champions League redan innan Roman.  Europacupen fick vi av förbundet inte ens delta i året efter vi vann ligan 1955. Flytten av träningsanläggningen från Harrington till Cobham var redan beslutad och på väg att genomföras även om den nu uppgraderades till en av världens finaste träningsanläggningar.

Ken Bates tog över Chelsea i svåra tider. CSFC låg lågt mest på grund av studier, utlandsarbete, karriär etc men också för att klubben hade kidnappats av huliganer. Och inte dagens mellanmjölksvariant. Det var en helt annan sorts människor, både politiskt, våldsmässigt och vad deras mål var. De pratade om att de var supportar. CSFC kunde inte och kan aldrig någonsin erkänna dessa människor som supportrar. De var våldsverkare som kidnappade min klubb och försökte förstöra den som ett utlopp för deras behov att göra andra människor illa för de tyckte annorlunda. Deras sammanslutningar kallades firmor, deras syfte var att misshandla, hota och hata supportrar till andra klubbar.  Deras politiska bakgrund var lätt spårad till nazistiska och fascistiska grupperingar i samhället.

Ken Bates gjorde sig hatad av dessa då han mötte dem med en hårdare attityd än någon annan klubbägare. Han föreslog på fullaste allvar att staketen som på den tiden  byggdes för att hindra ”fansen” att komma in på plan skulle elektrifieras. Så blev det aldrig  men hans tuffa och hårda linje ledde till att det mesta av den här vedervärdiga huligankulturen försvann då England inte fjäskade med huliganerna längre. En del menar att de äkta supportrarna försvann med den, men det är en alkoholinsvept romantisk snedvridning  av verkligheten. De som försvann var de som utnyttjade fotbollen för sina egna syften.

Som ett led i detta krävde Ken Bates  att supporterklubbarna skulle styras upp och förlora sin självständighet. CSFC var inte intresserade av det, vi menade att vi ville varken eller kunde varken bli en klubbstyrd megafon för ägaren. Den engelska supporterklubben var innan Bates tekniskt oavhängig klubben, men leddes av en i familjen Mears. Vi avstod därmed att vara den officiella supporterklubben för Sverige och Norden.

Engagemanget saknades inte men låg på sparnivå till internet slog igenom i mitten på 90-talet. Då kom en billig kommunikationskanal fram. Det blev lättare att få fram information om klubben.  Och i slutet av 90-talet fanns CSFC i allra högsta grad tillbaka igen, fast enbart som informations- och fansajt för Chelsea Football Club.  Under 90-talet formerades också en ny svensk officiell supporterklubb, Chelsea Supporters Sweden. CSS samarbetar inte direkt med CSFC då vi inte har någon som helst medlemsverksamhet men CSFC står alltid bakom CSS arbete för de svenska supportrarna. Det är två olika uttryck för svenska Chelseasupportrars kärlek till vår klubb, inte konkurrenter.

CSFC fanns på lite olika nätställen innan vi skaffade vår egen domän, www.csfc.se

En avgörande anledning till att vi så att säga kom tillbaka var att från mitten av nittiotalet och framförallt efter Romans övertagande spreds det massor av lögner, skitsnack och desinformation om Chelsea. CSFC ville förutom vara en faktasajt bli en motvikt till detta.

Redan från start var det en nyckelposition att vi skulle presentera fakta som fakta och rykten som rykten. Det har vi hållit fast vid och kanske anser många idag att designen därigenom är ganska tråkig, men det är också en resursfråga. Vi ser det som fundamentalt att redan från start skilja på fakta och rykten. CSFC står helt fria från alla sätt att påverka åsikter och fakta.

Framförallt ville vi påverka sportjournalisterna, de fanns fortfarande kvar på sitt sätt. Idag ser vi yrket som utdött närmast och det är sportskrivare på tidningar och internetmedier. Sportjournalister är nu undantag som är få och alltför få. Det är ok för en de som skriver att hålla på sin klubb men när deras motvilja mot vissa klubbar styr deras skrivande då är det väldigt fel. När de behandlar rykten som fakta och lögner som något värt att förmedla vidare…

Även de mest renommerade av t ex svenska sportskrivare skrev väldigt mycket från sina egna sympatier och drog sig inte för att sprida rykten och osanningar som fakta. Atts skilja sina egna åsikter från fakta är svårt. Detta försökte CSFC bemöta på CSFC.SE och genom att ta direkt kontakt med dem. Det sistnämnda händer fortfarande men i stort har vi gett upp den kampen. Delvis för att lögnerna kring klubben har minskat och sprids idag till allra största delen på fansajter från andra klubbar. För att inte tala om på sociala medier. Åsikterna kan vi inte påverka hur sårande de än kan vara. Lögner kan dock alltid bekämpas.

Tanken var också att det på CSFC.SE skulle finnas mycket fakta om klubben som möjligt, samtidigt som vi presenterade vad som händer och vad som påstås, ryktas hända i och kring klubben. Den delen är en stor del av sajten och t ex anledningen till att vi gör matchsammanfattning med spelarbetyg förutom det dagliga arbete. Det är också delen jag känner störst stolthet över även om den kanske utnyttjas minst.

Arbetet har alltid varit helt ideellt även om dabblat lite med att försöka få in annonsintäkter, något vi idag har helt lagt ned. Det var inte värt värdeminskningen i trovärdighet. Läsarna av CSFC.SE ska lita på vad där står även om åsikter kan skilja sig åt, de ska aldrig uppleva att det finns saker på CSFC.SE som bara är klickbete som hos andra medier.
Det är dock inte gratis att driva sajten. Så det är inte bara ideellt arbete, det är något som kostar pengar.

FRAMTIDEN?
Är osäker.

Av flera orsaker. Den största är nog det stora antalet nyhetskällor idag. Inkl sociala medier, vars sanningshalt och trovärdighet är mer än tvivelaktig men som det inte går att konkurrera med då de sprids på ett helt annat sätt.

När CSFC.SE drog igång fanns det mycket få sajter, i princip enbart större tidningsmedier och klubben själva (klubben var tidigt ute på internet) som behandlade Chelsea. CSFC hade i början ett visst samarbete med den officiella sajten. Vi samarbetade också framförallt med Chelsea Vital och undertecknad var även redaktör på den sajten.

Medielandskapet och antalet sajter som avhandlar Chelsea FC nu är enormt mycket större. De flesta klickbeten för att dra in läsare så att ägarna ska kunna redovisa klick för annonsörer. Något som inte direkt promoverar sanningshalt och trovärdighet men som absolut ökar lusten till att göra sensation av allt och rent av ljuga för det. Några av dessa sajter är egentligen bara en sorts önskelistor om vilka spelare Chelsea ska köpa då detta är det största klickbete som finns. Det faktum att det blivit mer intressant för så många, vilka spelare klubben köper och säljer än hur Chelsea spelar och släpper fram egna spelare är också djupt störande. Silly season är för många  s k supportrar tydligen viktigare än den fotboll Chelsea spelar. Som fotboll är ett videospel eller amerikansk idrott där man utan lojlaitet köper och säljer framgång.

Vi tänker inte dra oss för att säga med övertygelse att vi känner inte till någon sajt som liknar CSFC. Vi säger också med övertygelse och utan ett enda försök till falsk blygsamhet att vi vet inget sajt som gör det vi gör bättre. Inte bara till mängden av information och rykten vi presenterar för vad det är utan också analysmässigt. CSFC.SE har långt mer rätt om Chelsea än något annat ställe eller någon annan person utanför klubbkärnan vi känner till, inkl de stora tidningsdrakarna som har människor speciellt anställda för att följa klubben. Stora ord men vårt facit talar för sig själv.

CSFC finns inte för att dra in pengar. Det skiljer oss från så gott samtliga. Vi kan inte garantera att det inte finns sajter på mindre språk som har samma ideella grund och kanske kan konkurrera innehållsmässigt.

Även om det hade varit roligt om vi hade haft en budget att marknadsföra sajten för men lotto har vägrat samarbeta (dvs vinna pengar för det).

Det är inte skryt eller gnäll, men CSFC ägnar ett flertal timmar per dag, varje dag året om och har så gjort i upp mot tjugofem år som webbplats och femtio år (inte varje dag innan internet, men i princip varje de senast 25) som Chelseasupportrar. Ni kan själva räkna ut att det handlar om ett mycket stort antal timmar nedlagd tid utan ersättning.
Det är på sitt sätt ohållbart då CSFC nästan helt är en enmansprojekt även om det då och då det finns de som bidrar med åsikter, tips och ibland artiklar. Stort tack förresten till er. Som de som hör av sig kanske har märkt sätter vi också stor ära i att svara på mejl snarast.

Det har varit en extrem utmaning att försöka minska lögnerna kring klubben och det är säkert inte på något sätt bara vår förtjänst att de stora medierna idag sköter faktadelen om Chelsea bättre.  De sociala medierna går inte ens att drömma om att försöka få att sluta sprida lögner, hat och annat. Fast när de kallar sig Chelseasupportrar och hatar spelare och andra på sina forum, då är det för mycket men vi kan inte sköta sociala medier också och försöka bemöta dem. Det skulle kräva resurser värdiga en stor mediekoncern.
Det är också de sistnämnda och den växande roll de här har fått, genom att många tidningar uppmuntrar detta genom att publicera de värsta inläggen som röster från supporterleden. De är bara röster från de värsta, inte de bästa som stödjer Chelsea. Vi såg senast i helgen en hatvåg på social medier som dessa oseriösa mer officiella medier gav utrymme mot Tino Anjorin för att han missade två målchanser när han nervös fick hoppa in i sin första ligamatch och egentligen bara ville för mycket. Det här hatet mot utpekade spelare har inget att göra med den sorts kritik som vi försöker ge i spelarbetygen, då den är baserad i prestation inte personlig utpekande. Det värsta vi kan tänka oss är om CSFC.SE någonsin skulle pekas ut för att vi mobbat spelare, vi försöker se Chelseasubjektivt på ett objektivt sätt på en spelares insats i en enda match eller del av match.

Tyvärr kan vi inte freda oss mot den här sortens skriverier och det blir bara värre och värre. Vi anser inte att de här människorna som njuter av att vräka ur sig saker som att spelare ska bort bara för en dålig insats  är Chelseasuppporar, de är bara små små små människor som vill höras lite grann som huliganerna en gång ville hata andra klubbars fans. Dessa gör det dock mot "sitt eget lag".

Som fans måste vi få säga vad vi vill och tycker, det var därför CSFC nobbade Ken Bates och Chelsea FC en gång i tiden – men vi måste göra det med klubbens bästa i vårt sinne och inte för att peka ut enskilda spelare. Ni har nog alla noterat att det närmaste den officiella sajten de senaste tjugo åren kommit att säga något negativt är att publicera skvaller under rubriken media watch.

Det börjar tyvärr kännas väldigt meningslöst och det är en väldigt farlig känsla, vare sig man försöker stå upp mot saker som utvecklingen i världen. Det borde vara så att det är viktigare än någonsin, men tyvärr, utan stöd från klubben och den omöjliga ”fiende” som sociala medier är… var hamnar fakta, kunskap. Det är bara åsikter som tycks gälla numer.

Så tiden, ekonomi och hur utvecklingen på medier vi inte vill själva medverka gör framtiden osäker.

Den här säsongen tänker vi dock fullfölja (om det nu blir någon mer säsong) och det med stor stolthet över att vi lagt 50 år för att stödja, stötta och älska en blå fotbollsklubb från sydvästra delen av London, England – oavsett vilket lag vi stödjer i Sverige (men om vi säger så; blå-blå är färgen personligen även där).
ALWAYS PROUD TO BE BLUE

Jag vill tacka alla som följt och följer CSFC.SE. Jag önskar kanske ni vore ännu fler men tyvärr måste man ju hitta oss själva då vi inte kan marknadsföra oss, det är med stor tacksamhet jag fått era mejl med beröm, och kritik.

Jag vill tacka Chelsea FC för alla underbara fotbollsögonblick vare sig varit live i Kalmar, Växjö, Stockholm eller London SW6 eller på tv där jag främst kan följa klubben.  Vilken resa jag fått uppleva med de kungsblå från SW6. Vilka spelare jag fått se. Vilka mål, vilka matcher och massor av managers (särskilt under RomanJ, på många sätt vår bäste ägare någonsin även om familjen Mears byggde klubben)

Vi ska dock inte dölja att man känner en tagg av besvikelse över hur Chelsea FC behandlar de som stöttar klubben. Under familjen Mears fick vi uppskattning. Idag = absolut inget.  Det svider faktiskt en del. Det är dock inte för dem vi gjort detta utan för de som oss älskar klubben. Det är dock en tagg som svider ibland.

Med Chelseahälsningar

lindy

En fullständig blå-idiot men stolt över varenda sekund jag varit det - men inget löfte om 50 år till.