Rykten är rykten och blir inte sannare för att medierna säger att deras påhitt är det

Dagarna efter transferfönstrets stängning har på sitt sätt varit fascinerade, på ett lite obehagligt sätt. Detta då även seriösa medier i England har försökt bevisa sin egen agenda genom att ta rykten och presentera dem som fakta trots att de inte lägger fram något underlag.

De har gjort detta för att försöka sätta i bevis att Chelsea som klubb förlorat sin dragningskraft på transfermarknaden - utan hänsyn till att Chelsea har inte bekräftat deras rykten utan det handlar fortfarande om att transfers som medierna ville tro skulle hända inte hände. Det är inte fakta, det är patetiska försök att skydda sig själv och den ryktesspridning de hänger sig åt under silly season.

Att blaskorna som Daily Mail, Mirror, The Sun, Daily Star, Daily Express med andra gör det är bara att vänta sig, värre har varit att även normalt seriösa medier som BBC och Guardian har också ägnat sig åt det de senaste dagarna. De har genom att utelämna fakta, trovärdigare scenarion eller på något sätt försökt bevisa sin ståndpunkt - vilket för samtliga har varit att Chelsea haft en hemsk transfersommar och att ingen av de spelare som de påstod skulle komma dit kom. (Vi är verkligen inte nöjda med hur Chelsea skött transfersommaren, men tittar vi på de spelare som kommit in och att vi sluppit en del är nog de flesta fans riktigt nöjda). De talar om missade transfers men har inga egentliga bevis på att en enda av dessa transfers egentligen var riktigt nära att genomföras, även om vi kan tro att någon eller några av dem kanske var det. Specifikt tror vi mest på Alex Oxlade-Chamberlain och Ross Barkley där det onekligen verkar som om klubbarna var överens, vilket inte varit fallet för övriga. Klubbarna måste vara överens innan klubbarna ens får prata med spelarna (vilket alla fuskar med) och absolut inte förhandla med dem.

Vi tror nog samma sak har hänt både tidigare år för Chelsea och i minst lika hög grad för andra klubbar som engelska medier nu hyllar för deras transfersommar. Men då Chelsea är mästare kanske vi granskats långt hårdare än andra klubbar både i år och tidigare år.

Historiebeskrivning har alltid tillhört segrarna, nu verkar den också tillhöra förlorarna i en värld dominerat av rykten som utan grund sprids för att ingen hinner kolla sanningshalten då det måste ut på sociala medier och fånga in klick.

Så låt oss ta en titt på alla dess "spruckna" affärer.

Lukaku
Alla medier är överens om att han var Chelseas stora mål i sommar. Det finns inget som helst bevis för det. Att Chelsea var intresserade därom råder nog föga tvivel men det var nog ett stort antal klubbar, varav några få ansåg sig ha råd med en sådan övergång för prislappen var lika hög som mediernas övertygelse. (I sammanhanget är det väl värt att nämna att redan när han lämnade Chelsea under Mourinho ansåg de flesta att det var idiotiskt att sälja honom till Everton istället för att bara låna ut honom, och att sälja utan återköpsklausul ännu dummare).
    För väldigt många som verkligen följt med och har haft en högre grad av insatthet än tro på lösa rykten var affären aldrig lika given som medierna trodde. Framförallt var det inte en affär som Conte inte fick igenom. Vilket är favoritpåståendet kring spruckna affärer. Att Conte inte kunde värva honom. Conte värvar inte, det gör klubben.
    Först, alla borde vid det här laget veta att för de flesta klubbar och för Chelsea i i synnerhet är det inte managern som har sista ordet vid värvningar. Det tillhör andra och i Chelseas fall består det av lite olika falanger. Roman Abramovich har sista ordet i allt egentligen, men transferaffärer sköts till absolut största delen inte av Conte utan av Michael Emenalo och Marina Granovskaia. De gör vad de tror vara bäst för klubben, och inte för det sportsliga inom kortare tidsperioder vilket är vad managern bryr sig om. Antonio Conte föreslår självklart och är självklart tillfrågad men hans ord väger inte tyngst. Vilket är konstigt för en utomstående, men så är det bara i Chelsea.
    Vad det gäller eventuell övergång med Lukaku vet vi att detta var inte Antono Contes önskevärvning. Alvaro Morata var den spelare han ville ha redan förra sommaren men då inte kunde värva. Ryktena om Lukaku exploderade under våren, och inte minst efter att Emenalo stod i Goodisons spelargång och kramade om Lukaku. Conte hade förmodligen även Andrea Belotti före Lukaku på sin önskelista.
    CSFC är rätt övertygade om att Antonio Conte delade samma känsla som en majoritet av de Chelseafans som kommenterat övergångarna gett uttryck för. Skönt att det inte blev Lukaku. Så sanningen är kanske inte den att Chelsea blev lurade på Lukakuövergången av United utan att United blev lurade på Alvaro Morata som de jagade först men som inte gick till dem. Vi vet inte om Morata nobbade United, men det finns faktiskt fog för att tro det då han länge talat om att han ville spela för Conte. Det som också talar för det är att de sedan betalade ännu mer pengar för Lukaku.

Matic
Nemanja Matic var inte en värvning utan en försäljning. En försäljning som inte borde skett enligt oss fans och många, nästan alla, kan omöjligt förstå varför Chelsea skulle sälja en startspelare som var en nyckelspelare för Mourinho och som denne desperat ville ha redan förra sommaren. En spelare som förstärker United och släpper loss den begåvning som Paul Pogba visade alltför lite av förra säsongen. (Mourinho jagade också redan förra sommaren och i år Willian men där hade han ingen chans).
      Det finns tre svar som kan förklara affären även om inget av dem riktigt urskuldrar att man säljer till United.
      Det första är att Nemanja Matic ville till Manchester United för han trivdes bättre med Mourinho som visat honom större tilltro än den mer krävande Conte. Konkurrensen i United för en defensiv mittfältare är helt klart mycket sämre. Chelsea har aldrig stoppat spelare bara någon klubb vill betala ungefär vad de är värderade till.
      Två är att Matics faktiskt var inne på sista året på sitt kontrakt, så 40 miljoner pund för en spelare som fyller 30 år nästa år (och vi vet alla att har man fyllt 30 år vägrar Emenalo spelarna att få mer än ettårskontrakt oavsett vad managern önskar) var ett hyfsat bud. Det visste förstås Matic som insåg att han kunde få ett 3+1 årskontrakt med United men bara ett ettårskontrakt med Chelsea i nästa förhandling.
    Tre är att Roman Abramovich har alltid varit generös mot spelare som varit lojala mot klubben om de vill lämna. Chelsea har säkert mer än någon annan stor klubb släppt spelare som börjar komma upp i åldern utan övergångssumma även när kontrakten inte gått ut. Bara senaste säsongen var det Mikel och Branislav Ivanovic. JT var tydligen erbjuden en förlängning men kände att han skulle ändå inte få spela och det var spela han ville, bara inte mot Chelsea. Han släppte även Petr Cech till Arsenal, även då mot managerns vilja. Skillnaden var kanske att då fanns ersättaren redan klar i klubben. Bakayoko var inte klar när Matic släpptes men kanske tvingades Chelsea släppa iväg honom tidigare än tänkt då Matic själv poserade i Unitedtröja.

Sandro
Alex Sandro var en spelare Conte säkerligen ville ha. Juventus satte dock en skyhög prislapp på honom vilket självklart fick Emenalo och Granovskaia att sätta frukostgröten i halsen när de fick veta. Klart viktigare var dock att Juventus hade absolut noll intresse av att sälja.
    I det läget finns bara en chans, det är att spelaren väljer att lämna in en transferbegäran. Alex Sandro uttalade sig aldrig någonsin om att han ville lämna, han kommenterade inte ryktena och det finns egentligen inget som sa att han övervägde att lämna. Och ärligt talat; han spelar för Juventus, är ordinarie nu i Allegris bygge, landslagsman som får regelbunden speltid och även om ligan är klart svagare och lönen kanske högre i Chelsea spelar han ändå i ett lag som gick till Champions Leaguefinal på ett övertygande sätt (åtminstone fram till finalen). Chelsea är topplag i bästa ligan, men långt från samma garant till titlar som Juventus.
    Att tro att Chelsea eller England har större dragkraft än de lag som normalt går långt i Champions League är arrogans och övermod. Chelsea är inte ens i närheten av att vara det lag som betalar bäst heller. Bara i England tjänar spelarna i City och United klart bättre, delvis så också i Arsenal och Liverpool. PSG, Barcelona, Real Madrid är andra klubbar som också betalar långt högre löner.

Llorente
Conte har haft Llorente tidigare. Han var nära att få honom i januarifönstret men då vågade inte Swansea släppa honom då de var i prekärt läge. Conte ville säkert åter försöka få in Llorente som targetalternativ till Chelsea, han hade fått en backuproll till Morata liksom han fick en backupproll till Kane.
    Chelsea lär bjudit 12m pund för Llorente. Erkänt pengaförsiktiga Tottenham bjöd 15m, vilket Chelsea säkert hade kunnat matcha om klubben hade tyckt samma sak som Conte.
    Emenalo vill dock inte värva spelare utan återköpsvärde och med den tid som fanns ser det ut som om Conte inte kunde övertyga honom om värdet att lägga de extra pengarna.
    Utan att veta fakta om vilket kontrakt Chelsea erbjöd så är vi 99% övertygade om att Emenalo vägrade erbjuda mer än ett ettårskontrakt, möjligen ett 1+1, till 33-årige Llorente. Självklart valde han då Tottenham som kanske erbjöd en något lägre lön men ett 2+1 årskontrakt. Vem kan klandra honom för det? Den vi kan och bör klandra är Michael Emenalo. Det handlade alltså inte om dragningskraften hos klubben utan helt om en spelare som valde det alternativ som var personligt fördelaktigast för honom.

Oxlade
Conte gillade Alex Oxlade-Chamberlain, särskilt efter att Wenger började spela honom som wingback. Säkerligen var det den positionen som Conte ville använda Oxlade-Chamberlain i. Så gott som alla anser också att han spelade bättre i den än i någon annan som Wenger spelat honom i.
    Oxlade-Chamberlain har dock redan sedan länge uttryckt sin avsmak för rollen och framhöll den som en orsak att han ville lämna Arsenal. Så när det kom fram att Chelsea och Arsenal var överens om en övergång för 35m pund (några säger nu efteråt att det var mer för de vill väl inte erkänna att Liverpool också höjde budet) så kom det som en överraskning. För ingen såg väl någon annan roll för Oxlade-Chamberlain annat än att han skulle konkurrera med Victor Moses om wingbackrollen.
    Oxlade-Chamberlain däremot lär pratat med Conte och fick då säkert beskedet att det var just den rollen Conte ville ha honom i. Oxlade-Chamberlain lade då benen på ryggen för enligt hans eget ego ser han sig som central playmaker. En roll han varit sämre i de gånger Wenger prövat honom där än som wingback. Klopp lockade då med att han skulle få en sådan roll i hans Liverpool som är en av få klubbar som inte experimenterar med trebackslinjen just nu i England. Om Oxlade-Chamberlain någonsin kommer att spela den rollen, som är rätt välfylld i ett Liverpool som inte sålde Coutinho, visar bara historien. Vi tror att när han spelar lär det bli på kanten.
    Det visar dock att har managern en roll och en syn på en spelare och denne anser sig vara bättre i en annan roll, då är det snarast rätt klokt att inte tacka ja även om lönen kanske blev sämre (den hade dock varit allra bäst om han stannat i Arsenal) och övergångssumman större då Liverpool betalade 40m pund för honom.
    Vi anser det handlar om ett attitydproblem hos en spelare som kanske ser sig som större än laget han ska spela i. Därmed är vi absolut inte missnöjda med att affären inte blev av. Lite som med Lukaku.

Barkley
Att Chelsea satsade på Barkley sent i fönstret känns lite grann som panik. Kanske var det också tänkt att sätta press på Leicester att faktiskt genomföra Drinkwateraffären. Det känns som om Emenalo, vi har inga bevis, lite bromsade att ta in 27-årige Drinkwater på ett femårskontrakt särskilt som Leicester stod emot prutförsöken långt in på Deadline Days sista timmar. Det var först när de fick en bra affär med Adrien Silva som de sänkte sitt pris. Vi tror alltså att Barkley var alternativet till Drinkwater och inte ett förstaval.
    Barkley påstods tvärvänt vid läkarundersökningen. Det är enligt de flesta källor en lögn från en av Evertons storägare. Förmodligen var denne djupt besviken över att affären inte blev av, för nu kommer de att få ännu mindre pengar för Barkley som vägrar skriva nytt kontrakt utan vill ha en ny utmaning då han helt klart stagnerat i Everton och inte heller kommer överens med Koeman.
    Barkley är långtidsskadad i 12 veckor. Det är nästan hela tiden fram till nästa fönster. Självklart såg han flera fördelar med att inte genomföra affären. Han kommer att kosta mindre i övergångssumma i januari, han får därmed fler alternativ att välja på (tveksamt dock om Chelsea lär återkomma) och det kommer att finnas större utrymme för högre lön till honom själv då. Så sett ur hans synvinkel fanns det mycket att tjäna på att skjuta fram affären till januari eller senare då han ändå inte kan spela fotboll förrän dess.
    Frågan vi nog undrar över är istället, var Barkley verkligen ett val eller en nödlösning? De flesta fans verkar rätt nöjda med att se det som det sistnämnda.

Som CSFC har sagt förr har sportjournalister till skillnad från vad journalister egentligen ska ha väldigt ofta sin egen agenda, vilket bevisar varför deras trovärdighet är så låg jämfört med "vanliga journalister". Det visar de oftast genom att aldrig bry sig om att kolla fakta för att få klick så snabbt som möjligt och för att sportjournalister teoretiserar mycket mer än andra och ägnar sig åt rena gissningslekar kring klubbar. De jobbar utifrån sina egna preferenser, därför är det viktigt att skapa sig en uppfattning om vilken klubb de egentligen stödjer och inte gillar och därifrån välja hur mycket man vill tro på dem.