Mourinho, plus och minus

PLUS
José Mourinho är en Chelsealegend, men verkligen inte en människa som bara var en sak. Han är komplex, komplicerad, stundtals rent paranoid och med en självuppfattning som nog bara står gud och vissa boxare efter. Så mycket ego är helt enkelt inte nyttigt.

Han har varit en gåva för Chelsea men också en ont sår många gånger. Ingen har gett så mycket och ingen har kanske orsakat så mycket - och då räknar jag in min hatperson Ken Bates i det.

José Mourinho är en Chelsealegend som manager:
vår mest framgångsrike manager någonsin, och det får vi aldrig glömma bland allt det andra. Förmodligen är han den bäste manager som någonsin jobbat i England efter Alex Ferguson. Mourinho hade dock ett högre poängsnitt än även Ferguson. Personligen håller jag honom klart före Wenger, även före Brian Clough.

José Mourinho vann elva titlar åt Chelsea. Åtta mer noterbara. Ja, spelarna spelade också roll men precis som det är managerns fel när det går snett ska det väl ändå vara managerns förtjänst när det går bra. Eller vad säger ni?

José Mourinho, juni 2013 - dec 2015
Vann Premier League 14-15, vann Ligacupen (Capital One Cup) 2014-2015, nådde semifinal i Chamions League 2013-14

José Mourinho, juli 2004- sep 2007,
vann the Premiership (2004-05 och 2005-06), , vann Ligacupen (2005 samt 2007), vann Community Shield (2005), och nådde semifinal i Champions League (2005, 2007). vann FA Cupen 2007.

José Mourinho anförde Chelsea i 321 matcher, varav han vann 204, spelade 69 oavgjorda och förlorade 48 (varav 10 denna säsong som inte ens är halvvägs...). Han var obesegrad på Stamford Bridge ända fram till våren 2014.

Detta talar för sig själv och det behöver inte kommenteras. Chelsea hade inte varit dagens Chelsea utan José Mourinho och för det är vi honom evigt tacksamma.
      Men han är inte och kommer aldrig att vara större än klubben, oavsett vad han själv och media tror och tycker.

Som mest älskade jag Mourinho i de här matcherna Chelsea inte var favoriter men där han med taktik, disciplin, lojalitet och sinnesnärvaro coachade Chelsea till segrar som fick motståndarfansen att gråta i sina tekoppar och blöta krokodiltårar överallt; sägande att vi var ju minsann bäst. Men det var de ju inte, då de förlorade mot Chelsea och Mourinho. Särskilt många röda lag brukade säga så, men även en del ljusblå.

Han var/är en fantastisk matchcoach som många gånger ändrade matchutgångar i halvtid och genom byten och skiften av matchmodell.

Ha skänkte glamour, uppmärksamhet (verkligen på gott och ont) och prestige åt Chelsea. Oftast var han intressant men redan när han kom tillbaka oroade CSFC sig för vad det skulle innebära utanför plan och för Chelseas rykte. Där har vi också facit idag. Han gjorde oss till en av de mest hatade av alla klubbar. Det mesta kom förstås av avundsjuka, men mycket också för han uppträdde som han gjorde. Vilket klubben stod ut med när det gick bra, men ränderna gick inte ur hur mycket han än lovade bot och bättring - han blev bara mer och mer paranoid och till slut rent obehaglig när han attackerade sina egna spelare, domare och andra. Det är otroligt uselt ledarskap oavsett om han var rätt eller inte (jag tror inte han hade rätt, då jag följt hur vissa spelare som utpekades som råttor av vissa förvirrande och totalt medieduperade personer på Stamford Bridge i lördags, ändå ställt sig bakom honom. Men stod Mourinho verkligen bakom dem?).

MINUS

Hans uppträdande som manager, som förlorare och utanför plan var barnsligt, nojigt och extremt provokativt. Det var bara ilska och överlägsenhet, arrogans utan substans och utfall på det ena efter det andra. Klubben duckade och många fans var roade, ännu fler tyckte illa om det. Det saknade klass, men många gillade också aggressiviteten i det.

Han gjorde Chelsea till en hatad klubb. Det hade vi kanske varit ändå med tanke på allt skitsnack om köpelag, Roman och framförallt för att vi har vunnit allt de senaste tiotalet år.Vinnare hatas alltid av förlorare, det är en universell sanning. Mourinho förvärrade det dock.

Han blev också bara värre och pratade om konspirationer, han provocerade domare till att behandla oss inte orättvist men väldigt mycket tuffare än andra lag blev behandlade, han skämde ut klubben och orsakade hela tiden rubriker.

Från att använt sig, mycket framgångsrikt av en slags belägringstaktik - vi mot dem så fick han bakslag, det fungerade helt enkelt inte. Fler och fler domslut blev väldigt svåra för Chelsea att få. När andra slag fick straff, behövdes någon med motorsåg för att Chelsea skulle få domare med sig. Rätt, orätt. Självklart orätt, men även domare är människor och ville visa att de minsann kunde stå upp mot skolgårdens buse.

I helgen var det många som tecknade förrädare på spelare. Kanske borde man också titta på Mourinho som en förrädare. Han lämnade ut sina spelare, han pekade ut dem. Det sägs att han till och med avsiktligt sänkte dem genom att skälla ut dem FÖRE matchen mot Leicester som förrädare. Vem vill göra sitt bästa för en sådan människa? Inte jag.
      Han utsåg i match efter match någon spelare som publiken kunde vända sina aggressioner mot. Oftast subtilt genom byten eller axelryckningar, mindre sällan öppet. Det han var känd för, att alltid skydda sina spelare hade bytts ut till att alltid skylla på dem. Det var ALDRIG Mourinhos fel, det blev alltid spelarnas fel. När det inte var domarnas fel. Eller ledningens fel eller möjligen någon supporters fel, eller för att en kråka flög över planen vid fel tillfälle.
    I mina ögon är det fruktansvärt uselt ledarskap. Och alltmer irriterande. Ändå ställde vi upp på honom för vad han gett oss.

Med tanke på Mourinhos uttalande efteråt och hur uppenbart han flirtar med Manchester United nu är det kanske dags att ställa en följdfråga. Vi har sett hur han gång på gång närmast tryckt på självförstörelseknappen under hösten, utmanat ledning, ägare och spelare. Till och med fansen ibland. På något sätt är det anmärkningsvärt att han klarade sig så länge som han gjorde. Det har faktiskt då och då känts som om Mourinho ville bort. Sedan får folk prata hur mycket de vill om treårsfenomenet, om hur han bränner ut spelare och relationer. Idag måste vi fråga oss, om han ändå inte planerade det här, hur han manövrerade fram det här läget!

För faktum är, hade det varit någon annan manager med den säsongsinledningen hade Chelsea bytt manager för minst en månad sedan. Ingen annan manager under Chelseas Premier Leaguetid har presterat sämre än Mourinho den här säsongen!

Personligen är jag övertygad om att han förlorade mycket av spelarnas förtroende om än inte deras stöd när han betedde sig som ett ärkesvin mot dr Eva Carneiro och vägrade stå för att han gång på gång där gjorde fel och tvingade klubben att högst motvilligt ändå ställa sig bakom honom. För han är ju managern och hon var bara matchläkare och en kvinna dessutom. Där visade Mourinho ett slags latinskt machoförakt som är väldigt svårt att fördra.
      Han förlorade också flera spelares respekt där. Carneiro var mycket populär inom spelargruppen och när falska rykten om att hon skulle uppträtt otillbörligt mot spelare dök upp verkade det nästan som om de var planterade. Det viktiga dock var att Mourinho visade att han var inte själv lojal på det sätt han krävde av sina spelare att de skulle vara mot honom. Det blev en personkult kring Mourinho; ta det eller inte ta det. Flera spelare började undra om de kanske ändå inte hade blivit sekteriserade, hjärntvättade av beundran.
    Något som en ryssfödd människa som Roman Abramovich säkert kände igen, för det är onekligen ett ryskt mönster där.

Jag hade gärna sett honom vara kvar, men helst med en väldigt stor munkavle. Men sammantaget blev det för mycket.

Och vad hände med hans stora löften om att ge unga spelare chansen. Match efter match valde han spelare så ur i form att man undrade om de egentligen inte var skadade, hellre än att ge unga friska spelare med ambition och förhoppning chansen. Enbart för att han var så rädd för att de skulle göra något misstag som han fick ta på sig.

För att inte tala om hans felbedömningar kring KevinTintin de Bryne och Romelu Lukaku för att ta i Papy Djilabou (även om det säker var nollan Michael Emenealos beslut - en ynklig liten människoa som inte ens kunde nämna Mourinho vid namn när han hade sparkat honom.)

Vi har hela hösten sett en människa långt ur balans, med klart paranoida tendenser som bara skyllt ifrån sig. Vilket vill kan accepteras i den konstiga värld som är toppfotbollen - om resultaten inte hade varit ännu värre.

Men har vi också sett en människa som ville ha det så här? Som själv planerat och tvingat fram den här situationen!

Jag trodde aldrig jag skulle ställa den frågan, men jag gör det nu efter försökt förstå Mourinhos agerande under hösten och hans uppenbara flirt med Man U.

En legend men absolut ingen felfri människa, faktiskt inte ens en felfri manager. Jag både älskar och inte älskar honom. Men jag tror inte jag vill leva med honom.

Jag tror vi alla måste ställa oss frågan; ville Mourinho få sparken för att kunna få ta över Manchester United som har ännu större resurser än Chelsea att köpa de färdiga spelare som han vill ha?

Jag kan verkligen förstå varför Roman och Chelsea gjorde som de gjorde, från att de tvekade att sparka en legend till att de slutligen gjorde det. Och jag ställer mig helt bakom Guus Hiddink och hoppas han och spelarna kan vända säsongen till något gott. Vi var usla 2012 och vann Champions League. Scolari fick sparken och Hiddink gav oss FA Cupen 2009.

True blue forever. Klubben är alltid större än någon enskild.