Varför blev det så här? - CSFCs försök till förklaring

Det var ingen chock, som förra gången José Mourinho lämnade Chelsea men det var likväl trist och en sorglig avslutning på en underbar kärleksaffär. Men som så många kärleksaffärer kom den att innehålla så mycket mer än bara kärlek. Och förhållandet var aldrig lätt på grund av olika personligheter och olika synsätt. Vi har den välkända myten om att Roman Abramovich vill se mer Barcelonaliknande fotboll gentemot Mourinhos definitivt mer pragmatiska vinnarfotboll (till varje pris), Mourinhos personlighet och förmåga att stöta sig med framförallt media men också internt i klubben påverkade absolut. Ännu mer kanske medias hetsjakt på José Mourinho. Det är ett absolut faktum och det är nog flera s k sportjournalister som slår sig för bröstet nu och tror de nedlagt ett lejon.

Media och alla förståsigpåare kommer att ge sina förklaringar. Här ger vi CSFCs syn på vad som hänt. Något vi gör med stort beklagande för vi ville verkligen inte att det skulle sluta så här. CSFC drömde om att Mourinho skulle få med sig spelarna och göra en mirakelvändning av säsongen, men alltför många bittra ord och rena anklagelser hade då redan förstört så mycket.
      Om det är bra för Chelsea att Mourinho lämnar är omöjligt att säga, renommémässigt är det inte bra att vi återigen är en klubb med katapultstol. Det skadar klubben oerhört, inte minst när det gäller att locka till sig rätt människor både på och vid sidan av planen. Resultatmässigt måste det ge resultat för Chelsea ska inte och får inte vara ett lag i fara för nedflyttning. Det finns fortfarande en liten chans att vända det här och faktiskt knipa en topplacering, måste då måste varenda människa i Chelsea Football Club, varenda fans på Stamford Bridge och alla vi hundratals miljoner fans i hela världen ge vårt stora eller lila bidrag till att detta kan och ska hända. 2012 var också en förfärlig ligasäsong, men se hur det gick i Champions League! Det får vi aldrig glömma, än kan mycket positivt hända för Chelsea den här säsongen.

CSFC har av kända skäl ingen kommentatorsfunktion, men det innebär inte att vi är utan kommunikation med våra läsare. Lite sker på facebook, viktigare är de mejl som kommer till oss. Mejl vi alltid försöker svara på. Igår kväll kom det ett från André, som jag svarade på i morse och det fick mig att utgå från mitt svar till honom för att försöka ge CSFCs syn på vad som har hänt. Lite mer balanserat än vad ni får läsa i medierna.
    André som följer Chelsea slaviskt som han säger, var med all rätta upprörd över det han kallar idioti i klubben med att sparka managers hela tiden och menar (med all rätt) att spelarna också har stort ansvar, kanske ännu större. Klubben skyller på resultaten men vi vet alla att det är något de måste säga och långt från hela sanningen, hela sanningen kanske vi aldrig får veta. Dock man kan inte sparka spelarna, men managers sparkas till höger och vänster vare sig de förtjänar det eller inte.
      Så här är svaret som CSFC försöker förklara vad som hänt och gått snett.

Hej André

managerkarusellen i Chelsea har alltid varit idioti även om jag några gånger hållit med om att någon borde gå. Jag hade gärna sett att Mourinho var kvar (men med munkavle till pressen).

Det finns tyvärr väldigt många saker som påverkar; alltifrån all usel press i media och hur media försöker tvinga fram sådana här förändringar.  Man måste skilja på två saker framförallt. Mourinhos resultat och Mourinhos påverkan på klubben och klubbens anseende.

När Mourinho fick resultat spelade det faktum att hans uppträdande inte är bra inte så stor roll, men nu när han inte får resultaten med sig och hans uppförande har varit sämre än någonsin påverkar det mycket. Mourinho skaffade sig mäktiga fiender inom Chelsea (inte minst Romans fru) när han uppträdde som en fullblåst idiot mot dr Carneiro. Och sedan har det ju bara fortsatt storma till han i måndags anklagade spelarna för att förråda honom. Något som verkligen tyder på en spricka i förtroendet mellan manager och spelare. Och om den sprickan var väsentlig, och var klubben smarta har de ju pratat med kaptenen om hur saker och ting uppfattas i omklädningsrummet innan de tog de här steget.

Ja i det läget finns inte många val. För det är alltid chefen som måste ta ansvaret . Det är lättare att sparka en manager och hoppas man kan lappa ihop det igen än att göra sig av med flera spelare.  Men det lär nog försvinna några redan i januari ändå, spelare som identifieras som illojala mot Chelsea. Och jag är orolig för hur situationen där är med Hazard för något konstigt är det.

Mourinho försökte varje trick i boken att väcka spelarna, moroten, piskan, bänken, utskällningar, beröm - allt, men inget har ju fungerat även om mycket av det som hänt också måste helt enkelt hänföras till ren och skär otur i vissa matcher som Chelsea absolut inte förtjänade att förlora. Det är som om tio års tur ska jämnas ut bara på en höstsäsong nu.

...
Här utvecklar vi det ytterligare:

Det finns massor mer att säga. Jag ska försöka ta det lite metodiskt. Men mycket lär förbli osagt och ännu mer kommer att vara lögner, påhitt och rena smädelser för att smutskasta Chelsea - det har vi redan sett i media och inte minst bland fans till andra klubbar. Vi har redan på bara ett dygn läst så mycket ljug att man häpnar, ännu mer häpnar man över att folk som inget kan faktiskt köper det. Men de gör de uppenbarligen om vi ska tro de som kommenterar. Men hatare är hatare och det är inte mycket man kan göra mer än att ignorera dem.

Först resultaten.
Ingen kan förneka att den här säsongens Chelsea har grovt, för att tala milt, underpresterat. Inte i Champions League där vi fick en förlust som inte direkt kändes rättvis och som nog inte hade blivit om inte femtedomaren hade drabbats av ett fall av tillfällig blindhet när Portospelaren avsiktligt slog bort bollen med armen sju meter från honom. Chelsea vann sin CL-grupp. Den var inte den tuffaste av alla, men långt från den enklaste heller. I ligan däremot har det varit förfärligt. Även om spelet sedan ligacupförlusten mot Stoke faktiskt varit bra mycket bättre än tidigare. Ändå har vi inte fått med oss resultat. I början av säsongen råkade vi ut för ett flertal häpnadsväckande konstiga domslut. Det har varit färre på slutet. Men ängslighet, osäkerhet, bristande självförtroende och kanske en felaktig inställning har lett till slumpmål för motståndarna och då Chelseas förmåga att göra mål har varit lika lam som en överkokt spagetti - har det blivit som det blivit.
      Som med det mesta annat finns ingen enskild orsak till att det blivit som det blivit. Även om väldigt uppenbara saker som spelarform spelat en enormt stor roll.
      Mourinho har försökt det mesta, åtminstone vet jag inget han inte prövat. Han har bänkat spelare, han har stuvat om, han har prövat olika taktik (även om han kanske borde prövat lite mer med två anfallare). Det mesta från trebackslinje till att spela Hazard som ensam anfallare. Ingen kan på något sätt anklaga Mourinho från att inte försökt. Men taktiken har inte fungerat och även när han vetat att han haft rätt taktik har spelare inte anpassat sig till den - vilket ledde till utbrotten i Leicester i måndags som nog var den direkta orsaken till att Chelsea och han skiljdes just nu. Den andra stora orsaken till att det blev just nu är förstäs det intensiva spelschemat i helgerna. Chelsea kunde inte riskera att vändningen av säsongen och starten av andra delen fortsatte som den första utan att de försökt göra vad man kan göra. Och vad kan man göra - jo, mitt under säsongen finns egentligen bara en enda lösning för en fotbollsklubb som inte fungerar. Man måste byta ansvarig person. Även om felet sitter någon annanstans.
    För en klubb som Chelsea är det förstås helt oacceptabelt att med den spelartruppen, den kvaliteten i klubben befinna sig en enda poäng ovanför nedflyttning efter sexton omgångar. Logiskt sett, som det har skett i andra klubbar, hade bytet kommit mycket tidigare. Även i Chelsea har managers sparkats efter resultat som varit långt bättre än det nuvarande, så logiskt är det nog så att det underliga på ett sätt är att förändringen inte kommit förrän nu.
    Ärligt talat, om vi enbart ska gå efter resultaten hade ingen manager i världen varat så länge som Mourinho gjorde. Managers som Ferguson hade en tung start i United, men inget liknande detta. Wenger har knappt vunnit något i modern tid men han har aldrig råkat ut för en säsong som denna. För att nämna de managers som suttit längst på sina stolar i modern engelsk fotboll.

Ledningen
José Mourinho har aldrig haft en okomplicerad relation till Roman Abramovich. Det finns en ömsesidig respekt och acceptans men Roman har alltid velat ha både framgång och beröm för spelet. Mourinho har alltid prioriterat resultatet. Det finns nog en del frågetecken kring den så kallade personkemin också.
      Mourinho accepterade när han kom tillbaka att inte ha full kontroll över värvningar utan bara ha vad man kan kalla tungt inflytande. En uppdelning som aldrig har fungerat och väl aldrig kommer att fungera. Efter en ganska skral första säsong fick Mourinho med sig ledningen på de värvningar han ville göra. Han genomförde dem snabbt och effektivt och fick en enorm utdelning på dem.
    Till i år ville ledningen vila på lagrarna. Utåt gick Mourinho med på detta, men bakom kulisserna var den nog inte så harmoniskt. Chelsea gjorde därmed det största kardinalfel man kan göra i modern sport, man satt nöjda och feta vid middagsbordet medan alla konkurrenter förstärkte och jobbade upp aptiten istället. En inställning som kom från ledningen och som blixtsnabbt fortplantade sig igenom organisationen.
     Mourinhos förhållande till sportchefen, eller tekniske direktören eller vad han vill kalla sig, Michael Emenalo har aldrig varit okomplicerat. För det första tror jag att de helt enkelt inte tycker om varandra och på något sätt var det oerhört typiskt att Emenalo är den ende ur ledningen som uttalat sig om att Mourinho fick gå. Det var hans seger i maktkampen om vi säger så, och som den som egentligen är ansvarig för att Chelsea inte förstärkte är det en konstig seger. Kanske rent av en stor pyrrhusseger som kostat, eller kommer att kosta Chelsea väldigt mycket framöver.

Inställningen.
Vi berörde det ovan. Chelsea startade säsongen 2015-16 med helt fel inställning. Enkelt uttryckt trodde klubben och kanske många av oss fans att det bara handlade om att ställa ut skorna och i bästa fall göra vad man gjorde förra äret. Chelsea vann då så enkelt att vi invaggades i någon falsk säkerhet och trodde talang och kvalitet räcker. Karaktär glömde man.
      Det har varit ett grymt uppvaknande för alla, inte minst några spelare. Det räcker inte. Saknas motivation, hunger, ambition så kan man ha hur mycket talang och kvalitet som helst. Det är inte en bristvara i dagens fotboll där konkurrensen är så oerhört mycket större än någonsin tidigare.
      Inställningen är A och O i all idrott idag. Talang är bra att ha, men inget mot viljan att lyckas. Karaktär är vad som gjort de stora spelarna, inte talang.
      Det tycktes nästan blivit en kollision mellan vissa spelare och Mourinho på det här området och frågan är om det inte fanns en konflikt där med ledningen. Många i ledningen ville bygga för framtiden, utnyttja akademins stora framgångar. Tyvärr är Mourinho inte en manager som gärna tar chanser och för att ge ungdomar chansen att lyckas måste managern vara en person som vågar och vill chansa. Det har aldrig varit Mourinhos kännetecken. Han visade redan förra året att han nog hade varit nöjd med världens minsta trupp och inget lag använde färre spelare än Chelsea. I år när det började knaka tidigt, så försvann chanserna för ungdomarna direkt. Mourinho blev helt enkelt feg och förlitade sig på de gamla korten - som svek då de inte hade förberett sig rätt, de saknade den rätta motivationen från start och trodde som sagt att det räckte med att ställa ut skorna. När de väl kom igång igen då hade rötan redan fått fäste.

Förberedelserna
Chelseas förberedelser inför säsongen måste underkännas.
      Man åkte på turné direkt efter säsongen till fjärran östern och Australien. Slog publikrekord och gjorde det affärsmässiga som för fotbollsledningar blir allt viktigare. Men affärerna kom före det som är viktigt, att ge maximala möjligheter att prestera. Varumärket Chelsea såldes men på bekostnad av fotbollsklubben Chelsea.
      Det blev inte bättre av en rekordkort försäsong. Spelarna fick ledigt ovanligt länge och vi trodde det skulle vara nyttigt för dem. Istället verkade det som om när de väl stängt av för semester och vila kunde de inte slå på växeln igen och komma igång. Försäsongsmatcherna var förfärliga men ingen oroades. Sedan kom en sällsynt svag inställning och moral mot Arsenal i Community Shield men vi fortsatte göra ursäkter. Stenen kom i rullning, men den rullade åt helt fel håll och någon form av panik utbröt. Underbyggd som alltid av skitsnackarna i media som tolkar och sprider oro.

Mourinho som manager.
Jag håller Mourinho som världens bäste taktiker och matchcoach. Hans adelsmärke har varit man-management och förmågan att läsa motståndarna. Många retar sig på det sista och accepterar inte att göra motståndarna dåliga är lika viktigt som att spela bra själva. Därför har Mourinho alltid varit som bäst när han slagit ur underläge, ingen underdogläge men när andra varit favoriter. Mourinho har aldrig varit som bäst när hans lag varit favoriter. Vi var jättefavoriter till att upprepa förra årets underbara succésäsong - det visade sig vara detrimentalt dåligt för Chelsea. Spelarna drabbades av hybris och trodde allt skulle lösa sig, man behövde inte jobba så hårt. När sanningen nog är den att aldrig krävs det mer jobb än när man vunnit och ska upprepa det, för konkurrenterna sitter inte still och är nöjda med att komma bakom.

Mourinhos svagheter.
Innan vi går in på hans personlighet under nästa rubrik vill jag ta upp några saker som jag aldrig kunnat gilla fullt ut hos Mourinho, även om man tidigare har accepterat det för det fungerat. Men när försvarsspelet plötsligt inte fungerade då brast grunden som huset stod på.
    Jag talar förstås om hans vilja att alltid vill stänga matcher snarare än att fortsätta spela fotboll. Det fungerade när försvaret var ramstarkt. Det fungerar inte ens mot svaga motståndare när det finns sprickor i grunden. Slumpmål förekommer alltid och slumpmål är inte alltid slump utan ett utslag för att motståndarna känner att det finns minsann en möjlighet att chansa. Ettmålsledningar fungerar när elva spelare hela tiden är på tårna och vill samma sak och samstämmigt ställer upp bakom taktik och inställning. Men bara då. Att Chelsea under Mourinho alltid velat stänga matcher trots små ledningar har alltid irriterat mig oerhört och jag ser det som en svaghet.
    Det andra är att oavsett hur vi förklarar det är Mourinho som alla managers en människa som har sina favoriter. Spelare vars inställning han vill belöna. Han vill därför ogärna experimentera med uppställningar, både taktiskt men framförallt med spelare. Som sagt, helst skulle han nog vilja jobba med en elvamannatrupp och inte ens ha med avbytare - trots att han är en av världens skickligaste matchcoacher någonsin och massor med gånger med byten och taktikförändringar verkligen har förändrat matcherna. Men det kräver spelarnas lojalitet också och vi har sett att den har inte funnits där i år på samma sätt som tidigare år.
      Det pratas mycket om Mourinhos treårssyndrom och den allmänna tolkningen är antingen att han tröttnar efter tre säsonger eller att spelarna bränner ut. Han är så intensiv, så krävande att många klarar bara av en lagom dos av honom om vi säger så. Jag tror inte helt på den här teorin men den verkar vara en av sådana där saker som på något sätt blir självfullfyllande. Det händer, oavsett om skälen till att det händer är fel.
    Därtill får vi inte glömma hans lojalitet mot spelare som ställer upp på hans ideal. Han kommer alltid att välja dem före att chansa med unga spelare som han kanske inte riktigt litar på. På det sättet är Mourinho lite av en trygghetsnarkoman; rather safe than sorry. Det blev tyvärr tvärtom.

Spelarna
Chelsea förstärkte inte och det blev ingen energi i truppen då alltför många spelare kände sig för säkra på sina platser. De blev nöjda och fick kanske en för hög uppfattning om sig själva. De red på drakens rygg och trodde på hajpen om Chelsea som ett oövervinnerlig som de representerade. Alltså ganska likt hur många av oss supportrar tyckte och tänkte innan säsongen. Alla sa, inkl managern (även om det redan då ekade lite tomt) att Chelsea var bra nog att vinna utan att förstärka - trots att alla konkurrenter förstärkte. Vi visste att toppkonkurrenterna förstärkte, men kanske glömde vi att de som verkligen förstärkt är alla andra lag i Premier League då det är världens bästa liga om vi ser till bredd och konkurrens. Det är ingen två-trelagsliga som i Spanien. Ingen tvålagsliga eller vad vi ska kalla Italien. Eller en ettlagsliga som i Frankrike och Tyskland där lagen kan vila på lagrarna mot på papper sämre motståndare som inte ens själva tror de har chans. Det är en inställning som inte finns i engelsk ligafotboll, där tror alla att de har chans att välta topplagen. Jag tror det ligger i engelsk fotbolls DNA på grund av att cupspel alltid varit så viktigt där och i cupspel har det lilla laget alltid chansen i fotbollens engelska mytologi.
    Nä, spelarna var nöjda, feta (mentalt ävneom Costa erkände att han var det fysiskt också när han återvände efter semestern) och varken mentalt eller fysiskt förberedda på den här säsongen. När det sedan startade dåligt blev chocken enorm. Tongivande spelare svek i parti och minut och när de väl fick hvuudet på plats hade Chelsea redan halkat efter och sågs absolut inte som ett oslagbart lag. Större uppmuntran kan ingen motståndare få. Flera spelare har också ärligt medgett att de var inte alls förberedda på säsongen.
      Att de därtill av affärsmässiga skäl skulle resa och sprida varumärket Chelsea i USA med en illa planerad turné och inte förbereda sig ordentligt var ett grovt misstag av Mourinho och klubben, vi kan bara gissa vem som bär ansvaret och gissningen där går inte emot Mourinho. Chelseas ledning är nog lite väl hetsade av Uniteds affärsmässiga framgångar, något som också drabbat United som också har liknande problem om än långt ifrån lika allvarliga som Chelseas - ännu.     
     Som det var gjorde Chelsea bara några mycket sena värvningar som inte tillhörde Emenalos framtidstankar, eller som jag ofta misstänker hans syn på att använda unga fotbollsspelare som andra företag använder realtillgångar som järnmalm eller råolja. Som en affärsmässig inventarielista, inte för att skärpa den interna konkurrensen. Enda spelare som verkligen tillfört något (och han får rätt mycket skit ändå) är Pedro.

Mourinhos personlighet
Kilometer har skrivits om det och det finns många teorier, inte minst Erik Niva i Sportbladet och Viasat framhåller vissa sådana. Mycket är sant, en del är hans högst egna tolkningar.
    Men att Mourinho har vad som på engelska kallas trust-issues är helt sant. Varför får andra försöka analysera fram. Mourinho har svårt att lita på andra än sina närmaste, det är solklart i hans laguttagningar och hur han omger sig med personer. Det är inte klassiska ja-sägare, men det är människor med en liknande människosyn och livsförhållningssätt. Han gillar kämpar, han gillar människor som står upp mot systemet, som likt Don Quijote kämpar även mot väderkvarnar som han ser som verkliga motståndare.
    Mourinho ser motståndare överallt. Inte alltid verkliga. Han ser gärna en konspiration mot honom och hans egna. Han beskyddar sina spelare som en lejonhona, så länge de är lojala mot honom. Men i år har han också visat att han även kan hänga ut de som han anser illojala. Det här varit något som började i Real Madrid och vi ska inte gå in på hur han kände sig sviken av spelare där som gick till media, men han har upplevt sig se samma saker i Chelsea nu och reagerat som en sårad björn som slår vilt omkring sig.
    Han älskar att skapa en vi-mot-dem mentalitet, men det är en inställning som verkligen inte saknar faror både sportsligt och på många andra sätt.
    Hans ständiga konfrontationer är ett problem. Vi har sagt det många gånger, han är en fantastisk manager men kanske inte en fantastisk människa.
    Hans anklagelser om konspirationer bland domare har varit patetiska, och inte sanna. Sant är däremot att Chelsea just den här säsongen har fått extremt många domslut emot oss. Men det är ingen konspiration. Det är tyvärr resultatet av Mourinhos ständiga gnällande på domarna.
      Han har saknat självinsikt nog att förstå att om man gnäller hej vilt på en yrkeskår bestående av människor med ett svårt (och på sitt sätt omöjligt jobb då fotbollspamparna vägrar dem möjligheten med tekniska hjälpmedel bl a) så reagerar de. Domarnas reaktion har blivit den precis motsatta mot vad Mourinho förmodligen hoppades på. De har istället reagerat så att de dömer absolut inte till Chelseas fördel om de inte är 110-120 procent säkra, vilket är en omöjlighet. Men hellre tar de mer skit från Mourinho än beskylls för att gynna Chelsea för att Mourinho har klagat på dem. En högst mänsklig och mer vanlig reaktion än vi vill erkänna. De vet ju att de får fler sympatier om de "står upp mot" Mourinho än de annars kan få.
    Mourinho har alltid varit känd för att stötta sina spelare, men inte utan ett pris. Det priset är att de också måste visa total lojalitet mot honom. I Real gjorde inte alla det och det sprack, nu hände samma sak i Chelsea. Några spelare började ifrågasätta honom. (Dock ska vi notera att de spelare som gjorde det var kanske några av de som pekats ut, men andra och jag nämner direkt Cesc Fabregas har pekats ut som bov i sammanhanget vilket är helt fel. Fabregas är en av dem som stod mest lojal mot Mourinho, inte för att det hjälpte hans egen personliga form trots att Mourinho flyttade om honom och prövade olika lösningar för att få igång Fabregas).

Mourinhos största misstag i höst
Vi kan prata om resultaten men på något sätt trots att de är katastrofala är känslan ändå inte att det var det avgörande, det bara sägs vara det avgörande.
      Viktigare tror jag är att Mourinhos uppträdande vid sidan av planen, det vill säga i presskonferenser, i utfall mot domare och andra; har skadat klubben Chelsea. Det sved och gjorde säkert väldigt ont hos Roman, liksom hos många av oss fans, men så länge Chelsea vann var priset värt det. När Chelsea blev ett förlorande lag blev priset för högt. Roman Abramovich vill helt naturligt att Chelsea ska få den respekt klubben förtjänar. Han är lika trött på glåporden i pressen som vi fans är att lyssna till de röda fansens extrema avundsjuka i kommentatorsfälten. Lögnerna som de gav upphov till och det rykte Chelsea fick skulle vägas mot vad Mourinho tillförde. Vid vinst är det lätt att stå emot sådant tryck. I motgång betydligt svårare, då vill man gärna ha en klapp på axeln istället för att utmålas som fotbollens fiende nummer ett för att managern inte kan lära sig hålla käften och tillämpa ett visst mått av diplomati. Det blev helt enkelt för mycket. Och alibit blev resultaten.
      Den första stora incidenten som öppnade upp allt det här var Mourinhos sjukt uppförstorade och enormt felaktiga överreaktion mot människor i sitt eget team. När fysteamet på domare Olivers direkta anmodan rusade in för att se till Hazard i ett känsligt läge i slutet av en match, var Mourinhos reaktion fullständigt obegriplig. Han gjorde det sedan värre och värre i flera etapper. Jag tror det var då många inom klubben, och ett flertal spelare började på allvar ifrågasätta honom. Om Mourinho var så illojal mot dr Carneiro, kunde de då lita på honom? Hans kärna av streetfighters med tuffare skinn brydde sig nog inte, men många andra började undra. Liksom de unga som aldrig känt Mourinhos förtroende.
    När han sedan hällde bensin på brasan genom att stänga av fysteamet och förbjuda dem från att utöva sitt yrke och sin position i klubben antog det rent groteska former, inte minst då det fanns klara inslag av personlig illvilja från Mourinho särskilt mot dr Carneiro. Det kändes inte som en slump att det kom ut rykten om att hon skulle varit inblandad i en affär med någon i spelartruppen. Ett genomfalskt rykte (som så många andra rykten kring Chelsea). Det väckte ett hat mot Mourinho och Chelsea som var enormt och som han förtjänade för det var ynkligt och det var rent felaktigt och han är också stämd för hur han uppträdde. Klubben tvingades välja och kunde inte annat än sticka huvudet i sanden och s a s stå bakom Mourinho även om de helst inte ville.
    Det gjorde också Romans fru Dascha till närmast en ren fiende till Mourinho. Hon reagerade mycket starkt på Mourinhos behandling av dr Carneiro.
    (Faktum är att CSFC blir inte förvånade om dr Carneiro nu återkommer till Chelsea, det är kanske inte det allra mest troliga med tanke på att det nu gått ända till domstol, i början av januari, men det kan mycket väl hända faktiskt då det är ett ärende Mourinho orsakade och envisare än en vildsvinsgalt vägrade backa ned i fast även han måste inse hur fruktansvärt fel han var ute i det här ärendet).
      I måndags kom droppen. Det som visade att som klyschan lyder; Mourinho hade tappat omklädningsrummet. Det hade han förstås inte men han hade tappat för många spelares förtroende och det visste klubbledningen som kontinuerligt senaste tiden har pratat individuellt med spelarna. En grupp stod fortfarande kraftfullt bakom Mourinho, men den gruppen blev allt mindre. När Mourinho då anklagade spelare för att förrått honom, för att de A; antingen valde att inte följa hans direktiv eller B; inte klarade av uppgiften då den krävde att alla gjorde det. Därmed pekades vissa spelare ut och det fanns ingen återvändo. Det fanns kanske spelare i den matchen som inte ville vara med längre, det fanns helt klart spelare i den matchen som inte tyckte det var roligt att spela för Mourinho och Chelsea, det fanns också spelare som verkligen försökte men som fick se sig utpekade som en slags förrädare mot sin manager.
      Då gick det inte längre. Mourinho hade nästan sett ut att siktat mot självförstörelse länge även om CSFC inte kan tro att han skulle sagt att han lämnar om klubben köper ut honom redan efter West Ham-matchen. Det är en tidningsuppgift som inte håller vatten i våra ögon. Men visst påverkade det faktum att klubben envisades med att förlänga ett fyraårskontrakt redan i somras spelade nog roll för tajmingen för det kostar ju att bli av med managers. Det är ju inte bara Mourinho som ska ha avgångsvederlag av olika sort och storlek. Det kändes som en underlig tajmning just då, och det visade sig vara den sortens misstag som klubbar ofta gör. Ibland väntar de för länge med kontrakten, ibland skjuter de för snabbt. Mourinho hade redan ett långt kontrakt och det fanns egentligen inga affärsmässiga skäl att förlänga det just då. Men kanske gav det Mourinho en känsla av att han var osårbar och kunde komma undan med allt han ställde till med utanför plan så att säga i inledningen av säsongen.

Mourinhos sinnestillstånd
Familjen Mourinho är en familj som är tätt sammansvetsade. De har en igelkottsattityd, antingen är du med oss eller emot oss. Men att de verkligen bryr sig om varandra står klart för alla.
      Att José Mourinho sr blev svårt sjuk i våras drabbade dem hårt. Särskilt förstås vår manager.
      Sr är idag mycket bättre - ändå är det för mig helt klart att Mourinhos sinnestillstånd och rent orationella agerande de senaste månaderna helt klart har med faderns sjukdom att göra.
      Varför undrar kanske många som inte själv gått igenom sådana händelser, pappa mår ju bra nu så varför påverkar det nu?
      Sådana här personliga katastrofer, och det är det för nästan alla som drabbas av sådant i familjen är den svåraste tiden, hur underligt det än kan låta, inte den första tiden när sjukdomen slår till och operationer och kampen för att överleva är som mest intensiv. Då är koncentrationen på vad som händer så stor att det handlar bara om ögonblicket. Man glömmer bort sig själv och orkar bara sköta det viktigaste; i det här fallet att avsluta säsongen och vara där så mycket som möjligt för fadern. Mourinho har också hela tiden pendlat hem till Portugal vid varje möjligt tillfälle.
      Den svåraste tiden kommer faktiskt väldigt ofta när krisen är över. Det är då saker och ting tenderar att gå upp limningen och det verkar faktiskt blivit så för Mourinho som visade rena självförstörelsetendenser i sitt sätt att utmana hela världen, domarna, klubbledningen, ägaren och till slut spelarna för att de inte var lika lojala mot honom som han själv ser sig vara mot de sina.
      Jag misstänker och tror faktiskt det kan vara en oerhört viktig del av förklaringen till Mourinhos självdestruktiva uppträdande; att han förlorade fotfästet när han hade tagit sig igenom att lotsa Chelsea till en oerhörd triumf och stöttat sin pappa och sett honom börja komma tillbaka, helt enkelt förlorade fotfästet när det som alltid fungerat för honom förut, hans jobb och hans karriär likt en långsam lerlavin gled nerför berget och han såg allt bara i svart trots att det borde kunnat varit annorlunda.
    Det är ingen ursäkt, men kanske en liten del av förklaringen till varför han uppträtt som han gjort. Men som sagt, det är ingen ursäkt för att uppträda som han gjort utanför plan.

Spelarna tröttnade
Inte alla spelarna, vissa står fortfarande lojalt bakom Mourinho och inser vad han gjort för dem och klubben. Men andra, särskilt de som vill upp och inte känner honom från förr på samma sätt, tappade tålamodet med Mourinho och ju värre det blev desto mindre ville de ställa upp för honom.
      Det kan vi slå fast. Vilka det är bryr vi oss helt enkelt inte om för det är inte viktigt. Det viktiga är att ingen löste det.

Jag såg i veckan filmen Damned United som handlade om Brian Cloughs besatthet av United, det United som på den tiden var United, alltså Leeds höll på att förstöra både hans karriär och honom själv. Han tog över United från Don Revie som skapade Dirty Leeds, det fulaste fotbollslag jag någonsin sett i toppfotbollen och som är orsaken till att ingen Chelseasupporter i min ålder ens tål att höra talas om Leeds - fortfarande. Se gärna den filmen för parallellen till vad som hänt här och nu i Chelsea med Mourinho är väldigt uppenbar. Men Mourinho verkar sakna en Peter Taylor som kan balansera honom.

***

EN SAK TILL.
På facebooksidan noterade jag att en person skrev:  "Kliver vissa spelare ur sin "formsvacka" lagom till Sunderland så spyr jag..."

Ärligt talat om det är så, ang spelare som maskade och försökt påverka då anser jag att den spelaren aldrig mer ska få spela en enda minut till i Chelsea.
      För det är fan i mig inte mot Mourinho han ska göra något och förstöra för klubben. Utan varje spelares skyldighet är mot klubben och fansen. Så fy fan om det är så, och även om det är Hazard hoppas jag den spelaren (jag hoppas innerligt att det inte är sant, och det är ju svårbevisat) så ska han bort från klubben. Oavsett vem han är.
      Klubben kommer först och då måste spelare och managers samarbeta. Det är varje persons yttersta plikt och de har enormt bra betalt för det att på plan alltid ge sitt yttersta för klubben, klubbsymbolen och fansen. Något annat kan inte ens diskuteras ännu mindre ursäktas.

Ang denna punkt rekommenderar jag Martin Samuel (en sportjournalist jag respekterar) och hans ord kring detta. Det är tunga ord, och sanna ord. En riktig gåta inför morgondagens händelser. Läs mer >>

Det är aldrig bara en managers fel att det går åt skogen, det är aldrig bara en managers förtjänst att allt går bra. Men det är alltid bara en manager som får sparken när flera personer i ett fotbollslag och en fotbollsklubb sviker.

José Mourinho är en Chelsealegend som manager:
vår mest framgångsrike manager någonsin, och det får vi aldrig glömma bland allt det andra. Förmodligen är han den bäste manager som någonsin jobbat i England efter Alex Ferguson. Mourinho hade dock ett högre poängsnitt än även Ferguson. Personligen håller jag honom klart före Wenger, även före Brian Clough.

José Mourinho vann elva titlar åt Chelsea. Ja, spelarna spelade också roll men precis som det är managerns fel när det går snett ska det väl ändå vara managerns förtjänst när det går bra. Eller vad säger ni?

José Mourinho, juni 2013 - dec 2015
Vann Premier League 14-15, vann Ligacupen (Capital One Cup) 2014-2015, nådde semifinal i Chamions League 2013-14

José Mourinho, juli 2004- sep 2007,
vann the Premiership (2004-05 och 2005-06), , vann Ligacupen (2005 samt 2007), vann Community Shield (2005), och nådde semifinal i Champions League (2005, 2007). vann FA Cupen 2007.

José Mourinho anförde Chelsea i 321 matcher, varav han vann 204, spelade 69 oavgjorda och förlorade 48 (varav 10 denna säsong som inte ens är halvvägs...). Han var obesegrad på Stamford Bridge ända fram till i 2014.

CHELSEA KOMMER ATT KOMMA IGEN.
Det finns en liten risk att vi blir ett nytt Liverpool, men om Roman och ledningen hittar rätt manager för framtiden tror jag Roman fortsätter satsa och Chelsea kommer tillbaka. Men kandidaterna är mycket få och Chelseas rykte skamfilat av flera skäl just nu. MEN VI KOMMER IGEN.