Såpoperan PelleGrinig

Är det Hollywood eller en bok? Efter att tittat ytterligare närmare kring omständigheterna med PelleGrinig, Lampard och City börjar jag verkligen undra. Det är en personlig reflektion men jag kan inte låta bli att hamna i samma tanke gång på gång.
    Att PelleGrinig har till varje pris försökt utnyttja Frank Lampard i någon form av mindgames mot José Mourinho. Och fortsätter göra det.

Det hela är som en såpopera och offren i storyn är Frank Lampard och Chelseafansen.

Vi känner till bakgrunden, även om sportjournalister och en hel del andra förnekar den. I det här fallet föredrar jag dock helt och hållet att tro på José Mourinho.

Frank Lampard (och Ashley Coles) kontrakt gick ut efter förra säsongen. Ashley Cole hade redan fått en ettårsförlängning men förlorade sin startplats till César Azpilicueta under säsongen, så där stod det tidigt klart att han skulle lämna. Frank Lampard spelade mindre än väntat men inte så mycket mindre. Men för första gången efter tio raka säsonger lyckades han inte nå ett tvåsiffrigt målsnitt i ligan. Hela våren talades det om Chelsea skulle erbjuda dem nya kontrakt. Eller inte?!

Chelsea är den klubb av topplagen (kanske tillsammans med Arsenal) som gjort största engagemanget att anpassa sig till och följa de Financial Fair Play-regler som dykt upp som svampar i marken de senaste åren. Det är Uefas FFP, som mest är till för att bevara status quo och stoppa nya klubbar från att ta sig in i eliten. Uefa FFP handlar om kostnader i relation till intäkter. Det är Premier Leagues FFP som framförallt satt fokus på klubbarnas lönekostnader. Det sistnämnda är Chelsea eller har varit Chelseas stora problem. Chelsea hade förra säsongen fyra spelare med mycket höga löner; tre av dem finns inte längre i klubben - Lampard, Cole, Torres. Chelseas primära situation var att minska lönekostnaderna och då endast John Terry av höginkomsttagarna var kvar (Eden Hazard är på väg och tillhörde redan innan det nya kontrakt som kommer de som tjänade bra, men aldrig så bra som tidningarna försökt få det till).

Hög lön, äldre spelare. En kombination som inte var utvecklande direkt för klubben, men som är så vanlig när för långa kontrakt skrivits. Lönen var för Chelsea, som för alla andra nykomlingar i toppskiktet, sättet för Chelsea att attrahera spelare på vägen upp. Ny genomgår klubben en ekonomisk rekonstruktion och attraherar spelare inte bara genom att betala bättre än konkurrenterna.

José Mourinho ville gärna ha kvar Frank Lampard och Ashley Cole i truppen. Han såg dem som värdefulla komplement och truppspelare, inte längre startspelare. En emotionell omställning för alla stjärnor i en viss ålder. Lamps anpassade sig men han ville inte heller avsluta sin karriär. Han visste därmed att han skulle tvingas lämna England och han annonserade tidigt att han aldrig kunde tänka sig att representera någon annan engelsk klubb än Chelsea på toppnivå. Därmed såg allt klart ut för en flytt till MLS som jagat honom i flera år (MLS som liga äger spelarna och mer eller mindre placerar ut dem i olika klubbar, vilket är en mycket konstig konstruktion som gör att klubbarna liksom inte själva kan välja - fast de kan de förstås inom vissa ramar. Ramar som för en ny klubb är mycket generösare än för de etablerade bara de totala lönetaken hålles).

Så Chelsea erbjöd Lampard och Cole nya kontrakt. Det stod snabbt klart att Ashley Cole inte var intresserad. Lampard var nog mer intresserad men vi kan nog utgå från att kontraktet innehöll lönesummor som var mycket markant lägre än de tidigare (troligen 165.000 pund i veckan för Lamps). Vilket vet vi inte, vi vet inte heller något om längd men där kan vi ta för givet att Chelsea erbjöd absolut inte något kontrakt längre än ett år, oavsett lön. Självklart ledde det inte till något då båda spelarna hade bud från andra håll och hade möjlighet till vad som brukar kallas den sista stora lönen på annat håll.

Själv trodde jag Lampards omvittnade familjeinställning skulle göra att han stannade så nära London som möjligt och jag tror han ett tag övervägde att lägga av. Men han är fortfarande i prima fysisk form och suget till att spela stort. Han har två döttrar han har delad vårdnad om i London och hans fästmö leder ett morgonprogram i brittisk tv - så ekvationen med att flytta var och är inte enkel för honom.

Men att Chelsea skulle sparkat ut Lampard som PelleGrinig, Manuel Pellegrini, manager i Manchester City hävdar är absolut fel. Förmodligen var det en ömsesidig insikt att det var tid att skiljas. Något fansen också helt accepterade, särskilt som vi hade hört både Cole och Lampard (särskilt denne) klart deklarera att de inte skulle spela för en konkurrent. Cole gjorde tidigt klart med Roma men Lampard prokrastinerade kring slutligt klubbval och landslagsspel oväntat länge. Redan när Lamps skrev på för New York City hördes rykten om att det skulle innebära att han också skulle representera Manchester City eller möjligen Melbourne City! CSFC kunde inte tro på det, inte Frank Lampard av alla spelare...

Tanken var säkert att bo kvar i London, träna med Chelsea till MLS startar i mars. Tanken kring ett korttidskontrakt fanns där också även om det kanske mer var i fansens tankar än konkreta planer.

Just där måste något ha hänt. Kanske fick Lampard nej till att träna med Chelsea när han ny tillhörde City-klubbarna? Kanske hade Lampard och hans rådgivare inte riktigt fattat att de skrev inte kontrakt med MLS och New York City utan med MLS och City-klubbarna i allmänhet.

I vilket fall som gav det Manchester City att skriva ett korttids-kontrakt med Frank Lampard.

Det var ett svek. CSFC kan inte se det på något annat sätt. Men alla svek kommer i en gradskala och det här var inte ett av de värsta, även om han valde att skriva på för vår värsta konkurrent om ligatiteln. Han hade lovat att inte representera någon annan och han kom att representera konkurrenten. Även om det i början pratades mycket om att han skulle fått inskrivet i kontraktet att han inte skulle spela mot just Chelsea. En paragraf var legalitet säkert var tveksam och i vilket fall som aldrig fanns.

Frank Lampards legendstatus hos många Chelseafans, om än ej inte alla, hamnade på avbytarbänken. Att han är och åter komma att vara en av våra största spelare är utom tvivel, men det här tar lite tid att smälta.

Frågan som väcktes bland fansen, men aldrig i pressen är om Frank Lampard verkligen skrev på enbart för New York City eller om han bands upp av hela City-organisationen och därmed närmast tvingades till sin egen förvåning att också representera Manchester City. Han var inte en spelare City behövde, förutom av tekniska skäl. Manchester City som pressats av Uefa för brott mot FFP behövde så kallade home-grown-spelare och Frank passade tekniskt vissa kriterier. Han fyllde helt enkelt av tekniska skäl ut truppen, även om han fortfarande självklart erbjöd en hel del fotbollskvalitet också. Mitt intryck var dock att Frank Lampard själv blev väldigt överraskad över att han skulle spela för Manchester City! (En dag, när det är dags för memoarer efter MLS-karriären får vi nog veta sanningen, men inget skulle bli förvåna om Lampard tillstår att han närmast tvingades representera Man City!? Ingen vet idag utom de närmast inblandade och för en gångs skull har inga rykten och spekulationer väckts på allvar).

Då kom nästa skede i det hela. Han spelade från start mot Arsenal och det kändes väldigt underligt. Han gjorde en svag insats och var absolut inte av spelmässiga skäl given i nästa ligamatch. Han satt på bänken utan att hoppa in mot Bayern.

I uppbyggnaden inför matchen mot Chelsea framkom det tidigt av en tjurig PelleGrinig att Frank Lampard skulle inte vilas utan vara en del av truppen. Få trodde han skulle få spela.

När matchen i princip var förlorad för PelleGrinig kastades dock Frank Lampard mycket oväntat in. Det naturliga bytet i det läget hade varit att ta in Samir Nasri. Det blev Lampard vilket många reagerade inför. Av både fotbollsmässiga och emotionella skäl. Det var många, oberoende kommentatorer som tyckte det var i det närmaste oschysst mot Frank Lampard att sätta in honom i det läget. Och så blev det som det blev. Lamps kom där han brukar komma och kunde i favoritpositionen stöta in kvitteringen. Vi kan diskutera hur Chelsea försvarade sig där (och bör göra det i andra sammanhang för det var verkligen inte bra) men det är ju bara att acceptera att Chelsea förlorade två poäng just för att Frank Lampard gjorde mål.

Lampard själv såg närmast gråtfärdig ut. Han firade självklart inte målet men han sprang fram till Chelseaklacken, observera inte klacken för laget han representerade, och närmast ursäktade sig själv. Vilket var så snyggt det kan bli. Ingen människa kan ju ändå klandra honom för att han gör sitt bästa för sin arbetsgivare.

Känslan är att PelleGrinig hela veckan försökt använda Lampard som ett vapen mot Mourinho, vilket bekräftades av allt snack på presskonferenser. Det var mycket fokus på vad JM tyckte om Lampard hos konkurrenterna, vilket JM avfärdade genom att han betonade att han aldrig pratar om andra lags spelare (bara vad Lampard hade gjort hos Chelsea).

Känslan när Lampard togs in på plan var därför också helt klart att PelleGrinig tog in just Lampard för att skaka om Chelsea och JM. Ungefär som "stick it to them" som det engelskspråkiga uttrycket är. Utdelningen blev sensationell och inte ens PelleGrinig hade nog räknat med det. För som sagt, fotbollsmässigt var inte Lampard den naturliga inhopparen i det läget även om det blev bättre än en lottovinst för den surmulne chilenaren.

Vi känner förstås till historien om hur Mourinho tog över Real Madrid när Pellegrini fick sparken och sedan dess har hårda ord och stort förakt mellan de två managerna utväxlats. Det har varit nästan hårdare än mellan Rafael Benitez och José Mourinho för att nämna en annan kombination av managers som verkligen inte tyckte om varandra och därmed också satte klubbarna upp mot varandra. De gillar verkligen inte varandra. Vilket jag numer verkligen förstår, för PelleGrinig var ju inte färdig med att mer eller mindre tvingat Frank Lampard spela. (För om någon tyckte det såg ut som om Lampard var överlycklig över att bli inbytt, så finns det lika många och fler som nog tyckte han såg ut som om det var som att välja mellan pest eller kolera).

Redan tidigare i veckan hade PelleGrinig gått ut och förklarat att Chelsea minsann sparkade Frank Lampard! Nu är det en omöjlighet att sparka någon som inte är anställd vilket Lampard inte var då hans kontrakt var utgånget. Det var dessutom en ren lögn som de som följer Chelsea noga vet. Lampard hade pratat förlängning med Chelsea, men det blev inget. Då kan man aldrig någonsin sparkas och enligt PelleGrinigs version var det som om Frank Lampard hade blivit uselt behandlad av Chelsea!

Efter matchen har PelleGrinig fortsatt. Han har gått ut och hävdat att Frank Lampard närmast krävt att få spela mot Chelsea för att få hämnd på klubben i hans hjärta! Den som tror på det, tror nog på det mesta och lite till. Ändå har PelleGrinig ägnat mycket tid åt att försöka utnyttja Frank Lampard som vapen mot Chelsea. Hur ynkligt och patetiskt är det inte?

(Därtill kom ju hans vanliga utfall om Chelseas fotboll och därmed hans egen oförmåga att taktiskt matcha Chelsea, genom att anklaga Chelsea för spela en liten klubbs fotboll, negativ fotboll. Detta från en manager som på hemmaplan bara klarar av fyra avslut på mål, varav ett gick i mål och tre var helt ofarliga. Visst, Chelsea hade bara två men målet och stolpskottet - men det är aldrig bortalagets ansvar att bjuda hemmalagen på idiotisk gladfotboll och förlora matcher mot konkurrenterna! även om man ibland misstänker att det finns managers som tycker så. VI får väl se om City spelar med huvudet under armen i returmötet på the Bridge!?)

Alla som tror att Frank Lampard ville på något sätt hämnas på Chelsea för något, kan räcka upp handen och ingen hand utom PelleGrinigs lär dyka upp.

Nog känns det som om Frank Lampard har (låtit sig) utnyttjas å det grövsta av PelleGrinig i dennes personliga vendetta med José Mourinho. Baksidan av att inte hålla sina löften, eller av att inte läsa kontrakten ordentligt. Det lär det nog dröja innan vi får veta. Minst sannolika varianten är att PelleGrinigs version är den sanna.

(Som tur var slipper vi nu situationen då Frank Lampard lär, om inte PelleGrinig ändrar reglerna, inställa sig för försäsongsträning med New York City när Chelsea tar revansch på de ljusblå på Stamford Bridge den sista januari Frågan är om han får spela fler gånger i någon avgörande roll....om inte, kan vi nog helt klart fastslå att han bara användes som ett slags mindgame-vapen, som betalade sig enormt, mot Mourinho och Chelsea!)

***Absolut senaste är att nu försöker Man City ytterligare gå förbi reglementena och försöker få Frank Lampard att bryta avtalet med New York City för att lånas ut ytterligare längre till Manchester City! Fotbollen är rätt smutsig nu och man kan ju bara hoppas att detta sker utom Lampards egen direkta medverkan, annars är det en legend som verkligen hamnat på sne.