31 juli2014

     Lukaku, rätt eller fel?

Gör Chelsea ett misstag som släpper Lukaku? / Gjorde Chelsea ett misstag när vi släppte Lukaku?

Många tycker nog det. Framförallt med tanke på de 32 PL-mål han gjort, som utlånad. Många tycker han fick för få chanser i Chelsea.

Naturligt, men hur skulle han kunnat få fler chanser när han hela tiden krävde att få bli utlånad? Det är ju inte så att man kan både ha kakan och käka den. Lukaku spelade några få matcher första säsongen när han kom som 18-åring. Ville sedan bli utlånad för att få speltid, och blev det till WBA där han gjorde stor succé. Han kom tillbaka och stötte sig omgående med Mourinho på försäsongsträningen, inte minst genom att kräva speltid istället för att förtjäna speltid.

JM insåg hur stort värde klubben satte på Chelseasupportern Lukaku och var villig att ge honom chansen. Sedan dök en väldigt bra lånemöjlighet upp, Lukaku kunde få chansen att utvecklas hos Roberto Martinez i Everton. En tränare och manager med genuint gott rykte. Det var sent i fönstret och JM pushade säkert lite, men beslutet var helt och hållet Romelu Lukakus eget. Chelsea tvingade inte iväg honom på lån, men JM sa som det var- han betraktade inte Romelu Lukaku som en färdig anfallare som han trodde skulle vara startspelare i Chelsea.

Det var en tanke Lukaku inte gillade för i sina egna ögon var han startspelaren. Före Torres, Eto'o och Ba. (Samtliga som med facit i hand floppade under säsongen, men det kunde ju ingen veta de där sista dagarna i augusti 2013). Det förklarade han många gånger i mer eller mindre förtäckta ordalag. Han anser sig vara startspelare i ett Champions League-lag.

Han gjorde stor succé i Everton också. Ett lag som saknade anfallskonkurrens och där han därmed kunde få spela den roll som central anfallare som skulle ha alla bollar. Han fick helt enkelt all service och hela laget spelade typ för honom. Han gjorde 15 mål på 31 matcher. Bra mycket bättre än bäste anfallare i Chelsea som bara klarade av 9 mål och då enbart på hemmaplan (Eto'o). Ändå var det ett sämre facit i antal mål än hos WBA där han gjorde 17 mål (dock på 35 matcher). Han fick också ta straffar, med lite blandat resultat. Hans facit i belgiska landslaget är inte så lysande dock, 7 mål på 32 matcher! (I Chelsea var det alltså 0 mål på 10 matcher). Siffrorna bevisar säkert flera saker; en att han verkligen kan göra mål men också att det kräver rätt omgivning för honom - det vill säga en omgivning som servar honom som i WBA och Everton. I andra omgivningar där konkurrensen är annorlunda är han långt ifrån samma målgörare, och ärligt talat förutom den där kvarten när han kom in i förlängningen i VM, var han klart, mycket klart sämre än ännu yngre Divick Origi. Framförallt var han en betydligt mer begränsad spelare.

Många paralleller har dragits mellan Lukakus idol en gång, Didier Drogba och Lukaku. Men jag tycker inte alls de är samma spelare. Ska jag jämföra Lukaku med Drogba är det enda jag egentligen tänker på fysiken. Lukaku är en mycket sämre huvudspelare och tänker inte fotboll på samma sätt. Jag skulle nog mer jämfört honom med Demba Ba, också en spelare som lovade massor med som aldrig riktigt levererade (fast han gjorde några väldigt viktiga och några väldigt snygga mål). De är klart mer lika i spelstil genom att de främst är straffområdeshuggare. Drogbas disciplin och fantastiskt viktiga försvarsspel saknar bägge. Lukaku har under tiden i Everton lite grann visat sig vara en säkerhetsrisk i eget straffområde och har därför trots sin fysik inte utnyttjats nästan alls i försvarsspelet även vid fasta sitautioner. Likadant i belgiska landslaget.

Ändå hade jag personligen nog gärna sett att Lukaku hade försökt bevisa för Chelsea, fansen och Mourinho att han dög även i Chelsea. Det verkade inte Lukaku intresserad av utan han har hela tiden fört en underhandsdialog (förmodligen via agenter) med Everton om vi ska tolka silly seasons uttalanden rätt. Något som ytterligare totalt underminerat hans ställning hos Chelsea och fått även hans stora supportrar som Michael Emenalo att ge upp om honom.

För vi kan aldrig komma förbi det faktum att Romelu Lukaku under hela sin Chelseakarriär uppträtt illojalt mot Chelsea. Han har ställt krav och försökt måla sig en bild som inte stämmer med verkligheten och det han presterat för klubben (nästan ingenting som siffrorna visar). Han har gnällt och gett Chelsea dålig publicitet inte i bara enstaka intervjuer utan i dussintals under de här åren. Särskilt i belgiska medier har han uttalat sig på ett mycket frispråkigt sätt som om han trott att det aldrig skulle nå fram till Mourinho och Chelseas ledning, eller ens oss fans.

Jag har hela sista året varit oerhört irriterad på detta. Jag tillhör helt och hållet den skola som hävdar att först presterar man sedan ställer man krav. Se på Messi, han är idag tydligen rätt jobbig med att ställa krav, men aldrig någonsin att han gick ut och krävde speltid eller uttalade sig negativt om sin klubb innan han presterade på plan och till och med hade blivit utsedd till världens bäste spelare (det kommer Lukaku aldrig att bli). Så unga spelare som kräver speltid och att allt ska kretsa kring dem har aldrig haft mig som supporter.

Se Daniel Sturridge, stor succé i Liverpool där Brendan Rodgers strykt hans ego på rätt sätt och han även spelmässigt har en modell som passat honom bättre. I Chelsea fick han inte spela där han ville och det tjurades hit och dit och hur många hundratals gånger man skrikit i förtvivlan över att Daniel Sturridge spelade mer för Sturridge än Chelsea vet jag inte. Ett jättelöfte som jag redan när han tidigt kom fram i City önskade skulle komma till Chelsea. Men han ville aldrig anpassa sig i Chelsea och jag har trots alla hans mål och framgångar sedan han blev scouser saknat honom.

Se Kevin de Bruyne, en annan spelare jag upptäckte tidigt och ville ha till Chelsea. Men som aldrig kunde anpassa sig och aldrig kunde acceptera att han inte fick bli stjärna och automatisk startspelare direkt. Jag verkligen gillade Tintin och jag tycker han genomgående nog var Belgiens bäste spelare i VM. Han har inte gjort supersuccé i Wolfsburg och gnäller fortfarande över att Chelsea inte ville släppa honom till Dortmund innan han ens försökt spela till sig en plats i Chelsea. Det var gnäll, gnäll, jag, jag och åter jag. Till slut tröttnade även jag och inte heller honom har jag saknat i Chelsea trots att vi inget vann förra säsongen. Gemensamt för de här två är att de har en förbundskapten som i media och med största säkerhet bakom kulisserna uppmuntrar den här sortens beteende då det gynnar Marc Wilmots att hans spelare har mycket speltid. Egoistisktbra för Belgien, men det går emot allt jag anser en förbundskapten ska göra. Vilket är lite oroande då han uppenbarligen haft samma inverkan på åtminstone Thibaut Courtois's pappa. (Thibaut själv har varit mycket mycket mer återhållsam och försiktig i sina uttalanden än pappa Courtois, de Bruyne och Lukaku).

Jag tror nog fortfarande att Romelu Lukaku hade kunnat bli en stor spelare hos Chelsea. Men jag har kommit att under en längre tid allvarligt tvivla på hans karaktär och attityd. Något som uppenbarligen José Mourinho gjort i ännu högre grad och till slut för truppens skull ansåg Mourinho det var bättre att sälja Lukaku under den värdering klubben gjort (30-32m pund) än att behålla honom som ett skämt äpple som skulle förstört hela tunnan. För Chelsea är trots allt José Mourinho viktigare än Romelu Lukaku och precis som Alex Ferguson gjort många gånger släppte han därför iväg en spelare som kunde förstört truppen, hegemonin och stämningen innan denne hann göra skada i truppen.

Lukaku ställde krav som José Mourinho idag har bekräftat som var fullständigt omöjliga för Chelsea att leva upp till, och absolut inte ens skulle försöka leva upp till. Romelu Lukaku sa uttalat ifrån att skulle han representera Chelsea skulle han vara förstavalet som anfallare. LÖJEVÄCKANDE. Särskilt som Diego Costa är en mycket bättre spelare och en spelare som passar Chelseas spel som handsken.

Därför stödjer jag Chelseas beslut att sälja Romelu Lukaku. Chelsea har aldrig, och det är jag mycket stolt över, tvingat spelare som inte vill representera klubben och ställa upp för Chelsea - kvar i Chelsea. Antingen vill man bära vår blå tröja, acceptera vad det innebär och alltid alltid göra sitt bästa för Chelsea - eller så finns det andra klubbar där man säkert kan få mer uppmärksamhet, fler klappar på ryggen och kanske till och med bättre betalt. Adjö Lukaku.

Att vi dessutom tjänade 10m pund på affären underlättar ju för klubben med andra, mer lojala värvningar och att efterleva FFP-reglerna som Chelsea uttalat försöker göra (till skillnad från vissa andra klubbar som mest är inriktade på att böja reglerna).

 

 

//Det talas mycket, och det är sant, om hur svårt det är för unga spelare i Chelsea. Det är det. Det är enormt svårt att få speltid i en av världens konstant 5-6 bästa klubbar! Fakta.
     Du måste som ung, oprövad, oerfaren spelare peta landslagsspelare, ja världsmästare för att få speltid. Det händer inte idag annat än i seriemagasinen. Vad Chelsea erbjuder sina unga spelare idag är en av de bästa fotbollsutbildningar som finns och därmed en möjlighet att försörja sig på fotbollen på en annan nivå än Chelsea om man inte lyckas, Chelsea erbjuder lånespel som ger spelare möjligheten att utvecklas och inte alla tar den (behöver jag säga mer än Gael Kakuta?) Alltför många unga spelare förblindas av pengarna, de tjänar per vecka ibland vad deras föräldrar tjänar per kvartal eller längre. Deras föräldrar pushar dem till dumma beslut på grund av detta för att kunna leva på barnen, exemplen är in legio men det talas det sällan om.
    
Att komma till Chelsea och kräva speltid bara för att man värvats för stora pengar, det funkar inte och om det finns rådgivare som på allvar tror det, ja då kan jag bara säga att de och de som tror på det lever i en sagovärld. Toppklubbar har inte längre råd att chansa mer unga spelare, utan det ställs lika stora krav på dem som en 29-åring som vunnit VM.
    Även unga spelare måste prestera, visa vad de går för och oturligt nog för dem måste de göra det i konkurrens med äldre, bättre, erfarnare spelare som alla idag spelar längre och längre karriären än bara för tiotalet år sedan - snittåldern i fotbollslagen har gått upp markant i alla de stora ligorna. Särskilt i de ledande klubbarna.
    Spelare spelar helt enkelt på topp längre, tar bättre hand om sig själva och ha en längre karriär vilket ytterligare minskar ungdomars chanser. Så är det bara - och den som tycker att man ska spela ungdomar bara för att de är unga kommer aldrig att få stöd hos mig.
    Hur mycket jag än älskar att följa Chelseas yngre lag och talangerna där. Steget upp är större än någonsin och kommer bara att öka - det är fotbollen som måste anpassa sig till det, men så länge pengarna är som de är kan inte klubbar chansa med att spela unga spelare när titlar och Champions Leaguespel betyder så otroligt mycket i pengar. Så är det bara. Skyll på Champions League om ni vill hitta en enda orsak att skylla på, skyll inte på klubbarna, managers eller spelare som vill stanna kvar på toppen längre.
    Hos Chelsea får unga spelare en toppenutbildning, de tvingas till att också försöka utbilda sig så bra som möjligt uanför plan då inte alla kan bli fotbollsspelare. De får de bästa tränare, rådgivare, massörer, naprapater, läkare som finns att få och de får mäta sig med enorma talanger både i sin egen ålder och äldre, en del till och med a-truppen. Till slut kommer det dock ned till en enda sak; karaktär! Just det karaktär, en hel del moral, massor av inställning och attiyd för talangen är nästan lika stor hos alla - det är de med karaktär, vilja och ja ödmjukhet inför uppgiften som tar steget och även om ödmjukhet inte är ett ord man förknippar med t ex Zlatan I så fanns den där inför uppgiften om än inte i personligheten och det gjorde att han blev världsstjärna, inte hans kompis som kanske hade till och med mer talang, Tony Flygare. //

 


Lindy

Besök csfc-facebook: facebook