Nån måtta

Ok, någon jävla måtta får det vara. Här skröt jag vilt om att inte kunde komma ihåg en förlust för Chelsea när jag varit på plats. Så åker jag över för ovanligt dyra pengar för att se dem spela mot Basel, ett Basel som är sämre än förra året och vi har en trupp spelare som nästan ingen klubb i världen kan mäta sig med.... Ja, ni vet redan hur Chelsea skämde ut sig. För det var sanningen, vi förlorade inte mot ett bättre lag, vi förlorade för vi vågade inte vinna.

12 timmars resa, massor med väntetid på ett av världens svindyraste ställen, Arlanda flygplats. Jag menar 99 kr för en öl, ok den var lite större än normalt men ändå.... Kommer fram 45 minuter före match. Checkar in, slänger in grejorna på hotellrummet och off to Stamford Bridge. Ok, jag bodde två minuters promenad bort så det var en spurtsträcka jag lätt klarade trots värkande fötter.

Fantastisk plats ungefär en halvmeter om mittlinjen på East Stands övre läktare, en härlig man som var på Chelseas träningar och presskonferenser och hade masor att berätta på stolen bredvid. Fullt stadium förutom Basels sektion. Jag hade kunnat spotta på tv-kamerorna och önskar nu efteråt att jag hade dragit min Chelsea Swedish Fan Club t-shirt över dem så att ni hade sluppit se eländet.

För frågan är: hur kan ett lag med så otroligt mycket fotbollskunnade, en sådan talang vara så anmärkningsvärt uselt trots att vi har den kanske bäste managern i fotboll?

Tjugo minuter fotboll var vad jag fick se, resten var pinsamt, hemskt, vedervärdigt, det gjorde ont i själen att se Chelsea. Oscar får godkänt, försvaret hade nästan inget att göra men släpper ändå in två mål, ett för att man vägrade ha en man vid stolpen på en hörna. Chelseas första skott på mål var vårt mål. I 45:e minuten. Oscar var underbar. Och hade en i ribban också som kanske hade avgjort matchen, men det som avgjorde matchen var att laget slutade spela fotboll.

Jag tror inte ens under 80-talets kräftgång har jag sett ett ängsligare och fegare Chelsea.

Jag fattar faktiskt ingenting. Hoppas Mourinho fattar mer, men Chelsea är inget fotbollslag idag, det är en samling primadonnor som försöker imponera och göra grejor som kan ta dem till ett videoklipp på YouTube. Jag menar, när till och med Gary Cahill dribblar i försvarsspelet....

Fotboll är faktiskt ett rätt enkelt spel, de som vill mest vinner oftast - när lagen är lika talangfulla. Vill man inte vinna så vinner man inte heller. Vågar man inte förtjänar man inte att vinna.

Eden Hazard har fotbollsvärldens bästa balans, jag tror faktiskt den till och med är bättre än Messis, Men han är fullständigt värdelös framåt. Sorry, men det är sanningen. Fram till straffområdet är Hazard högsta möjliga kvalitet - sedan är han ungefär lika bra som jag. Och det är verkligen ingen komplimang. Han vågar inte göra någonting. Han får kanonlägen, men då ska han krångla till det, lägga bollen tillrätta 2-3 fem sex gånger, gärna dribbla en försvarare som kommer för att täcka och så blir det skit av det. Juan Mata var en liten injektion dock. Han är en direktare spelare, en mer resultatinriktad spelare.

Sista kvarten satt jag och längtade efter att Kevin de Bruyne skulle få komma in istället för Hazard, och missförstå mig rätt jag verkligen älskar Hazard men hans talang sätter faktiskt krokben för honom. Han kan inte göra det enkla, han måste göra det svårt hela tiden. Men alla byten var gjorda. José Mourinho försökte väcka laget och efter pausen trodde man han hade lyckats för då spelade de fotboll, i tjugo minuter. Enda gången under matchen. Hoppas han har en lösning för annars är den här säsongen förlorad, det är den inte ännu. För det är ju bättre att vi är urusla just nu än senare, så är det ju.

Fullsatt stadium men stämningen var lika usel som matchen. jag har varit på Chelseamatcher med en fjärdedel så många åskådare och bättre stämning, men vad ska man begära när laget underpresterar på ett sätt som får en att tro att bara under från Madonnan av Lourdes kan hjälpa oss. Alla på läktaren ville, vi önskade, vi hejade, vi led, vi blödde i våra hjärtan, vi skickade allt vi hade till de där elva där nere - men på plan var det koma som gällde.

Chelsea behöver Sherlock Holmes, men mest behöver vi anfallare som duger till någonting alls. Oscar var bäst, och fick spela center halva matchen för Eto'o tycks inte fatta vad hans roll är. Han är långsammare än någonsin och när han dessutom ALLTID tvekar om att gå fram, det var väl lika bra att han spelade nästan lika defensivt som van Ginkel. Ännu en jätteflopp för Chelsea verkar det som - tyvärr. Jag vill det verkligen inte, men vad jag har sett hittills är Eto'o lika dålig som Torres och Ba. Och nej, jag köper inga ursäkter om att han spelat i en sämre liga och behöver tid- vad jag såg var en spelare som inte ville anpassa sig till jobbet han hade att göra. Visst, jag kanske överreagerar men det är vad vi ska göra -vi fotbollsfanatiker. Andra får vara objektiva. Söndag kanske jag tycker precis tvärtom.

Vi hade verkligen behövt Rooney, han må vara vad han är som person, men han försöker åtminstone alltid på fotbollsplanen. Chelsea är verkligen ett svart hål för anfallare....

Ängsligare, fegare Chelsea tror jag inte jag sett, definitivt inte live. Och då såg jag på grund av livets alla omständigheter de flesta av mina livematcher på 70-80-talet när Chelsea inte var ett världslag.

Det här laget är José Mourinhos absolut största utmaning i livet. Så otroligt mycket talang och så uselt lag. Jag tror inte för en sekund att säsongen är förlorad eller att vi inte kan vinna både Premier och Champions league - så bra är spelarna men just nu, i detta ögonblick i historien är Chelsea inte ett fotbollslag.

Men på lördag är det en ny match och kanske, min vän på läktaren sa att han hade aldrig sett en så allvarlig och seriös träning på Cobham som i tisdags - och så blev det som det blev. Slappna av Chelsea, njut av att spela fotboll för världens bästa klubb och världen underbaraste supportrar. Ni är duktigare än alla - men.... (just nu förtjänar ni inte att ens få betalt för vad ni presterar).

---

Jag är i London, en stad jag älskar så oändligt mycket mer än var jag bor, det finns så mycket här att njuta av (även om priserna nästan tagit norgekliv upp) men ärligt talat, den här matchen tänker jag försöka glömma så fort som möjligt. Det är min genom tidernas dyraste resa pga många omständigheter och inte ens i mina mardrömmar kunde jag tro att jag skulle få se ett så viljelöst och ointressant Chelsea. Men från och med idag kan jag skryta om att jag faktiskt bott på Stamford Bridge. För jag bor på Copthorne Hotel i det som förr var the Shed (det är det fortfarande men när jag såg min första Chelseamatch var The Shed var de hårdhudade, de ruffa, de lite skrämmnade Chelseafansen stod, för man kunde bara stå där då. Idag är det en liten läkare för bortafans med ett stort hotell och några bostadsrätter (men fina bilar står utanför) som borde rivas och Chelsea skulle då kunna ta in ännu fler fans. Men det motarbetar vår förre ägare och andra som inte gärna ser att Chelsea ska få en arena klubben förtjänar. Stamford Bridge går att bygga ut, om man blir av med de motsträvarna och ordnar så att publiken inte bara måste lämna arenan åt ett enda håll.

Sedan blir ju en nostalgiker som jag rätt bedrövad över att se hur facebook-generationen tagit över alla min gamla tillhåll. King's Head är nu Broadway Bar (och ser ut likadant), gamla King's Head är rivet sedan länge och det nya har bytt namn sedan senast. SoBar är nu Kona Kai med hawaii-tema. The Rising Sun som var puben Chelsea en gång bildades på (kankse är det varför jag älskar Chelsea så mycket, det är den enda kulbb som faktiskt bildats på en bpub, så som det borde vara) heter Butcher's Hook med en usel design. Som tur var är åtminstone The Fox and the Pheasant en riktig gammal pub.

Ny match på lördag. CSFC bildades pga en match mot Fulham 14 mars 1970, det resultatet vill jag se igen. Det är ju det underbara med fotboll, det är alltid en ny match, nytt hopp och nya förväntningar som väntar en. Nu vinner vi och startar en uppåtgående trend som leder till nya bucklor, nya triumfer och massor med glädje över att vara Chelsea-fanatiker (för fan är något jag lämnat bakom mig för länge sedan).

--

Hoppas också att Chris Jones och fysioavdelningen får nytta av de gåvor jag och mitt företag tog med, trodde inte de skulle behövas så mycket - men i onsdags var the Chelsea Pensioneers (bilder kommer) i sina härliga röda rockar piggare än laget var, så mitt företags, Back on Tracks, produkter verkar tyvärr behövas. De har i alla fall fått en trunk full av dem tack vare generositeten hos min arbetsgivare. och bättre grejor kan de inte hitta. Men, skydd för rehab och förebyggande är ju inte liksom vad man vill leva med, man vill ju leva med ett Chelsea som lever upp till den talang och den kapacitet de har. Bäst i världen.