Chelseafakta från Harri

Harri Hemmi fortsätter bidra till vår kunskap om Chelsea med lite andra artiklar än reseminnen här:

CHELSEA – CHAMPIONS 1955

En kort återblick till säsongen 1954/55, då laget lyckades med bedriften att vinna ligan. En titel som inget Chelsealag tidigare lyckats vinna.

Det hela började lite knackigt, då laget endast hade sju poäng efter de sju första omgångarna. Knappast någon ”ligavinnarform” att skryta över. Under hela säsongen förlorade laget faktiskt lika många matcher hemma som borta, fem hemma och fem på bortaplan. Inget som brukar generera ligavinst i slutändan, men å andra sidan, Chelsea har ju för vana att göra det mesta den svåra vägen.

Den 16 oktober 1954 spelades en av de mest minnesvärda matcherna på Stamford Bridge. Manchester United stod för motståndet, och hemmalagets Seamus O`Connell krönte sin Chelsea debut med ett hat-trick. Trots det så förlorade The Blues matchen med 5-6 inför 55 966.

4 december spelade Chelsea borta mot Wolves, som vid det tillfället ledde ligan. Londonlaget vann den ytterst viktiga matchen med 4-3. De två sista målen gjordes under matchens sista spelminut. Lagkaptenen Roy Bentley blev tvåmålsskytt i denna match. Chelsea fick för övrigt tre tillsynes korrekta mål bortdömda av den osympatiske domaren J W Malcolm, från Leicester.

Den ordinarie målvakten Bill Robertson blev skadad i början av 1955, och ersattes av Charlie Thomson, för resten av säsongen.

Det var 1-0 segern borta mot Cardiff på Ninian Park 23 mars som förde upp Chelsea till toppen av division 1, tack vare ett mål av Seamus O`Connell. Det var endast tredje gången i lagets historia som Chelsea toppat den engelska ligan.

Som så ofta förr, var det tiden kring påsk som kom att avgöra var ligatiteln skulle hamna. Chelsea ledde ligan med fyra poäng då de svåraste rivalerna kom till Stamford Bridge på besök. Den moraliska ligafinalen spelades mot värsta konkurrenten Wolves den 9 april.

75 043 åskådare fanns på plats innanför grindarna, som stängdes en timme innan avspark, och tusentals besvikna Chelsea anhängare drog planlöst omkring utanför arenan.

Chelsea förde spelet denna soliga eftermiddag och endast Wolves engelska landslagsmålvakt, Bert Williams, fina spel höll målet fritt från påhälsning, trots fina chanser av Roy Bentley och Seamus O`Connell. En kvart från slutet kom både matchens, och ligans öde att beseglas. O`Connell drog iväg ett skott mot det högra krysset. Målvakten Williams var överspelad, men på mållinjen stod Billy Wright och fick iväg bollen med hjälp av högerhanden. Domaren blåste hörna och omringades omedelbart av protesterande blåtröjor. Efter en längre konsultation med linjemannen vände sig domaren, J W Malcolm (han igen), och blåste straff. Hårdskjutande Peter Sillett dundrade in bollen vid den vänstra stolproten, och 1-0 var ett faktum. Wolves gav inte upp, och var sannerligen nära en kvittering i slutminuterna då Johny Hancock prickade stolpen, och strax därefter drog en boll strax utanför densamma. Chelsea höll ut, och hela Stamford Bridge exploderade i ett enda stort glädjerus. Ung som gammal dansade omkring på Stamford Bridges gröna matta.

Matematiskt var saken ännu inte klar, men 14 dagar senare blev sannolikheten till säkerhet, då Chelsea enkelt slog Sheffield W hemma med 3-0. Målskyttar; Eric Parsons 2 och Peter Sillett (straff). Publiksiffra: 51 421. Eftersom Portsmouth samtidigt bara fick 1-1 i Cardiff, så kunde Chelsea titulera sig som LIGAMÄSTARE.

Managern Ted Drake är således ihågkommen för två stora bedrifter inom klubben. Dels för att ha ersatt det gamla klubbmärket bestående av en gammal gubbe i skärmhatt, till lejonet, och dels för att i egenskap av manager, ha vunnit klubbens enda ligatitel. Laget som tog guldet kallades allmänt för, Drakes Ducklings = Drakes ankungar.

Chelsea tog titeln mycket tack vare att laget var jämnare formmässigt än tidigare årgångar. Spelarna hade också en större samhörighetskänsla med supportrarna, eftersom de på den tiden gemensamt åkte tunnelbana/buss ner till arenan, och på så sätt lärde känna varandra.

Den forne engelska Sportministern Tony Banks stod som 11-åring på Stamford Bridges läktare denna dag. Han åkte buss nummer 45 ifrån hemmet i Brixton tillsammans med sin far. Samma resväg hade en annan Chelsea anhängare, mannen som senare kom att bli landets Premiärminister, nämligen John Major.

Chelseas samtliga representationslag vann anmärkningsvärt nog sina respektive serier denna säsong. A-laget vann Division One, Reserverna vann Football Combination och Juniorerna vann South East Counties League. LEVE 1955!