Chelseafakta från Harri

Harri Hemmi fortsätter bidra till vår kunskap om Chelsea med lite andra artiklar än reseminnen här:

OSGOOD

Ni har väl hört den om när Osgood gömde en död snubbe i ett snår under en golfrunda? ”Vad skulle jag göra? Karln ramlade ju ihop och dog precis framför oss, mitt under tävlingen. Vi virade in honom i en rock och släpade in honom i skogen. Inte sjutton kan man avbryta en golfrunda bara för att en gubbe får hjärtattack och dör”.

Kungen av Kings Road. Bollgeniet som fick fansen att hänga upp banderoller med texten, ”Osgood is so good” under läktartaket. Han köpte lyxbilar för lönen, fyllde dem med blondiner, och drog upp och ner genom ett Chelsea som kokade av rockmusik, haschångor och brunst.

Kvarteren runt Stamford Bridge på den tiden, var som 60-talet självt; oansvarigt, svängigt och fullt av snygga brudar som ville leva hela livet snabbt och hårt. Hade rock`n`roll en motsvarighet i fotboll, hette den Chelsea FC. Hade popstjärnorna haft dobbskor, hade de hetat Peter Osgood, Alan Hudson och Ian Hutchinson. ”Vi delade allt – hotellrum, drinkar och kvinnor. Vi spelade fotboll som fotboll skulle spelas, innan den förstördes av managers som bara predikade kraft och ideliga inlägg från kanten. ”Fotboll är till för artister och inte terränglöpare”.

En gång firade han en ligacupseger mot Tottenham så rejält att han syddes in i fyllecell och hyllades av 100-tals fans när han sju timmar senare släpptes ut på gatan. ”Äsch, det var polisen som var dum den gången. Jag var inte full, bara glad. Det är jag ofta. Jag njuter av livet. Sån är jag”.

Benen är krökta. Fötterna vridna. Framgångens pris är två skruvar genom vardera ankeln. ”Man fick sällan någon vettig läkarbehandling på den tiden. Det var många gånger man spelade på sprutor”.

”Jag brukade ligga och avvakta bakom frontmännen Charlie Cooke, Peter Houseman och Ian Hutchinson. Mycket av vår taktik innebar att de drog på sig full markering, medan jag kunde komma bakifrån, bryta igenom luckorna och skjuta”. ”Det var ett enkelt genialt system. Bakåt hade vi John Dempsey, David Webb och Ron Harris. Och så ”Katten” Bonetti förstås. Han var så outstanding i eget straffområde, att vi egentligen inte behövde någon libero. Det var ett mycket, mycket välkomponerat lag.”

Så också utanför planen. ”Vi var bästa publaget i ligan”, enligt Osgood, som påstås vara den ende i historien som druckit den legendariske gamle spelaren Jim ”Bacardi” Baxter under bordet.

1982 öppnade han en pub i Windsor tillsammans med lagkompisen Ian Hutchinson. Fem år senare slutar det i kaos, konkurs och blåtiror. ”Ian var min äldsta vän. Vi hade varit som bröder. Säsongen 1969-70 gjorde vi 58 mål ihop i Chelsea. Nu tog allt slut i ett sista, våldsamt slagsmål.”

Sina kvinnoaffärer ångrar han inte ett skvatt. Favorithistorien är när både äktenskap och sportbil kraschade på M3-an i februari 1977. Med i bilen var älskarinnan Pippa, och pressen spred snart rykten om äktenskapsbrott och rattfylla. ”Jag förstod direkt att det var din bil”, sa kompisen Mike Channon, när Osgood anlände till Southamptons träning dagen efter. ”Hur kunde du veta det?”, sa Osgood. ”Jo, det stod i tidningen att två personer hade setts springa från platsen, en man och en kvinna. Och kvinnan hade redan fått ett försprång på 25 meter!”

”Jag vägrar oroa mig, sån är jag. Jag lever för stunden. Jag njuter mitt liv i fulla drag. Det har jag alltid gjort. Jag vet att ingenting varar för evigt. Jag vet att jag kan dö i morgon.” Och skulle det, bara som en tankelek, inträffa på golfbanan, lovar han att han inte skulle ha det minsta emot att kompisarna släpade in honom i snåren, för att komma tillbaka när rundan var avslutad och begrava honom i närmsta bunker. Bara han fick ett par skor, en fotboll och några flaskor vin med sig i graven. Och himlen är full av blondiner.

”Kungen av Stamford Bridge”, gick ur tiden i mars 2006, då han fick en hjärtattack under en familjebegravning. Han blev 59 år. Vid en särskild ceremoni 1 oktober samma år lades hans aska till den sista vilan vid den södra läktaren (Shed End) på Stamford Bridge. Sedan 1 oktober 2010 står han staty utanför entrén till West Stand vid arenan. RIP OSSIE!

Redaktörens tillägg: Att min hund hette Ozzie hade sina skäl och de hade mycket lite att göra med någon svartklädd hårddrockare men väldigt mycket att göra med The King of Stamford Bridge. Och Peter Osgood vilar under själva straffpunkten på Shed End (den del som är hotellet idag), men också i en familjegrav för Osgood räckte även i döden till många. Oerhört saknad och skamfullt behandling av vissa ledningar av Chelsea under en del år. En signerad tröja med honom tilhör mina käraste ägodelar.