Messias eller... Mourinho

Den trogne CSFC-läsaren har nog förstått, då jag inte är särskilt bra på att dölja vad jag tycker, att jag inte obetvingat varit superentusiastisk över att José Mourinho kommer tillbaka till klubben. Jag har och framförallt har haft tvivel.

Ett är det enklaste att avfärda; det är långt ifrån alltid som det har lyckats för en manager att komma tillbaka efter en succésejour. Faktum är att vi nog kommer ihåg fler misslyckanden är lyckade sådana nostalgitripper. Redknapp i Portsmouth till exempel. Å andra sidan kan man ju nämna Jupp Heynckes, som i sin andra runda i Bayern var bättre än någonsin och slutade på ett sätt som aldrig kan överträffas. Kan Mourinho upprepa det, då jävlar om ni ursäktar mitt språk. En trippel, det och en obesegrad säsong är mina högsta drömmar för Chelsea - allt annat har jag ju fått uppleva med klubben i mitt hjärta sedan mer än fyrtio år.

Jag undrar om inte det också är ett av motiven för José att återvända. Jag tror inte särskilt mycket på de sportjournalister som hävdar att han gick tillbaka till Chelsea bara för att han misslyckades i Real Madrid och att han inte fick jobbet i Manchester United. Skitsnack säger jag på ren svenska. För det första är jag inte alls övertygad om att Mourinho var en kandidat i United, inte ens att han var särskilt intresserad även om alla managers förstås skulle tacka ja till det jobbet. För det andra, jag kan inte anse att Mourinho misslyckades i Real. Han vann ligan förra året, ett år när Barcelona kanske kan anses ha det bästa laget de haft även om de inte vann (men de var bättre ifjol än i år oavsett att de vann ligan hur enkelt som helst i år). Med ett lag som på papper var sämre än Barcelona som vunnit allt i Messi-eran. Mourinho satte poängrekord också. Han vann inte Champions League under sina tre år i Real, å andra sidan är det ganska många som inte heller vunnit Champions League och oerhört få som lyckats göra det i två klubbar någonsin. Däremot fick Mourinho vissa spelare emot sig i Real. Några för att han gjorde klart för dem att han var besviken på dem och deras attityd (läs Christian Ronaldo), andra för att de sprang till pressen och spred rykten (läs Iker Casillas) och han var till skillnad från i England där de älskar en karaktär extremt impopulär i pressen. Inte minst i de sk Real-tidningarna Marca och As som behandlade honom väldigt illa och underblåste allt missnöje och närmast uppviglade mot Mourinho (och fortfarande gör). Vi ska nog inte heller glömma att han som portugis var ungefär lika "populär" i Spanien som en dansk kan bli behandlad här i Sverige. (Eller varför inte en tysk, och då tänker jag förstås på Peter Antoine).

Jag tror Mourinho verkligen gillar tanken på att bevisa att man kan bli ännu bättre andra gången! Att han är en person som gillar utmaningar och inte backar ned vet vi ju redan.

Visst blev också jag påverkad. För lite började man ju tvivla på Mourinho när det som jag sett som hans absolut bästa egenskap som manager, hans förmåga att få med sig spelarna svek. Å andra sidan har jag också läst på en del och insett att spelarna i Real knappast är de lättaste att ha att göra med. Ni har säkert hört historien om när Michael Essien fyllde år! Han fyllde 30 i december och tyckte det var ett trevlig tillfälle att ställa till fest. Han bjöd in alla sina lagkamrater i Real Madrid. Ingen kom. De fullständigt nonchalerade sin lagkamrat för han ansågs som en Mourinho-man då han kom från Chelsea på lån! Vilka människor! Så kanske var förklaringen till sammanbrottet med vissa spelare i Real Madrid ganska enkel - det var helt enkelt spelarna som inte klarade av att ha en manager som ställde krav på dem och inte behandlade dem enbart med bomullshandskar och kysste deras arslen?

I Chelsea finns dock klubbens kulturbärare kvar från hans första sejour i klubben; Lamps, JT, Cech med flera. De älskar Mourinho oförblommerat och de om några vet ju vad han går för. Mer än jag eller någon annan. Deras kärlek är också besvarad för det är nog sällan en manager varit så tydlig genom allt hur han känner för en klubb han gång lämnat, särskilt en som inte lämnade helt av egen vilja. Mourinhos kärlek till Chelsea behöver vi aldrig tvivla på, hans känslor för de blå är nog nästan lika stark som våra känslor, vi supportrar.

Jag lät också skitsnackarna i pressen påverka mig fast jag försökte låta bli. De fick mig att tro att Mourinho skulle sälja David Luiz, en av mina absoluta favoriter i Chelsea. Något jag är absolut emot. För mig är David Luiz den naturliga ersättaren till John Terry som kapten och ledare av laget. Men allt mediesnack fick mig att tvivla lite för vi kommer ju ihåg att Luiz nog är en spelartyp som inte hörde till dem som Mourinho hade prioriterat under sin förra sejour i Chelsea när vinna till varje pris och säkerhet stod före all elegans och flamboyance.

Därför blev jag väldigt glad när jag läste intervjun med Mourinho i Chelsea TV. Där säger han klart ifrån, så klart man kan se det, att Luiz ingår i hans planer. Läs >>> Det gjorde mig glad, mer glad än något annat.

Mitt tredje tvivel till Mourinhos återkomst var hur Chelsea spelade när han var i klubben senast. Det retade mig till vansinne att Chelsea slutade spela offensivt när de ledde då och bara försvarade ledningen. De kunde gjort hur många mål som helst, men efter 2-0 var det bara säkerhet som gällde. Under åren efter har jag många gånger önskat att Chelsea kunde försvara en ledning. Särskilt den senaste säsongen. Men jag älskar det Chelsea vi fått se i flera matcher i år, ett Chelsea som spelar en underbar, vansinnigt härlig fotboll där vinna är primärt men kanske ändå inte allt. Missförstå mig rätt, vinna är allt i fotboll (liksom kanske i det mesta) men vinna vackert är ändå oändligt mycket roligare än att bara vinna. Det är fan i mig roligare att vinna med 3-0, 4-0 osv än att bara vinna.

Jag älskade Mourinho, men ärligt talat. Jag vill inte se Chelsea spela den sortens fotboll igen.

Inte med den talang och de spelare vi har idag. Luiz kanske kan en driva vansinnig ibland med det faktum att han är en risktagare, men jag gillar verkligen risktagare. Hazard erkänner själv idag att han kanske försöker göra saker för snyggt istället för att göra det effektivt, och det har han rätt i. Han ser det själv och vill ändra sig, och jag tror Mourinho kan vara helt rätt person att hjälpa Hazard att inte bara bli en fantastisk fotbollsspelare utan också en supereffektiv fotbollsspelare, likt en Frank Lampard som till min stora lättnad är kvar som spelare och kulturbärare i Chelsea ett år till. Förmodligen hans sista men det är nog ok, det hade dock inte varit ok att slipsarna i Chelsea hade släppt honom redan nu.

Min sista oro över Mourinho som manager är den cirkus det medför. Media älskar att han är tillbaka och engelska medier älskar kontroverser, rubriker, och ja, cirkus. Jag avstår gärna. Det räcker med Romans katapultstol och Emenalos konstiga teorier om att spelare tar slut för att ett datum i passet passerar 30. Mourinho väcker känslor, han är rak, han är emotionell och ibland är hans omdöme inte det bästa.

Cirkusen lär jag nog få stå ut med, men om Mourinhos första intervju är en värdemätare är det en annan José Mourinho som återvänder till klubben i hans och vårt hjärta. En mognare, kunnigare och mer erfaren manager som också mött motgång för första gången i sitt liv. Något de flesta människor växer av. Människor som är framgångsrika hela tiden har en stor tendens att bli oerhört odrägliga människor som många fotbollsspelare visat oss, eller artister, eller politiker och många andra.

Tro inte annat än att jag är glad över att José Mourinho är tillbaka i Chelsea. Jag tror verkligen att Chelsea och Mou är gjorda för varandra. Och jag hoppas att han stannar hur många år som helst för jag tror verkligen på att klubbar blir bättre med kontinuitet och trygghet, även om Chelsea bevisat motsatsen för oss. Men tänk hur bra och hur mycket bättre vi faktiskt kan bli och kunnat vara. Det var därför jag var så väldigt besviken över Ancelottis andra år. Vi var så bra det första året och andra året spelade vi bara bollen till varandra på mittfältet som ett slags uselt tiki-takalag! Vi kanske till och med kan bli ett älskat fotbollslag för vår fotboll och våra framgångar. Ok, att vissa ska älska oss är ju för mycket begärt, men jag tror ni förstår vad jag menar.

Så jag är lycklig över att Mourinho är hemma igen och bara han inte säljer Luiz ;-) så ställer jag mig hundra procent bakom honom. Och som många andra tror; med det lag vi har och Mourinho som kanske är den bäste manager som finns i fotbollen idag nu när Ferguson pensionerat sig måste vi vara förhandsfavoriter till titeln nästa år! Trots Uniteds styrka, trots att City köper vilt igen och trots att lagen bakom närmat sig stort och det kommer att bli den tuffaste säsongen någonsin. Spännande blir det.

Ferguson sa själv att om Mourinho kommer till Chelsea kommer de att vara laget United måste slå; Mourinho är nu i Chelsea medan United för första gången i modern tid måste anpassa sig till en ny manager och nya idéer. Moyes är bra, men han har aldrig någonsin jobbat i en miljö som United och att förvänta sig att han lyckas rakt av är mycket begärt. Jag var inte, aldrig någonsin, imponerad av United i år trots att de vann överlägset. För mig vann de för att de konsekvent var det effektivaste laget, inte för att de var det bästa laget. Både City och Chelsea underpresterade enormt lite för många gånger under säsongen för att ens sätta United under press i år. Jag kanske inte tror det, men faktum är att jag kommer inte att bli förvånad om United faktiskt missar inte bara titeln utan även CL nästa säsong. Så stor är omställningen för en klubb som aldrig behövt bekymra sig om förändringar. Nu är dock Ferguson kvar i klubben och skulle United riskera att ramla ur topp-4:an kommer han nog tillbaka i en väldigt aktiv roll så det händer nog inte inte, men för mig är inte United alls någon klar titelfavorit. Då är kanske City ett större hot. Arsenal tror jag inte mycket på då Wenger är världens envisaste och inte kommer att ändra på något. Jag tror inte att Arsenal kommer att vinna en titel igen under honom, inte ens en liten cuptitel - han har bara ett intresse, att säkra CL-spel och pengarna det ger, som om han vore en ekonom istället för en manager. Spuds framtid hänger nog helt på om de kan behålla Bale, även om jag tror det vore bra för dem att sälja honom och köpa mer kvalitet för pengarna istället så att de inte är en en-mansklubb. AVB är en tränare som är skicklig nog att göra ett lag av Spuds om han får chansen. Förlorar Liverpool Suarez är de knappt ett mittenlag. Everton utan Moyes, svåra att sia om.

Vi har mycket att se framåt nästa år. Tänk på allt roligt som kan hända. Varför ska vi inte tro på en trippel, eller en obesegrad säsong. Vi var bara en match från det målet under Mourinhos första år i klubben och då var vi inte ett etablerad topplag och ändå vann vi ligan och slog poängrekord. Vi har spelare som Mata, Hazard, Oscar, Luiz för att inte tala om Cech, Cole, Lampard, JT. Azpi var årets stora överraskning. Vi har massor av ungdomar som kanske äntligen tar steget, det enormt stora steget men ändå steget upp och det är Mourinho mycket väl medveten om. Han har redan talat mycket om hur situationen med Chelsea är helt annorlunda än när han svepte in från Porto 2005. Hur han nu har ett delvis annat uppdrag, inte bara vinna titlar utan också förvalta och utveckla.

Men även om vi inte vinner något alls nästa år, hoppas jag att Chelsea bytt filosofi och äntligen satsat på kontinuitet. För har haft interimmanagers som gjort jobbet bra men aldrig blivit älskade; som Grant och som Benitez. Vi har haft managers vi älskat som Roberto di Matteo (och Mou första gången) och som gav oss framgång men fick lämna. Vi har haft misslyckanden som Scolari. Vi har haft managers som kunde blivit legendariska som AVB men som kom fel och hade fel attityd (och lärde sig av det). Vi har haft Guus Hiddink som kanske var allt, både älskad och framgångsrik. Men ingen manager under mina 43 år som Chelseasupporter har någonsin varit i närheten av att vara lika älskad och uppskattad av fansen som José Mourinho.

För mig är José Mourinho den bästa managern i branschen för han har allt. Han kan det taktiska, han får spelarna (ok, inte Casillas och Ramos eller Ronaldo) att älska honom och tro på honom och gå över eld och vatten för honom, han är den bästa matchcoachen som världen har idag. Förutom de kontroverser han väcker och det faktum att han haft svårt att både spela attraktiv fotboll och vinna (men Real förra året gjorde ju faktiskt det) är han den bäste. Mourinho och Chelsea är en kärleksaffär som borde sluta lyckligt och det tror jag den gör.

Så vad säger ni, hur många gör som jag och satsar på att Chelsea vinner trippeln nästa år? Och även om vi inte gör det, hoppas jag är Mourinho är vår manager 2014-2015 också.