Ännu fler Chelseaminnen från Fluffo

Harri Hemmi, tidigare ordförande och grundare av Chelsea Supporters Sweden gräver vidare med med flera artiklar från sin rika skatt av Chelsea-lore.

Come on you girls.....reseskildring från 1999.

"Fluffo" presenterar Chelsea Ladies FC, en reseskildring från oktober 1999.

Vad gör man i London en söndag, förutom att bota huvudvärken från lördagskvällens pubrunda? Som shoppingintresserad kvinna är det väldigt givande att gå på marknad. Där går det verkligen att fynda, och det är betydligt billigare än att handla i Megastore. Man kan också gå på en ny pubrunda, det fungerar alldeles utmärkt. Ett par stilla söndagspints är aldrig fel. Eller så kan man uppleva det som vi gjorde söndagen den 17 oktober 1999.

Vi = jag själv, Harri och Paul Feeney. Vi åkte helt sonika ut till Beaconsfield för att bevittna matchen, Chelsea Ladies-Hampton Ladies, i South East Combination League. Tågresan från Euston till Beaconsfield tog dryga halvtimmen. Väl framme möttes vi av en typisk engelsk myscharmig liten småstad. Det är förresten härute i krokarna som Ken Bates bor (Beaconsfield Farm). Gamle gråskägg såg vi inte skymten av. Däremot en hel del charmiga pubar.

Söndags publunchen avnjöts på Charles Dickens, och där fick vi också hjälp med vägbeskrivningen till arenan, Beaconsfield Sycob FC, Strenue Club. Efter en 10-15 minuters promenad kantad av enorma villor (här bor det minsann rikt folk), kom vi fram precis lagom till avspark. Klockan hade då hunnit bli två på eftermiddagen. Vi hade räknat med ett par pund i avgift, men det kostade ingenting att gå in.

Kontrasten från gårdagens besök i Liverpool var enorm. Drygt 44 000 åskådare på Anfield. Här fick jag ihop det till 47. Det här var verkligen annorlunda. Trevligt, och fotboll på riktig gräsrotsnivå. Harri myste nöjt, hit skulle CSS åka ut och skapa lite atmosfär någon gång i framtiden. (Jag vet vad han menar. Skämma ut sig med att dricka öl och sjunga Chelsea ramsor). Paul tyckte också att det var riktigt trevligt. Förmodligen för att det var så många unga flickor i kortbyxor och Chelseatröja. Chelseas laguppställning: Austin (Regali), Nevin, Marijetic, Barker, Impett, Kemp (Dunsdon), Williams, Newell, Martin och Stanghon. Hampton hade inte mycket att sätta emot, och Chelsea gick till pausvila med klara 4-1. Samtliga hemmamål gjorda av lagets skyttekung (eller ska det kanske vara skyttedrottning), Emily Stanghon.

Det sköna med England är alla Public Houses (Pubs), och visst, det fanns en här också. Mitt ute i ödemarken. Puben fylldes snabbt av öltörstande medelålders män och kvinnor.

I andra halvlek hände det inte så mycket, förutom att bortalaget gjorde halvlekens enda mål. Slutresultatet blev således 4-2 till Chelsea, lagets sjunde raka seger på lika många matcher. Jag var redan borta vid hemmalagets tränare, Steve Leacock, då domaren blåste av matchen. Vi hade nämligen kommit överrens om att jag skulle få gå in och ta en lagbild av tjejerna. ”There`s some people from Sweden here, who wants to take a photo of you”, sa Steve, och tjejerna ställde upp för lagfotografering.

Efter matchen gick vi återigen på puben och minglade lite med spelarna. Vi fick också varsitt exemplar av lagets klubbtidning. Där stod det att klubben bildades 1992, och målsättningen var att gå upp i högsta ligan efter denna säsong. Jag tror, och hoppas att tjejerna klarar det. Bortalagets minibuss kördes av hon som drack minst efter matchen. Hon drack bara två pints.

På vägen tillbaka till stationen ”skuttade” vi in på den 300 år gamla puben, The Old Hare. Alla var vi överrens om att det här var en mycket lyckad söndagseftermiddag. Förvånande nog så ville även Paul göra om det nån gång. Javisst ja, unga tjejer i kortbyxor och Chelseatröja. Visst ska vi göra om det nån gång…..