Ännu fler Chelseaminnen från Harri

Harri Hemmi, tidigare ordförande och grundare av Chelsea Supporters Sweden gräver vidare med med flera artiklar från sin rika skatt av Chelsea-lore.

RESA NR 47, MATTHEW HARDING AVLIDER

(från en Harri som är på väg till Prag för att se Chelsea i sitt 21:a land)

Då var jag återigen på väg till de brittiska öarna, Västerås-Köpenhamn-Heathrow.

Efter ankomsten  till flygplatsen blev det tunnelbana direkt ner mot Stamford Bridge, för och skölja ner resdammet med ett par kalla öl. Tänk att den första pinten alltid smakar så gudomligt gott. Det blev ett par snabba med Paul Feeney på Lord Palmerston, på King`s Road, innan det var dags och sätta sig på supporterbussen för avfärden mot Bolton, som var Chelseas motståndare i Coca-Cola Cupens tredje omgång denna afton.

Gary`s Coaches, anordnat av Gary Williams, avgick redan 13:00, och den långa resan upp gick ganska lätt, eftersom fotboll i allmänhet och Chelsea i synnerhet som bekant är en outtömlig källa till diskussioner. Filmerna som Gary körde på videon var det få som brydde sig om, fotbolls prat och kortspel dominerade ombord på bussen. Efter ett kortare matstopp var vi så framme i Bolton dryga timmen före avspark. Vi slank in på Waggons and Horses för ett par öl, och kunde konstatera att det inte var någon stämning alls i lokalen. Inte en enda hejaramsa, ändå borde Chelsea hemma vara en ganska betydelsefull match för Bolton? Vilken håla. Chelsea hade 1 500 fans på plats. Det kändes ovant och följa matchen från ståplats, inklämda i ena hörnet på kortsidan.

Chelsea fick en smakstart med 1-0 redan i den 2:a minuten på ett vackert mål av Scott Minto. I den 14:e minuten BORDE domaren ha blåst straff när Spencer vräktes omkull i straffområdet. 2-0 där och matchen hade varit över för Bolton. Istället så kom Bolton tillbaka in i matchen och kunde gå till pausvila med 2-1 ledning, tack vare två hörnmål, i den 21:a respektive 41:a minuten. Under denna matchperiod höjdes stämmningen något, då Bolton fansen sjöng en del, annars var det ganska avslaget på den fronten från båda håll. I andra halvlek var Chelsea nära en kvittering då Gullit lobbade i ribban, men det ville sig inte för The Blues trots ett markant spelövertag. Historien upprepar sig, respass ur cupen igen mot lag från lägre divisioner, och dessutom gick vi miste om en riktig publikmatch mot Tottenham i nästa omgång. Det var förmodligen sista chansen att få se Bolton på Burnden Park, innan laget flyttar till en ny arena, så det går alltid och hitta någonting positivt från besöket.  16 860 på matchen.Tillbaka i London 01:30.

På onsdagen tog jag tåget ner till Southampton för och se deras Coca-Cola Cup möte mot Lincoln, och även the Dell kom att bli en ny arena för mig, den 38:e i ordningen. Inte förräns där, fick jag av taxichauffören veta den tragiska nyheten om att Matthew Harding hade förolyckats i en helikopter olycka på vägen hem från Bolton i tisdags kväll. Kunde knappt tro att det var sant, jag blev helt tom inombords. I chocktillstånd såg jag en första halvlek som jag inte minns mycket av, förutom att Lincoln tog ledningen i den 21.a minuten. Matchen slutade sedermera 2-2 inför 14 516, men då var jag redan på väg tillbaka till London. Kunde inte koncentrera mig på fotbollen, så jag lämnade the Dell redan i halvtid, tankarna malde oavbrutet kring Harding.

Hemma hos Paul i Bethnal Green pratade vi om det inträffade långt in på nattkröken och kunde inte tro att det var sant. Paul hade varit nere vid Stamford Bridge tidigare under kvällen, och pubarna i området var packade med sörjande människor, och många drack Guiness hela kvällen, vilket var Matthew Hardings favoritöl.

Tidigt på torsdag morgon var jag på Heathrow och mötte min far, Reino, som kommit över för lördags matchen mot Tottenham på Stamford Bridge. Vi åkte ner till arenan för att besöka den iordning gjorda minnesplatsen för Matthew Harding. Det var verkligen rörande och se platsen som var fylld av; matchtröjor, halsdukar, bilder, nallar, hälsningar från andra lags supportrar, Guiness burkar, teckningar gjorda av barn och massor med blommor.....

Med tårar i ögonen och en klump i halsen ställde min far och jag ner vår blomsterbukett på minnesplatsen, och jag kunde inte låta bli att tänka tanken, att sista gången Matthew såg sitt älskade Chelsea spela så kunde de inte ens vinna...

På något sätt var det trots allt skönt och få vara på plats och delta i den enorma sorgen. Det känns som jag har mist en nära vän. Matthew Harding-VILA I FRID.

Matchen mot Tottenham låter jag Henrik få skriva om, eftersom även han var på plats. Over to you Henke...

(Chelsea slog Tottenham med 3-1 och jag lovar, ”Matthew Hardings Blue And White Army” sjöngs om och om igen på pubarna i området denna lördag. Den sjöngs säkert 100-tals gånger på Cross Eyed Newt efter matchen. Det var faktiskt så fantastiskt att den gick i mitt huvud i flera dagar efter hemkomsten från London. Om bara Sigmund Freud hade varit tillgänglig för en undersökning av min hjärna, hade det varit värt ett utlåtande.)