csfc  AKTUELL LIGAPLACERING,      se även Resultat för målgörare
3 Chelsea FC 24 sp 13 v 7 o 4 f 49 - 24 mål 44 p

8 februari 2013

    Ännu fler Chelseaminnen från Harri

Harri Hemmi, tidigare ordförande och grundare av Chelsea Supporters Sweden gräver vidare med med flera artiklar från sin rika skatt av Chelsea-lore.


RESA 57, TVÅ DAGARS LYXLIV

Ingen Londonresa är den andra lik. Nya oförglömliga upplevelser att lägga till den redan så välfyllda minnesbanken. Denna resa blev inget undantag. Jag har sett världens vackraste julgran. Jag har haft Zola som postombud. Jag har haft allt jag kan önska, utanför dörren; Arenan, Megastore, Shed Bar och alla de andra vattenhålen. Jag har tillbringat två nätter på rum 611 på Chelsea Village Hotel.

Jag tar det hela från början. Inför nyårshelgen 1997 fick jag en förfrågan av Kvantum hurdan ersättning jag ville ha för att ställa upp som jourchef på nyårsafton och nyårsdagen. - Ge mig en London resa med rubbet, var mitt svar. Hellre Stamford Bridge då det passar, än ett krystat nyårspartaj. Kvantum och jag var överens, så fick det bli.

Elva månader senare var det läge och boka London. Fredag 27 november, vid 4-tiden på morgonen gav vi oss iväg mot Arlanda, Fluffo och jag. Två timmar senare satt vi i baren på Arlanda och beställde in resans första öl.

Något försenade, 07:45 lyfte British Airways morgonflyg mot London Gatwick. 09:00 landade vi på brittisk mark. En trevlig upplevelse varje gång. Köpte biljetter till Gatwick Express, och satte oss på tåget in mot London Victoria. En resa på dryga halvtimmen, som kostar 9 pund för en enkel. Taxikön på Victoria var hyfsat lång, men kön av lediga bilar var desto längre. Ett 40-tal bilar på väntan gjorde att det hela löste sig förvånansvärt snabbt. Engelsk service då den är som bäst.

En minut senare satt vi i taxin på väg mot Chelsea Village Hotel. Varför ner i tunnelbanan och krångla när världens bästa taxichaufförer står till din tjänst? Det var för övrigt första gången i min London-resehistoria som jag icke nyttjat stadens tunnelbanenät en endaste gång. Det behövdes helt enkelt inte.

Vem stod inte utanför hotellentrén om inte självaste Andrew Jones (Supporterklubbs ansvarig i klubben). Vi bestämde oss för och träffas på Shed Bar inom tio minuter. Först skulle vi dock checka in på det fyrstjärniga undret.

Inne på rum 611 stod TV´n påslagen med följande meddelande på skärmen; ”Dear Mr Harri, it is a pleasure to welcome you to Chelsea Village hotel. -It`s a pleasure to be here, utropade vi och skålade in rummet med höjda whiskyglas. SW6 utanför dörren, helt oslagbart. Ägnade några minuter till och studera Room Service Menyn. Några prisexempel (inklusive pålägget på 12,5% på alla beställningar till rummet); En pint öl 3 pund och en flaska rött/vitt vin 14 pund. Varför beställa till rummet när puben ligger en minut bort? Mycket trevligare och sitta där och mysa. Således tog vi hissen ner till Shed Bar för och möta upp med Andrew.

Han har numera 80 Supporter Branches att hålla ordning på, och en handfull fler är på gång. Han berättade också om det nya hotellet och Chelsea museét tvärs över som beräknas vara klart till sommaren 1999. Det var glädjande och få höra om Chelsea Supporter Sweden's goda renommé hos klubben i London. Chelseas Managing Director, Colin Hutchinson, är full av beundran över CSS goda arbete. Där har vi en mycket viktig bundsförvant enligt Andrew. Ett värdefullt kvitto på vår verksamhet. Passade även på att lämna ett CSS paket innehållande CSS T-shirt och en ”krya på dig” hälsning för överlämnande till Casiraghi. Zola blev sedermera CSS egna postbud i det ärendet. Enkelt!

Tiden gick och hungern gjorde sig påmimnd. Shed Bar har numera en utökad matmeny, så det finns rikligt och välja av. Det fick bli en Moussaka och en Chicken Masala, som sköljdes ner med Fosters.

Styrkta av detta gav vi oss ut på en promenad längs med King's Road. 15 minuter senare svängde vi av vid Oakley Street och vidare ner på Margaretta Terrace (Åke Larsson's favoritkvarter i London). Syftet var givetvis det obligatoriska besöket på Phene Arms, puben med Londons mest sevärda bartender Pat ”The Bacardi Man”. Pat kom balanserandes med en butelj oöppnad Bacardi, han hälsade glatt, och sen kom det karakteristiska garvet.....Vilket härligt orginal.

Vi hejade på George Best och frugan Alexis. Visade dem lite foton från det förra besöket i september och småpratde lite fotboll. Fick ett par bilder signerade, och innan vi sade tack och hej, så bjöd vi sällskapet på förfriskningar från baren. Med orden, -See you next time, lämnade vi Phene Arms och styrde stegen mot nästa mål, nämligen Chelsea Megastore.

Det var här som jag såg världens vackraste julgran, klädd i blått och vitt, med Chelsea dekorationer överrallt. – Så här ska vi klä granen hemma, utbrast jag. – Kommer aldrig på fråga, svarade Fluffo. Hon fick rätt.

Dennis Wise var på plats under en timmes tid för signering och fotografering. Efter 40 minuters köande var det vår tur och få träffa ”Wisey”. Årets julhandlande gjorde vi givetvis på Megastore. Köpte bland mycket annat en video film värd och nämna. First time ever on video, står det på omslaget, och bakgrunden är att just detta stycke band har varit försvunnet i åratal. BBC kände inte till dess existens, tills någon av en händelse hittade bandet djupt inne i bolagets arkiv. Nu, 27 år senare finns det att köpa, Cupvinnarcup omspelet från 1971, Chelsea-Real Madrid 2-1.

Tillbaka till rummet, för tillfräschning och duschning inför kvällen. Därefter ner till Shed Bar igen för att invänta Peter Bromley (legendarisk Chelsea fan) med fru Nicola, Gary Williams med flera. Bromley kom med matchprogrammet från FC Köpenhamn-Chelsea, det enda som jag saknar från de 102 Chelsea matcher jag sett live. (Så går det Matthew, när det skall varas kvar på puben i Köpenhamn två minuter innan kick off). –Thanks mate. Det finns tydligen inte att få tag på längre, så tacka fan för att jag är nöjd.

På Imperial Arms tog krafterna plötsligt slut och vi återvände till hotellet för en välförtjänt sömn, en skön Stamford Bridge sömn.

Matchdagen var jag uppe tidigt och for runt i området kring arenan. Bromley ringde och behövde ha extra biljetter till ett par matcher framöver, så det fixade jag på Box Office åt honom. Lämnade tidningsurklipp från matchen i Helsingborg till Nickey Nakarge, innehavaren till tobaksaffären vid Cross Eyed Newt, eftersom han var med i ett reportage därifrån. Nickey kände igen mig från tidigare besök, och han sken upp som en sol då han fick se sig själv på bild.

Utanför sken ingen sol direkt, utan det kom lite småskurar med jämna mellanrum. Tillbaka på rummet och Colin Jeffries kom på besök. Han skulle senare under eftermiddagen ta hand om gäster på nya Canaletto Club på East Stand, eftersom han har tre säsongsbiljetter där. Exklusivt så det heter duga.

Vi tog hissen ner till Shed Bar igen. Polarna dök upp en efter en, och Fluffo och jag hade minst ett 15-tal guidade turer till rum 611. Alla var de nyfikna på hur vi bodde, och alla var de imponerade över upplevelsen. Bill Bond höll på att tappa hakan då han fick syn på oss på Shed Bar. Vi fick lova att aldrig mer hemlighålla vår ankomst. –Sorry mate. (Dottern Charlotte födde två Chelseapojkar veckan efter).

På Imperial Arms hade vi nästa träff. Hälsade på Peter Osgood, och han mindes oss från läktaren på Olympia tidigare under hösten. Han fick dessutom en CSS T-shirt som ett litet minne.

Vidare till Slug & Lettuce vid Fulham Broadway. Där stod John Stallard och Paul Buckland och väntade. Flickvännerna deras var också med, men de skulle in till stan och julhandla, medans vi gick på matchen. Vad tjejerna hette lade jag aldrig på minnet, förutom det att John kallade sin tjej för, Oiiiiiiiiiii. Det lär betyda, Öööhhhh. Bra namn på sin partner tyckte han. John vägrade dessutom att dricka franskt öl, om det så vore det sista som serverades på jorden, så det var noga med vad som inhandlades i baren.

Kick off närmade sig  och vi drog oss bort mot West Stand där vi hade våra platser. Slutresultatet 1-1 hemma mot Sheffield W känns som två bortkastade poäng. Zola nickade enkelt in 1-0 i den 27:e minuten, och hade vi fått 2-0 under matchen, så hade säkerligen alla tre poäng stannat på Stamford Bridge. Nu blev det inte så. Motståndarlagens målvakter blir alltsom oftast lagets ”Man Of The Match”, då de möter Chelsea. Så även denna gång vilket säger en del. Atmosfären var återigen urdålig på Stamford Bridge. -Bring back the old days. 34 451 var ialla fall där.

Som vanligt samling på Drakes efter matchen. Matthews och Nicolas halvårsgamla son Daniel kröp omkring på pubgolvet iklädd Chelseas bortatröja, och Fluffo stod för barnpassningen återstoden av kvällen. Darko Kosererc från Nyköping susade förbi i vimlet. Sixten Öhman från Surahammar likaså, samt ett stort antal engelska vänner. Ingen nämnd, ingen glömd. Avslutade kvällen på rum 611 där Matthews kusin Alan plockade med sig Chelsea Village; tvålar, shampoon, broschyrer och andra för honom helt ovärderliga Chelsea saker som souvenirer.

Efter ännu en natts god Stamford Bridge sömn, var det dags att checka ut och påbörja hemresan. Taxi till Paddington Station. Därefter den nyöppnade direktlinjen till Heathrow. 10 pund och 15 minuter senare är Heathrow Express framme vid terminalen. På flygplatsen summerade vi resan.

Vi hade levt ett liv i lyx. Åkt taxi, ätit gott, druckit gott och bott på Chelsea Village Hotel. Svårslaget, och något vi gärna gör om i framtiden. Nästa gång lär det bli lågprisboende hos Paul Feeney. Eller Peter Bromley? Eller Matthew Biggs? Eller någon av de andra som gärna ser oss som gäster? Eller varför inte York Hotel i Bayswater? Time will tell.


Harri Hemmi

Besök csfc-facebook: facebook