Ännu fler Chelseaminnen från Harri

Harri Hemmi, tidigare ordförande och grundare av Chelsea Supporters Sweden gräver vidare med med flera artiklar från sin rika skatt av Chelsea-lore.

BARCA - BARCA! - BARCA!

En reseskildring från Champions League matchen i Barcelona, av Martin Wells.

Barcelona resan 17-21 april 2000.

Måndagen den 17 april, vid 16-tiden, träffades Martin, Åke, Harri och Fluffo utanför terminal fem på Arlanda. Efter incheckningen beslöt vi gemensamt att detta skulle bli en lugn resa, inte så mycket drickande. Hmmm… De fyra sista personerna som gick ombord på planet var de fyra Chelsea fansen, efter att ha konsumerat tre pints och ett par jägermeister var, i terminalbaren.

Ombord, och efter det att Åke beställt in sex päronkonjak, en gin/tonic, en vodka och en öl, så insåg jag att trubbel var på väg. Det här skulle förmodligen inte bli så lugnt som vi hade kommit överens om tidigare. Före landningen i Barcelona hade folk framför Åke redan klagat ett par gånger. Vi klev av planet aningen berusade. Tog taxi till hotellet och slängde in väskorna på rummen.

In på närmaste bar, och vid det här laget hade Åke redan råkat ut för en olycka på vårt hotellrum. Knäet och armbågen värkte. Fem minuter senare kom jag plötsligt på att min mobil låg kvar i taxin från flygplatsen. En och en halvtimme senare anlände min telefon till hotellet, och natt portiern och taxichauffören delade på 10 000 pesetas (= 500:-)som belöning. Vid det här laget sjöng Åke Chelsea ramsor för full volym.

Jag lämnade svenskarna och drog in på stan med Tim Swift från Stoke. Vi hittade en dyr sexklubb och en Kareeoke bar. När jag kom tillbaka vägrade Åke släppa in mig på rummet trots att jag skrek och bultade på dörren i 20 minuter. Till sist fick natt portiern öppna dörren åt mig. Åke låg halvdöd på sängen fullt påklädd. En stund senare började vi sjunga ”We hate Man Utd”, och jag är säker på att vi inte hade några vänner nästa morgon.

Matchdagen började med en tunnelbaneresa till Nou Camp för att kolla biljett läget. Åke låg kvar i sängen eftersom han hade svårt att gå efter sin knäskada. Priset på biljetter låg runt 50 000 pesetas (= 2500:-). Vi köpte ett inofficiellt matchprogram, tog ett par öl, och tog T-banan tillbaka till La Rambla för och träffa våra engelska vänner.

Ungefär 2 000 engelsmän fanns i stan utan biljett. Det ryktades om att alla Chelseafans utan biljett skulle släppas in på arenan. Ett rykte som visade sig vara falskt. Alla 98 000 biljetter var sålda, och köpte man inte av svartabörshajar så kom man helt enkelt inte in. Vi var fem som sökte biljett (Johan Holmberg anslöt i Barcelona), och vi fick tag på fem biljetter vid mittlinjen för 1 500:-/styck, till det dubbla normalpriset. Ett riktigt fyndpris. Vi hade en fantastisk överblick på en fantastisk arena.

Matchen var en enda lång thriller med ett snöpligt slut. Efter matchen satt vi på våra platser i en timmes tid, och hörde Chelsea fansen sjunga, ”We might as well go home”. Ken Bates uppenbarade sig på mattan och alla sjöng; ”Ken Bates, give us a song”. Efter matchen gick Åke och lade sig, och vi andra gick på den irländska puben Molly Malones och dränkte sorgerna med vodka/red bull.

Förresten så misslyckades Åke med att slå CSS vodka/red bull rekordet på 186 dubbla, trots att han verkligen försökte.

På onsdag morgon checkade vi ut från hotell Rialto, och checkade in på Hostal Paris, som endast kostade 375:- för ett dubbelrum. Det låg dessutom ett stenkast från huvudgatan La Rambla, i hjärtat av Barcelona. Onsdagen skulle bli en lugn dag, ett par öl på sin höjd. Vi tog ett par cervezas med Paul Feeney på Robin Hood puben. Då han tog tåget hem, knallade vi ner till hamnen och slöade i solen på en Tapas Bar. Vi blev både halvfulla och solbrända. Hamnade återigen på Molly Malones, och blev kvar till 02:45 nästa morgon.

Då jag kom tillbaka till hotellrummet fanns inte Åke på plats. Tio minuter senare anländer han med dunder och brak, och med natt portiern i hälarna, som uppmanade oss att vara tysta. Tre unga spanjorer hade knuffat Åke, så nu var han ännu mer skadad. I axeln och hela högersidan. Åke hade i sin tur knuffat en av dem över en motorcykel, och de hade följt efter honom ända till hotellet.

Hotellet hade väggar av papper, så hade vi sjungit ”We hate Man Utd”, hade vi säkerligen fått sova på gatan.

Torsdagen började dåligt. Frukosten stannade kvar i min mage i fem minuter. Tillbaka till hotellet för och spy. Åke stod redan med huvudet i toalettstolen, så jag fick använda toan i korridoren. Åke kände sig som överkörd av ett ånglok så han stannade i sängen.

Fluffo, Harri och jag gick ut på lång promenad för att söka efter stranden. På vägen hittade vi Barcas officiella klubbshop. Köpte en vimpel.

Efter två timmar mötte vi upp Åke som kom haltandes längs hamn promenaden. Till sist hittade vi stranden. Och en Beach Club som heter Baja. Efter en mäktig lunch och ett par öl la vi oss på stranden och somnade i solen. Senare samma kväll var vi tillbaka på Baja. Vi trodde knappt våra ögon. Borta var alla soldyrkande lunchgäster, och stället var fullt av unga dansande människor. Alla som jobbade var fotomodells ämnen, både tjejer och killar.

Tjejernas arbetskläder bestod av en string bikini och killarna hade badshorts. Var 20:e minut var det personalen som stod för underhållningen. Blåsandes i visselpipor stod de och dansade utmanande på bardisken. Woooowww!

Harri, Åke och jag var för blyga för att köra en bodyshot: Drinken serveras av en tjej från mina fantasier, som sprayar grädde på sin mage. Man slickar bort det och därefter häller hon en drink från sin mun till din mun, via ett provrör. Allt detta kostar bara 25:-. Jag har en video hemma från klubben som visar hur det är på Baja. Den mest otroliga bar vi någonsin besökt. Harri och Fluffo åkte därifrån vid midnatt.

Åke och jag var hemma vid 02:45, och natt portiern sade återigen åt oss att vara tysta. Vi kände för att sjunga; ”We hate Man Utd”, och slänga min värdelösa säng genom fönstret.

Fredagen var vår sista dag så vi bestämde oss för en del sightseeing. Vi avverkade bland annat; den kända kyrkan, Sagrada Familia och tjurfäktningsarenan Plaza de Toros Monumental. Vi såg en del stackars tjurar som säkerligen skulle bli dödade. Tittade också in i slakt boden där de styckar de döda djuren och hänger upp dem på stora krokar.

Efter lunchen på Baja promenerade vi omkring i Olympiad hamnen. Det var långfredag, väldigt varmt (26 grader), och stranden var full av folk. Vid femtiden blev det plötsligt enormt dimmigt och vi kunde knappt se 50 meter.

Väl framme på flygplatsen fick vi reda på att inga flyg varken landade eller startade i Barcelona, tack vare den täta dimman. Tre timmar efter bagage incheckningen fick vi hämta våra väskor och blev informerade om att bussar skulle ta oss tillbaka till Barcelona. Utanför terminalbyggnaden fick vi ett nytt besked. Nu skulle vi till en annan terminal.

Efter ytterligare två timmar fick vi äntligen checka in. Ett flygplan var på väg för att hämta oss, och ta oss tillbaka till Arlanda. Sex timmar försenade lyfte vi från spansk mark. I ett plan med engelsk talande besättning flygandes svenska turister. Que?

Matchen, atmosfären och dagarna i Barcelona kommer för evigt att finnas i våra minnen. Min egen slutsats. Det kommer att bli svårt och slå våra fyra dagar i Barcelona.

Sist men inte minst, ett stort tack till Xavier Fernandez Rubio för att han fixade in oss på matchen, och för Barcelonapinsen han gav oss.

Martin Wells