Jaha, så var det då dags att skrapa ihop det sista ur kassakistan, för och få ihop det till FA Cupfinalresan i maj 1977. Tredje resan på lika många månader tär hårt på ekonomin, men nu fanns det ingen återvändo. ”When Wise Goes Up To Lift The FA Cup, We`ll Be There, We`ll Be There....

Paul Feeney hade som vanligt hjälp oss med anskaffandet av matchbiljetter. Han kom till Stamford Bridge 18:00, och hade biljetterna i sin hand 02:15. En hel arbetsdag för att stå i biljettkö. Guldkille! Inte nog med att vi fick biljetterna köpta, Matthew passade även på och provsitta platserna åt oss då han var på landskampen England-Georgien. Han ringde och talade om att platserna var bra. Ska man skratta eller gråta? Vilka vänner vi har.

Innan avresan hade jag samma återkommande mardröm. Chelsea förlorade finalen och jag stod i målet och släppte in enkla bollar. Drömmar är en sak, verkligheten en annan. Visst skulle väl laget ta sin första stora titel på 26 år?

Peter, Wilhelmsson och undertecknad lyfte från Västerås på fredag morgon med destination Stansted. Fredagen inleddes på Cross Eyed Newt med övriga Chelseafans från Sverige; Brinken, Åke och alla de andra, totalt 13 personer. Här var festen redan i full gång, och iklädda våra CSS T-shirts var vi snabbt hjältar bland de öldrickande fansen kring Stamford Bridge. Inom loppet av några minuter hade jag intervjuats av både engelsk radio, Radio Vancouver och filmats av ITN. Vilket tempo. Det kändes i luften att det var något speciellt på gång.

Mike Beaufoy (Supporterklubbsansvarig i klubben) ställde otroligt nog upp på en guidning runt Stamford Bridge, trots att han var mer än upptagen av annat denna dag. –Du kan hämta oss på puben när det är dags, och det gjorde han, denne underbare man. Vilket gäng han fick i släptåg. En hoper halvfulla; svenskar, danskar och norrmän. Pisspaus i hemma lagets omklädningsrum, och alla ville fram först och urinera i samma ränna som Zola och grabbarna. Vi for runt på Stamfords gröna matta, låg och solade oss framför Matthew Harding Stand och folk ringde hem till avundsjuka polare från mittpunkten. Vi kollade in troférummet, sjöng en full version av ”Ten Men Went To Mow” från direktörsboxarna, och Mike han bara log och ruskade på huvudet. ”Crazy Scandinavians”. Tillbaka till ölkranarna på puben.

På kvällen partajade vi på Drakes, där det ordnades en tillställning för den legendariske Chelseasupportern Mike ”Zigger Zagger” Greenaway. Det samlades ihop till en FA Cupfinalbiljett, en säsongsbiljett för kommande säsong 1997/98 och 750 pund åt världens förmodligen mest kända Chelseaanhängare, numera en ganska nedgången själ. Trots att klubben (Ken Bates) krävde full hyra för puben, och vissa restriktioner, så var det fullt ös på Drakes. Förutom många av hans gamla vänner så fanns där även folk från; Sverige, Tyskland och Irland. Alla var där för att visa RESPEKT för Greenaway. Han höll tal och körde sitt varumärke, ”Zigger Zagger”, och var i högform. (Det var sista gången jag träffade Mick, ty han avled i augusti 1999, och ligger nu begraven på Hither Green kyrkogården i en så kallad fattigmansgrav. CSS har lämnat ett bidrag på 100 pund för underhåll av gravplatsen). Vi dominerade ganska bra under kvällen fylld av bra musik tillsammans med underbara människor. Brinken och jag lyckades tappa bort Wilhelmsson vid ett taxibyte i Paddington på vägen till vårt boende. Tacka fan för det efter alla dubbla whiskyn. –Världsklass, tyckte Brinken.

Lördag, och vi drar oss mot Great Portland Street och puben the Globe. Folk från gårdagskvällen kom fram och hälsade igenkännande på oss, men vi hade lite svårt och komma ihåg alla ansikten. Blev det så hårt igår? Hela stan andades cupfinal. Efter ett antal timmar var det så dags och ta tunnelbanan ut till Wembley. Det fullkomligen gungade inne i de proppfulla vagnarna och Chelsearamsorna avlöste varandra hela vägen in. Framme, och den sköna promenaden upp mot The Twin Towers. Wembley är verkligen en pampig anläggning utifrån sett. Inne möttes vi av en mäktig syn, ena halvan röd och vit och vår halva blå och vit. Snacka om ståpäls. Avspark, Chelsea-Middlesbrough.

1-0   till Chelsea kommer snabbt. Di Matteo får på ett jätteskott redan efter 43 sekunder, och folk kastar sig hejdlöst i varandras armar. Brinken och jag rullar flera rader omfamnandes varandra och hejdlöst jublande. I den 83.e minuten kommer så det förlösande målet och vi inser att bucklan är vunnen. Newton rullar in bollen och halva Wembley exploderar för andra gången i ett glädjerus. Efter slutsignalen följde den längsta efterfesten inne på arenan i modern tid, och det ville aldrig ta slut. Wise går upp och lyfter bucklan. Måste erkänna att jag kände tårar på min kind, 26 år av väntan var över. Vi tog oss ett eget ärevarv utanför Wembley efteråt, innan vi förflyttade oss ner till King`s Road, där den STORA festen redan var i full gång.

Tusentals segerrusiga supportrar överrallt. Det sjungs, kramas och dricks och folk hänger utanför dubbeldäckare. Vilket drag. –Världsklass, som Brinken uttrycker det i parti och minut. Festen får pågå under ett par timmar, ända tills polisen tycker att det börjar bli för sent och för galet och sätter stopp för firandet. Ett antal flaskor kastas mot dem och kravallutrustningen åker fram. ”You can`t take the Cup away from us”, sjunger fansen, och Åke och jag är ganska nära och bli gripna då vi står två meter från poliskedjan och skanderar, -You`re ruining our party” och en del andra grövre saker. Vi inser dock det lönlösa i det hela och går iväg och sätter oss på en trottoarkant framför en spritbutik och fortsätter festen hela natten. Och det var verkligen hela natten. Sittandes in the gutter…

Söndag, och tillbaka på Stamford Bridge, där 100 000 jublande människor var på plats för och hylla laget under segerparaden. När dubbeldäckaren hade passerat var vi åter på King`s Road för och fortsätta firandet. På Tut`n Shive åberopades en tyst minut för Matthew Harding, och jag lovar, då blev det verkligen tyst i lokalen. Det var verkligen känslosamt och andra tårar gjorde sig påminda. Vi glömmer dig aldrig Matthew. Därefter fortsatte festandet hela kvällen. Brinkens analys av läget var, -Världsklass.

Måndag och dags för hemfärd. Det var ett mycket trött och slitet gäng som gav sig av ut mot flygplatsen. Tack alla ni som var med, SW6 kommer sent att glömma när Chelsea Supporters Sweden, hade vägarna förbi.

Väl hemma i TV-soffan såg jag matchen på video, och kunde knappt fatta att jag varit där och upplevt allt. Den slumrande jätten har vaknat, och numera kan jag titulera mig själv som FA Cupmästare.