Polisen hade stängt alla pubar närmast arenan innan matchen så vi fick hålla oss tillgodo med det som finns utmed King`s Road. Denna kväll hade vi biljetter på Matthew Harding Lower. 39 652 på plats inne på arenan (Yidsen hade inte sålt slut sin tilldelning på långa vägar). Återigen en total förnedring såväl på läktarna som på den gröna mattan. Återigen 4-0 till Chelsea. ”You`ve got your Tottenham back…” Stämningen på Chelseasektionerna var grymt bra, och tankarna for oundvikligen tillbaka till den gamla goda tiden på 70- och 80-talet. Matcherna mot Spurs börjar alltmer likna drabbningarna mot Leeds på 70-talet, hårt och tufft. Fyra utvisningar lagen emellan på fem matcher denna säsong, och mängder av gula kort, talar sitt tydliga språk. Denna gång åkte Tarrico på rött kort efter en kapning av Le Saux. Ombytta roller från i söndags. Hasselbaink gjorde ett äkta hat-trick, en med högern, en nick och en med vänstern. ”Världsklass”, som Brinken skulle ha uttryckt det. Vi instämmer till fullo. Lampard dundrade in 4:an i 90:e minuten. DomarTobbe och brodern Andreas som var över på matchen dök också upp på Drakes efter matchen. Efter avslutade öl gick vi förbi spelaringången, och ett mirakel inträffade just då. JFH kom ut glädjestrålande efter sitt hat-trick och tog sig tid att signera våra matchprogram, innan han drog iväg i sin lyxbil. Vi nöp oss i armen för att kolla ifall det var sant. Det var sant. Otroligt! ”Every cloud has a silver lining”.

Torsdag morgon kunde vi ta det lugnt, för nu hade vi ett par dar i London innan sista matchen. Det blev nya Megastorebesök och nytt Visakortsfladder (3.615:-). Det blev även en del nya fotbollsböcker från Sportspages. Vi överlämnade ett par halvexklusiva vinflaskor till vår ”biljettvän” i West End, som tack för hjälpen med bortabiljetterna tidigare i veckan. Vi besökte fotbollspuben The Albion vid Goldsmith`s Row i östra London. En West Bromwich supporter driver den, och det är väl värt ett besök nästa gång ni är i London. Ett bra tillfälle att prata fotboll med en trevlig fotbollsfan. Vi överlämnade ett ”Chelsea påskägg” till en rullstolsbunden Chelseakille utanför Shed Bar. Det var ju ändå snart påsk. Glad blev han hursomhelst.

Lördag och match mot Sunderland. Var nere på Bridgen tidigt eftersom vi skulle träffa klubbens avgående Managing Director, Colin Hutchinson, på dennes kontor för en liten avtackning. Det blev en trevlig liten pratstund, och vi överlämnade ett certifikat från CSS, ett par Skultuna Mässings produkter och en blomsterbukett för £40, och önskade honom lycka till i framtiden. Colin signerade vårt match program, ”Best Wishes, great to know you, Colin Hutchinson”. Överlämnade också en blomsterbukett till Diane Broom, vår kvinna på Stamford. Nere i receptionen hänger en inramad tavla med följande text; ”The Romans didn`t build a great empire by organising meetings…. ….they did it by killing anybody that got in their way” K.W.Bates, Chairman, Chelsea Village Plc. Bates i ett nötskal. Nu skulle det väl ändå ordna sig med maten, vi hade hur gott om tid som helst att äta nåt innan puben öppnade. Ånej, ånej, det blev inget denna matchdag heller. Det verkar vara som förgjort, ett förutbestämt faktum, att endast flytande föda skall passera strupen matchdagar. SO Bar blev vårt första vattenhål. Därefter Imperial och Lunasa (gamla Adelaide). På Imperial skakade vi hand med två gamla Chelsea legender, Peter Osgood och Tommy Baldwin. 150 respektive 92 mål för klubben. På Lunasa skakade vi hand med 30 av våra bästa Chelseavänner. Fans som åker på allt med klubben. Matchen då? Jo, det blev 4-0 igen. Satt denna gång på West Stand Lower. 40 218, och mål av; Gallas, Gudjohnsen, Forssell och Dalla Bona. 3 x 4-0, man tackar!!!!! 4-0 som vanligt, och Drakes efter matchen, som vanligt. Ölade med två riktigt stora Chelsealegender inom läktarvåldsgenren, Stephen Toombs och D.P. Harkins. Mer kända som Toomsy och Eccles. Vi drog vidare till White Hart vid Fulham Broadway, och det blev hårt!!!! Ett stort tack till min kära sambo, ”Fluffo”, som tog hand om min kraftigt överförfriskade kropp och bokstavligen bogserade hem mig från SW6 ända hem till Bethnal Green. Dryga timmen tog det visst. Enda minnet är ett byte vid Holborn och en fylleburgare på Liverpool Street. En prestation värd ett eget Bragdguld. ”Tack Fluffo”.

Eftersom vi glömde bort att äta på lördagen så var vi ganska hungriga på söndags morgonen. East End är fortfarande billigt vad beträffar mat och dryck. Det går att få en Full English Breakfast för £1.99 och en pint under två pund. Stor skillnad mot centrala London. En jätteportion Mixed Kebab stillade hungern. Nu var vi redo för dagens drabbning, nämligen St.Patrick`s Day. Säga vad man vill om irländare, men fira kan de. 30.000 höll igång på Trafalgar Square. Vi gjorde det i East End. Sent blev det också.

Måndag morgon, och dags att ta adjö av Paul. Vi bestämde oss för att inte komma över på semifinalen mot Fulham (ekonomisk omöjlighet), utan spara krutet till en eventuell final i Cardiff. Dessutom är ju Villa hemma i sista matchen redan bokad och klar. Två timmar försenade lyfte vi en sjätte, och sista gång med Ryanair, mot slutdestinationen Västerås. Fyra raka vinster, och 15-2 i målskillnad. Inte illa. Inte illa alls.