Kände för att dra iväg till London igen för lite fotbollskultur nere på SW 6, så det var egentligen bara en fråga om att fixa en resa.

Efter de två tidigare och väldigt dyra resorna denna säsong (Man.Utd och West Ham) så var strategin lågbudget. Billigt flyg och boende hos någon kompis. Ryanair med endast 347:- t/r löste det billiga flyget och ett telefonsamtal till Paul Feeney löste gratisboendet. Birmingham hemma 9 november kändes som ett bra alternativ.

Lyfte från Västerås fredag eftermiddag med sambon ”Fluffo”. Två timmar senare landade vi på Stansted. Alltid lika skönt att beträda brittisk mark, eller the Old Blighty, som engelsmännen själva säger. Några ögonblick senare satt vi på Stansted Express, på väg in mot London Liverpool Street. Väl framme, sköljde vi ner resdammet på den enorma och fullpackade puben Hamilton Hall. För övrigt Fluffos favoritpub i London. Paul bor endast en kvarts promenad från stationen så vid 19:30-tiden satte vi nyckeln i dörren vid Chilton Street och klev in. ” Hello mate, we're here again…”

Fredagskvällen tillbringade vi i East End. En kebab stillade den värsta hungern och därefter satte vi kurs utmed Roman Road, och till puben Crown & Angel. Chelsea supportern Barry Osborne driver just nämnda vattenhål, sedan en månad tillbaka och det har blivit en samlingsplats för ett tjugotal Blues fans, boende i East End området. Canal+, Sky Sports och storbildsskärm. Inte illa Barry! En Guinness Extra Cold smakade gott efter promenaden från Bethnal Green. Snackade lite Chelsea med Barry och provade de flesta av hans ölsorter. Fluffo gick över på lite vitt vin mot slutet. Sa hejdå till Barry och lovade att komma tillbaka för en riktig ”session” efter Birmingham matchen imorgon. Avslutade kvällen på the Old George. Tre engelska ungdomar underhöll oss med en bra musik- och sångshow. Äkta engelsk pub underhållning då den är som bäst, och framför allt, fjärran från konstgjort turist trams. Här snackar vi äkta arbetarklass, i form av East End. Det är lätt och bli lite avundsjuk…..

Lördag och matchdag. Tidig frukost på Rossi's Resturant på Hanbury Street. Varför lär man sig aldrig? Det är ju inte ens gott längre. Flottig engelsk frukost med dessa vidriga korvar… Och vita bönor, bacon och ägg. Inte undra på att det redan var klart för utlastning i andra änden då vi anlände till Chelsea Village Hotel en timme senare.

Ringde Supporterklubbarnas kontakt, Diane Broom, som mötte upp oss i hotellbaren. Trekvart innan puböppning satt vi och smuttade på en varsin Tetley's. Då snackar vi inte te, utan här pratas det om en halvliter maltdryck. Diane uttryckte sin önskan att se snö och bandy, så Fluffo och jag blir värdar åt henne och partnern Lawrence då de kommer på Västerås besök i början på februari nästa år. Nice one! Matchdagar har Diane fullt upp, och det har vi också, så vi sa hejdå och drog iväg mot Jolly Maltsters. Skulle träffa ”Harleyrip” (Per Vestlund), svensk Chelseasupporter som jobbar i London för tillfället. Bra initiativ av en ung grabb.

Redan vid tolvtiden var det mycket folk på Jolly Maltsters, och påfallande många 40+-are iklädda Stone Island. Harleyrip dök upp ungefär samtidigt som Man.City gjorde 1-0 mot Man.Utd på storbildsskärmen. Yeeeeaaaaahh. Han visade stolt upp sitt nyköpta säsongskort på West Stand. Det är lätt och bli lite avundsjuk igen…

Vi lämnade puben och gick på White Hart istället. Samma sak där. Tufft klientel och många 40+-are igen, och mycket Stone Island. Snackade lite med Eccles, en riktig Chelsea legend på 70- och 80-talet. Han berättade en skön grej om Greenaway på ett Chelsea tåg en bortamatch på 70-talet. Greenaway kunde inte förstå att merparten av de 700 ombord var där av en enda anledning. Nämligen att få ge hemmafansen en rejäl omgång. Greenaway höll inte med och beslöt sig för att ta reda på fakta. Han tog ett anteckningsblock, gick igenom hela tåget och frågade om vederbörande var där för att heja på Chelsea, eller för att slåss. Någon timme senare kom han tillbaka med resultatet. 597 är med för att bråka och 73 är här för fotbollens skull. Så var den diskussionen löst. Efter White Hart blev det Imperial och Lunasa. En snabb hamburgare och avslutning som brukligt på SO Bar. Det var som vanligt fullpackat och hög stämmning. Vi hann med lika många Breezers, som Chelsearamsor…”One man went to mow…”. Det är fortfarande lika häftigt med denna uppladdning på SO Bar, trots att man gjort samma sak i årtionden. Måste bara nämna den svenska snubben som stod och sjöng med i alla Chelsearamsor och tycktes trivas alldeles utmärkt. Det var bara det att han höll på Tottenham. Supernörd!!! Temsens botten vore en bättre plats för honom, än SO Bar. Hann med ett par snabba Budweiser inne på West Stand innan det var dags för avspark.

Birmingham hade endast sålt 1 600 biljetter (WBA hade 3 000 på Stamford) till matchen. Underligt med tanke på att de inte har spelat i den högsta divisionen på väldigt länge. Senast de bägge lagen möttes var 1989, i division två. Chelsea vann då med 3-1 inför 14 786 åskådare. Målskyttar den gången var; Wilson, Roberts och DIXON. Denna soliga eftermiddag fanns 35 237 på plats inne på arenan. Redan i halvtid var matchen över, och slutresultatet spikat. 3-0, efter två identiska mål av Gudjohnsen, och ett nästan likadant av Zola. Frank Lampard vann priset som matchens spelare.

Som vanligt efter matchen, samling på Drakes/Tamblings/DIXONS. Fler av våra polare anmälde sitt intresse över att få komma till Västerås och se snön och bandyn. Vad har det flugit i dem egentligen? Vadå snö, jag hatar snö! Vid det här laget hade unge Harleyrip blivit rejält berusad och lyckades med att drutta omkull i trappan på väg ner från Drakes. Inte kom han ihåg att vi träffade DIXON heller. För det gjorde vi. Framför Megastore. ”Great to shake hands with a Chelsea legend”, sa jag och bad honom signera matchprogrammet. Fluffo blev helt överrumplad av att träffa en spelare hon bara hört talas om. Eller kanske var det Kerrys charm? Nåväl, en personlig autograf fick hon hur som helst.

Skulle in på SO Bar igen men där hade det varit lite fight så ingen fick komma in. Jag fick agera sjuktransport och leda en av bröderna Webb (grundarna av Shed tillsammans med Greenaway) till Fulham Broadway, eftersom han hade lite ont i benet efter bataljen. Nere i tunnelbanan var det också stökigt. Polis med hundar var på väg ner för att bringa ordning på oroligheterna. Shopping Centret vid Fulham Broadway har slagit upp portarna. Där finns bland annat; Warner Village (biografer), Sainsbur's, Pizza Express, Book's, Virgin Records, Nandos Chicken, Starbucks, JD Sports, med mera. Nu behöver man aldrig lämna SW6, det mesta finns i närområdet. Vi skickade hem den överförfriskade svenske ynglingen och tog tunnelbanan tillbaka till East End. Sången och Chelsearamsorna fortsatte ända till vårt byte i Holborn, eftersom vår tunnelbanevagn var halvfull, med fulla Chelseafans.

Vid 20:30-tiden klev Fluffo, Paul och jag in på The Albert och hälsade på Chelseasupportern, Jimmy Cullen, som driver stället. En ganska liten pub, med en del Chelsea prylar på väggarna. Jimmy berättade att ett par West Ham killar har varit där och bett honom att ta ner allt CFC från väggarna, annars skulle de komma tillbaka och göra det åt honom. Hittills har inget hänt.
Efter en stund på The Albert gick vi som utlovat bort till Barrys pub, Crown & Angel, en bit längre ner på Roman Road. Tiden bara rusade iväg och efter stängningsdags låste Barry dörrarna, och vi fortsatte pratet om gamla Chelseaminnen, långt in på småtimmarna. Skönt och kunna beställa en pint halv två på natten, och ha en hel pub för sig själv. Barry ville egentligen inte låta oss gå, men allt har en ände. Vi beställde en taxi, tog en ”whisky for the road”, tackade vår fantastiske pubvärd, och åkte hem till Paul, för några timmars sömn.

Bättre än så här blir det inte. En mycket trevlig Londonhelg. Ser fram emot nästa.

 Chelsningar, Harri och Fluffo.