Efter Chelseas fantastiska bedrift på Highbury i början av april (2004, red anm), då laget gick till semifinal i Champions League, fanns inget tvivel. Vi skulle bara åka på bortamatchen, Real Madrid eller AS Monaco, sak samma. Innerst inne trodde vi nog att det skulle bli Madrid, så vi blev en aning överraskade över att resmålet kom att bli ett annat. Hur som helst, eftersom vi är i Champions League även nästa säsong, så lär vi stöta på Real Madrid förr eller senare. Nu gällde planeringen resan till det lilla furstendömet på franska Rivieran.

De flesta ansåg att det skulle bli en enkel match för Chelsea. Det ansåg inte vi, utan poängterade att Monaco är ett mycket bra hemmalag, vilket resultaten visar. 4 mål mot AEK Aten, 8 mot Deportivo och 4 mot Real Madrid. Någon strykpojke skulle det definitivt inte bli.

Att ta sig dit skulle inte bli några problem, däremot anskaffningen av biljetter. Eftersom arenan, Stade Louise II, endast tar 18 500 åskådare, och Chelseas tilldelning var blygsamma 1 400 biljetter, stod vi inför en hopplös uppgift. Skickade iväg ett fax till Monaco med en biljettförfrågan, men det blev inget den vägen, ".nous le regret de vous informer gu`il no nous est pas possible de vous.". Nåväl, de tog sig tid att svara i alla fall. Prövade alla tänkbara kontakter i England men inget tycktes hjälpa. Hörde genom kompisar i Chelsea, att många av klubbens resande supportrar inte fick tag i biljetter. Supportrar som sett varenda bortamatch i ligan och samtliga bortamatcher i Champions League, stod alltså utan matchbiljett. Det fick bli som det blir, vi åker i alla fall. Biljettfrågan fick lösas på plats.

Martin Wells ringde, och sa att han skulle ner. Tack vare sitt säsongskort och goda kontakter i England, hade han dessutom en matchbiljett. Lucky bastard! Vi bokade flyg med Snowflake (2 390:- t/r) från Arlanda till Nice, och ett hotell 300 meter från den enorma strandpromenaden, Promenade des Anglais. Därmed kunde jag, Fluffo och Martin se fram emot tre härliga dagar på den franska Rivieran. Dessutom tillsammans med ett stort gäng av våra bästa vänner från England. Att vara på resa ute i Europa med Chelsea är oslagbart. Att få uppleva gemenskapen och den härliga jargongen som råder inom gruppen är värt alla skitpass på jobbet. "We all follow the Chelsea, over land and sea..."

Innan avfärd hade vi dock ännu en biljettfråga att lösa.

Biljetterna till hemma mötet mot Monaco släpptes för engelska medlemmar via telefonförsäljning på lördagen innan Everton matchen. Eftersom resan till London redan var bokad så ville vi ju gärna ha matchbiljetter till den också. Efter två timmars konstant ringande utan svar (upptaget hela tiden), så kontaktade jag Diane och bad henne hjälpa oss med den biten. Ibland är det verkligen en mardröm och jaga biljetter, trots engelska medlemskap och allt. Tålamodet börjar så sakteliga tryta hos många av fansen. Precis som Bosse i London påpekade." Det liknar alltmer ett antisales department hos klubben nuförtiden". Sort it out Chelsea!

Eftersom vi hade ett relativt tidigt flyg från Arlanda på måndag morgon med avgång 07:00, så beslöt vi oss för att vara lite bekväma och sova över på Radisson SAS Sky City hotell i Terminal 5 på Arlanda, natten före. Kan inte bli enklare. Bara och ta rulltrappan ner till incheckningsdisken på morgonen, eftersom flyget avgick från Terminal 5.

Avresedagen 19 april.

Direkt från hotellbädden till incheckningen, där vi mötte upp Martin. 05:30 intog vi frukost i form av ett par sejdlar öl på Arlanda Bryggeri. Lite väl tidigt, kanske? Ombordstigning, och snart var vi i luften på väg mot Nice, och ännu ett Europa äventyr med Chelsea. Efter en lätt frukost på planet beställde vår reskamrat in champagne och diverse drinkar. Nice one, Martin!

10:30 landade vi på La Cote d`Azur, flygplatsen i Nice. En ganska liten flygplats som ligger ute på en udde alldeles vid havet. Taxi är relativt dyrt därnere, men vi valde det som transportmedel till hotellet, Comfort Inn. 30 euro kostade en resa som tog fem minuter.

Vi hann knappt ut från hotellet förrän vi stötte på två av våra engelska vänner ute på gatan. Peter Bromley och "Turkey" kom gående längs Rue Maréchal Joffre. Solen gassade från en klarblå himmel så vi beslöt oss för att återställa vätskebalansen. Wayne`s Bar i gamla stan skulle bli vår första anhalt denna måndag. Det kom även att bli den sista, eftersom vi lämnade stället nio timmar senare. Chelsea i Europa, var det..

Innan det spårade ur helt och hållet på Wayne`s Bar, så hade vi i alla fall en seriös diskussion om att, CSS är inbjudna att spela en fotbollsmatch mot "Turkeys" och Bromleys lag, vid någon framtida fotbolls resa under nästa säsong. Förmodligen kan vi få spela på, Kingsmeadow Stadium, en arena som tar 7 000 åskådare, och som tidigare användes av Chelseas reservlag. "Turkey" har nämligen tidigare spelat i Kingstonian FC. Kan det vara något? Vi ska hur som helst planera in en match om det finns intresse för detta. Efter matchen så samlas vi alla för lite härlig Chelsea samvaro.

Fler och fler Chelsea fans dök upp på Wayne`s Bar under eftermiddagen, och alla förbipasserande människor såg undrande på denna märkliga skara fotbolls supportrar. Precis som vi var från yttre rymden någonstans? En hoper fulltatuerade 40+are med ölglas i näven, sjungandes för allt vad de förmådde. Många klädda i Stone Island. Under kvällens lopp blev det en allt råare framtoning i takt med att berusningsgraden tilltog. "Let`s go fucking mental", "We hate Algerians", och ramsor av den karaktären tog överhanden, och många hade fått i sig lite för mycket, och sov lite här och var. Till slut så small det och baren fick stänga.Vissa fortsatte uppladdningen på annat håll, men vi tog oss tillbaka till hotellet, efter att först ha gått åt fel håll, och sedan irrat runt halva Nice, innan vi äntligen hittade hotellet. Att orken tog slut berodde nog till stor del på att vi helt och hållet glömde att äta under hela dagen och kvällen. Same old story!


Fortsättning följer.....

Harri Hemmi, till höger med sin engelske kompis Howard. Taget i Harris pojkrum(!) 1980.