csfc  AKTUELL LIGAPLACERING,      se även Resultat för målgörare
1 Chelsea FC 3 sp 3 v 0 o 0 f 8 - 2 mål 9 p

11 september 2012

    Fler Chelseaminnen från Harri

Harri Hemmi, tidigare ordförande och grundare av Chelsea Supporters Sweden har generöst bidragit med flera artiklar från sin rika skatt av Chelsea-lore. Se även >>>


CHELSEA RESA NR 1, MARS 1978.

Tidigt på onsdag morgon, 15 mars 1978, som 20-åring gav jag mig iväg till London för den första fotbollsresan i mitt liv, och två veckor i det okända. Skulle där möta min norske brevkompis Magny Kastet och hennes bror (vad han nu hette)?

(Det var nämligen på det viset att jag hade brevväxlat med Magny under ett par månaders tid och fram till veckan innan avresan var jag helt övertygad om att hon var en han. Fick en smärre chock då jag ringde och fick höra en tjejröst i andra änden. Låt mig förklara. Fotot jag hade visade en individ insvept i Chelseaflagga, keps, halsduk och diverse annan fotbolls mundering, så det var lite svårt att köns bestämma personen i fråga. Namnet då? Jag kände till att Magne var ett norskt killnamn, så jag antog att Magne och Magny, det är väl ungefär som Olle och Olof, och trodde på fullaste allvar att min brevkompis var av det manliga könet. Dessutom kunde väl en tjej enligt min mening inte vara så fullständigt galen i Chelsea? Tydligen misstog jag mig ganska rejält och fick därmed lägga den sortens fördomar åt sidan för all framtid).

Träffade mina norska vänner på Heathrow, och därifrån tog vi tunnelbanan direkt ner till Sloane Square, och checkade in på något billigt hotell på King`s Road. Tog en promenad ner mot Stamford Bridge och till vår stora förtjusning noterade vi att det var match på gång. Således kom min första match på brittisk mark att bli reservlags matchen Chelsea – West Ham på Stamford Bridge. Avspark 14:15. Programbladet, ett A4 ark kostade 2 pence och inträdet till arenan 50 pence. Matchen slutade 0-0 inför knappt tusentalet åskådare. I Chelsea spelade bla; John Phillips, David Stride, John Bumstead, Gary Chivers, Trevor Aylott och Ken Swain, spelare som jag sett spela live i Chelsea Old Boys laget trettio år senare. Chelsea Old Boys laget leds förövrigt i dagsläget av Gary Chivers, en mycket sympatisk 49-årig kille. Kanske har ni åkt i hans taxi i London någon gång utan att veta om det?

Efter matchen gick vi tillbaka till hotellet och checkade ut två timmer efter det att vi checkat in. Bestämde oss för att bo närmare arenan och valet föll på Chelsea Knights på Fulham Road. Det hotellet heter idag La Reserve och är flitigt besökt av Chelsea svenskar. Från hotellfönstret kunde vi se en begränsad del av arenans insida, och det kändes mycket bättre än ursprungsalternativet.

Senare under kvällen checkade ett ungt skotsk popband och deras manager in på hotellet. Fyra sockersöta unga killar som hade unga tonårsflickor som målgrupp. Bandet var på väg uppåt i karriären (som inte blev så lång) och hade ett par singel hits på Top of the Pops, innan de försvann från pophimlen. Child hette bandet och Jackie de Shannons gamla hit ”When You Walk In The Room” blev deras första riktiga hit. Trevliga killar som vi festade ihop med under ett par kvällar.

På fredags förmiddagen såg vi att laget var inne på Stamford Bridge för ett lättare träningspass. Två minuter senare var även vi på plats med kameror och autografblock. Dåvarande assisterande tränaren Ron Suart kom fram och hälsade oss välkomna. En mycket sympatisk man som efter avslutad träning uppmanade spelarna att komma bort till oss, vilket de också gjorde. Glömmer aldrig det han sade; ”There is some people from Scandinavia over there. Go and see them”. Helt fantastiskt, och ganska otänkbart idag på nuvarande träningsanläggning i Cobham. Suart lovade också att ta med oss till träningsanläggningen i Moseley veckan efter, vilket vi givetvis tackade ja till.

Inte nog med det. Han erbjöd oss att komma och bo hos honom och frugan under hela Londonvistelsen och räckte oss i samma andetag gratis biljetter till hemmamatchen mot Newcastle på lördag. Vi tackade ja till biljetterna men avstod erbjudandet om gratisboende. Någon måtta får det väl ändå vara? Vilken härligt charmig klubb. Nåväl, det är inte riktigt lika exotiskt att vara utländsk supporter på SW6 idag, men det var en helt annan känsla på den tiden, och jag är så otroligt nöjd att jag även fått uppleva den perioden i mitt Chelsea liv. Det var bättre förr är lätt och ta till, och det var det i många avseenden, men inte i allt. I dessa dagar kan jag se Chelsea spela Champions League ute i Europa, jag kan se världsspelare dra på sig den blå tröjan, jag ser oss vinna titlar och jag kan se fotbollen i en hypermodern arena. Men, fotbollen, arenorna och framför allt fansen kändes mer genuina på den gamla ”goda” tiden. Samtidigt är jag medveten om att all förändras med åren, så även fotbollen och allt runtomkring densamma. Endast kärleken till laget är bestående.

”Vad gör ni ikväll?”, frågade Ron. ”Det är match i Orient ikväll. Jag ringer dem och ordnar biljetter, så kan ni gå på fotboll”. Vilken kille.

På fredagskvällen var vi ”gäster” på Leyton Stadium i nordöstra London och såg division två-matchen, Orient-Luton med slutresultatet 1-1.

Äntligen lördag, och dags för den första matchen med Chelsea. Uppladdningen inför matchen mot Newcastle tillbringades på The Rising Sun (heter idag The Butcher`s Hook), och är puben där Chelsea grundades 14 mars 1905, av Gus Mears, William Claude Kirby, Fred Parker och Lord Cadogan. Skål och tack gubbar.

Ett antal pint`s senare passerade jag igenom vändkorsen på Stamford Bridge för första gången på ”riktigt”, full av förväntan, och halvfull av öl. På matchbiljetten står det, East Stand, Gate 10, Row J och seat 109 GUEST. Häftigt. Matchprogrammet på 20 sidor kostade endast 20 pence i mars 1978.

0-1   Burns på straff (22). 0-2 McGhee (50). Äntligen kom mitt första Chelsea mål, 1-2 Ron Harris (52). Jag har träffat ”Chopper” vid många tillfällen och berättar gärna för honom om att det var han som gjorde det första Chelseamålet som jag bevittnade live i den 52:a minuten lördagen 18 mars 1978. Harris gjorde Harris första mål…

0-2   Kvitteringen till 2-2 på straff tio minuter före full tid ombesörjdes av Ken Swain, och poängen var räddad, inför 22 777 åskådare på Bridgen. Imponerande tryck på ståplatssektionen The Shed. Antar att sången leddes av Cliff Webb, avlidne Mick Greenaway och andra kända Chelseanamn.

På tisdag var det dags för den första borta matchen på brittisk mark, mot Bristol City. Vi visste ingenting om organiserade resor eller Football Specials, så det fick bli ett vanligt Inter City-tåg västerut mot Bristol, ett beslut som höll på och sluta illa efter matchen. På med Chelsea-halsdukar och keps (ty det var klädseln på den tiden) och vi rullade ut ur London strax efter lunch. Konduktören förstod av utstyrseln vart vi var på väg och önskade oss lycka till.

Väl framme i Bristol gick vi raka vägen till arenan, och satt utanför Ashton Gate och drack öl i väntan på att grindarna skulle öppna. Matchbiljetten på Dolman Stand kostade £2.50. Matchen är inte mycket att orda om, förlust med 3-0 efter 2-0 i halvtid. 19 961 på plats denna kväll.

På väg tillbaka till tågstationen blev vi plötsligt omringade av 15-20 Citysupportrar som dök upp från ingenstans. ”It`s a girl”, var det någon i gänget som skrek när de fick syn på Magny, och det förväntade överfallet uteblev. Samtidigt hade ett par Chelseafans längre upp på gatan larmat polisen och två piketer fulla med ”Old Bill” dök upp och jagade iväg City-ligisterna. Första bortamatchen kunde mycket väl ha slutat på sjukhus, nedslagen i Bristol hade inte varit någon höjdare. Nästa gång fick det bli ett specialtåg ihop med Chelsea-fansen och inga eskapader på egen hand.

Onsdagen tillbringade vi med Ron Stuart på klubbens träningsanläggning i Moseley, en bit utanför London. Alla våra hjältar var där, från Peter Bonetti till Clive Walker. Vi fotograferade och tog autografer av allihop. Även det unga superlöftet Ray Wilkins hamnade i mitt autografblock. Ni förstår ju själva, det här var ju rena rama ”Nirvana” för en ung Chelsea-grabb från Västerås. Efter träningen fick vi skjuts tillbaka till Stamford Bridge i en vit liten minibuss med texten ”Chelsea Football Club”. Jag satt ihop med; Ray Lewington, Tommy Langley och Graham Wilkins. Say no more.

På kvällen var på White Hart Lane och betalade £1.50 för en unreserved seat och 15 pence för ett matchprogram. Tottenham slog Stoke med 3-1, och Glenn Hoddle spelade i Spurs tröja nummer fyra.

Lördag och bortamatch för Chelsea. West Ham på Upton Park. ”Don`t wear any colours at West Ham”, var rådet vi fick av Ron, och efter incidenten i Bristol följde vi den uppmaningen.

”All ticket”, dvs. ingen biljettförsäljning matchdagen, en företeelse som var mycket vanlig under slutet av 70-talet och början av 80-talet, tack vare stora problem med huliganism.

Vi kom fram till arenan trots småbråk och slagsmål hela vägen från tunnelbanan. Det var gott om boys från ICF och Headhunters på plats i östra London denna eftermiddag, och dessutom ett massivt polisuppbåd. 24 987 på plats innanför grindarna då domaren Jim Bent från Hemel Hempstead blåser till spel. Vi stod i Chelsea-klacken på ena kortsidan och fick jubla då Bill Garner i ösregn nickar in Clive Walkers hörna i 9:e minuten. 1-0 i halvtid och heta känslor inne på arenan. Polisen hade fullt upp med och hålla isär supportrar till de bägge lagen. Smågruff uppstod hela tiden.

Tolv minuter in på andra halvlek ändrades match förutsättningen helt, då Chelsea-målvakten John Phillips fick bäras ut på bår efter en kollision i straffområdet. I dessa dagar fanns inga målvaktsavbytare på bänken, utan anfallaren Tommy Langley fick ta plats mellan stolparna. Hemmalaget vände till seger 3-1 under sista kvarten och med två av målen i 88:e respektive 91:a minuten, så var denna lördags eftermiddag förstörd.

Måndag, och Annandag påsk. Sista matchen före hemresan till Sverige. Chelsea-Arsenal  på Stamford Bridge. Pre-match ölen dracks på The Rising Sun och Brittania (heter numera SO Bar) och är välkänd för allsång och hejaramsor före matcherna. Riktigt hederlig och gammal god engelsk fotbolls stämning då den är som allra bäst. Får en flashback till fotbollsläktare på 80- talet då sångerna når orkanstyrka inne på puben.

Det blev ingen seger den här gången heller. 0-0 inför 40 764 i hård blåst, vilket bidrog till att matchen aldrig blev särskilt bra. Arsenal var det något bättre laget men ett par svettiga räddningar av Chelseas målvakt Peter Bonetti höll matchen mållös fram till slutsignalen. I matchprogrammet presenteras priserna för säsongsbiljetter inför kommande säsong 1978/79, och det är intressant med en liten jämförelse inför 2009/10.

Det billigaste alternativet kostade £50 då, jämfört med £520 idag, och det dyraste alternativet £110 då, jämfört med £1125 idag. I runda slängar 10 gånger dyrare på 32 år.

Dags för hemresa två dagar senare. Resväskan fullpackad med Chelsea-souvenirer och huvudet fullt av trevliga minnen, och därmed var grunden lagd. Hädanefter kom mitt fortsatta liv helt och hållet (ja nästan i alla fall) styras av ett visst fotbollslag från sydvästra London. Jag har förlovat mig på Stamford Bridge, jag har sett Chelsea i 20 olika länder, döpt katterna till Chelsea och Lampard, fått den stora förmånen och känna enormt många härliga Chelsea människor runt om i världen och jag inser verkligen värdet av att vårda detta på bästa sätt. Allt det tack vare min odödliga kärlek till CHELSEA FC. FOREVER BLUE….

 


Harri Hemmi

Besök csfc-facebook: facebook