Varför vi tycker som vi gör om Spuds

Vi Chelseafans hyser inte alltför varma känslor för våra lokalkonkurrenter från Seven Sisters Road. Och vice versa.

Själv har jag först på de allra senaste åren kommit att hamna i det facket, för tidigare gillade jag ofta Tottenham, särskilt under Linekers och Klinsmanns tider. Men som alltid bestäms åtminstone mina antipatier för en klubb av deras fans uppträdande och på senare år, i takt med deras relativa (jag säger relativa för de har egentligen inte haft några framgångar förutom en CL-omgång) har jag kommit att tycka som många av mina Londonbaserade Chelseavänner. Det vill säga; Tottenham har klättrat upp där i toppen av de lag (läs fans) jag ogillar mest. Fortfarande bakom Leeds och Liverpool, men sedan är det nog Tottenhams aggressiva, gnälliga och förolämpande fans som gör att de finns där uppe. (Avundsjuka fans är ju ett normaltillstånd, även Uniteds fans är ju hela tiden avundsjuka och missunnsamma...)

Det har länge sagts, åtminstone i Chelseakretsar att jordens farligaste område att bära en Chelseatröja är just Seven Sisters Road som leder till Three Point Lane som arenan så länge kallades för det var automatiska poäng för Chelsea där i Premier League. Tyvärr är det inte så enkelt längre. Det var också där sommarens upplopp hade sitt center i somras, även om det absolut inte hade något med fotboll att göra - mer med politiska orättvisor.

Tottenham idag är ett mycket bra fotbollslag, ganska väl balanserat med det mest utpräglade brittiska ytterspelet från förr blandat med modern fotboll. Det jag gillar mest är tempot i deras spel just med yttrar som trycker upp. De har dock fler strängar på sin lyra, beroende på om de spelar Bale-Lennon eller Bale-van der Vaart. Deras svaghet är väldigt skadebenägna försvarare. De är också rätt långsamma idag. Ledley King skulle knappt hinna ur startblocken i en sprint mot Sturridge och Gallas hänger inte med Ramires i femton meter. Redknapp har gjort ett mycket bra jobb med Tottenham, han har hittat och lånat rätt spelare, och även om det är en lögn att de inte spenderat stora pengar på sitt lag, för det har de gjort (de ligger precis bakom de största spenderarna City och Liverpool och oss med Torres, de senaste åren, så inbilla er inte annat) så har det ändå skötts med en viss frugal återhållsamhet, inte minst på löneområdet som jag kan se som ett föredöme. Redknapp har helt enkelt gjort ett bra jobb, trots sin image som bil- eller ICA-handlare. Men de saknar erfarenhet av stora matcher och förhoppningsvis kommer det att visa sig i morgondagens semifinal på Wembley, en arena de inte är särskilt vana vid men som är nästan hemmaplan för Chelseas spelare med tiotalet besök de senare åren och med en stomme engelska landslagsspelare som har Wembley som hemmaplan.

Jag hade en om än inte hjärtlig relation med Tottenhamfans länge en relation av ömsesidig respekt. Särskilt svenska sådana. Men allt ändras som jag antytt ovan. Jag har sett ett otal matcher som ensam eller fåtalig Chelseasupporter ihop med Tottenhams svenska fanklubb då de hade samma stamställen som jag i Stockholm då jag bodde där och såg fler matcher på krogen än hemma om vi säger så. De kanske inte direkt uppskattade mig, vilket dock kan haft något med att jag inte direkt höll tillbaka min support och detta var under åren då det nästan undantagslöst var Chelseaseger i våra möten. Vi hade då en ömsesidig respekt och jag var aldrig nära att få stryk, jag kunde till och med få motvilliga gratulationer av några av dem, men de två-tre senaste åren har något skett. För det första har Tottenham fått fler fans i Sverige och av deras kommentarer på insändarsidor att döma är det väldigt aggressiva fans.

I det påminner de mig om de mest förödmjukande, förnedrande fansen jag någonsin läst på olika fotbollsforum. De cypriotiska Tottenhamfansen, tätt följda av de australienska och engelska.Yids som de kallar sig pga den påstådda religiösa kopplingen till Tottenham, även om Chelsea väl är det enda laget i England som faktiskt helt ägs av en judisk religionsutövare. Det var ofta en ren gödselhög av verbala och endast förolämpande kommentarer som de här spydde ur sig på forum som t ex Chelsea Vital där jag var redaktör. Påfallande ofta personligt inriktade, men framförallt väldigt obehagligt hatfyllda. Jag retas gärna med andra fans, men det är långt till hat även mot dem jag ogillar mest. Mycket långt.

För majoriteten av mina Londonvänner är Tottenham det värsta laget och deras fans de värsta. Det kan vara förståeligt. Nytt är däremot det hat som Tottenhamfans visat oss, för förr var det uteslutande reserverat för Arsenalfans. Nu tycks vi vara nästan lika illa omtyckta av dem som Arsenal är. Naturligtvis svarar våra fans med samma mynt - det är ju supporterskapets natur, tyvärr. Vi mot dem-känslan som är både en sådan tillgång och mindre bra när det går över styr.

Det är lätt att se varför; våra framgångar de senaste åren. Och den nästan 25 år långa serien utan att ta stryk av dem. Arsenal har historiskt sett varit den oftast framgångsrika Londonklubben. Inte minst i slutet av 90-talet och början av det här seklet. Sedan Roman kom har Chelsea varit The Pride of London som den enorma flaggan på Stamford Bridge förkunnar före varje match!

Motsättningarna mellan Chelsea och Tottenham går dock väldigt långt tillbaka. Ända sedan den dag Chelsea bildades faktiskt, 1905. För redan då såg Tottenham oss som ett hot och de gjorde precis allt de kunde för att försöka stoppa bildandet av Chelsea, eller mer korrekt de försökte stoppa Chelsea från att bli ett fotbollslag. Tottenham var (tillsamans med Fulham som dock sällan varit direkta konkurrenter på samma sätt då vi sällan spelat i samma liga under åren) den klubb som starkast, ivrigast och mest energiskt försökte förhindra att Chelsea skulle väljas in och få börja spela ligafotboll! De lyckades till en början, men sedan kunde Chelsea via överklagande få börja spela ligaspel i vad som då motsvarade division II, The Southern League).det var tack vare de andra lagen och motståndarna i ligan som ställde upp för Chelsea som Chelsea kunde delta i ligan. Självklart har detta alltid legat i botten av den animositet som finns mellan klubbarna och fansen. Tottenhams försök att stoppa Chelsea är första anledningen till vår bittra konkurrens, för det är ingen tvekan om att för ett lokalt Chelseafans är Tottenham ett betydligt värre skällsord än Arsenal, Fulham, Queens Park, West Ham, Millwall, Crystal Palace, Charlton eller någon av de andra Londonklubbarna.

Vi kallar dem spuds (potäter, potatisar). De kallar oss Chelski som många andra idag, vilket dock som skällsord är fullständigt harmlöst då de flesta Chelseafans inte ser något negativt i det, eller chavs som kanske mest motsvaras av uttrycket Stureplansstekare. Det är ju så mycket lättare att ha fula öknamn på lag som Spuds, Poo, Arse, Manure.... ;-)

Tottenhams storhetstid i engelsk fotboll var i början av sextiotalet. Det var då de vann ligan för andra gången, och senaste gången, 1960-61. (Första gången tio år tidigare). De vann också tre FA Cuper det decenniet. Ungefär som Chelsea första decenniet på 2000-talet. De vann även Cupvinnarcupen 1963.

Det är också en andra stor anledning till att Chelseafans inte gillar Tottenham. För precis som vi idag är anklagade för, köpte Tottenham ihop sina framgångar. Därtill på Chelseas bekostnad.

Tottenham var engelsk fotbolls allra första stora köpelag. Deras vinnande sextiotalslag var det första lag som hade köpts ihop i engelsk fotboll. De var också den enda klubb då som hade resurser nog att kunna köpa ihop stjärnspelare.

Något som andra fans alltid ser med enorma avundsjuka på, att en klubb kan köpa de spelare de vill ha. Extra surt blir det ju när de köper lokala spelare, lite som Bayern i Tyskland. Det har verkligen vi Chelseafans fått uppleva in absurdum som uttrycket säger, även om City nu fått ta en hel del av det från oss. Även om både City och Chelsea köpte utländska spelare, inte minst för att när Chelsea började marchen till toppen igen i mitten av nittiotalet var det prisvärda spelare på ett helt annat sätt än engelska (fortfarande är även om de inte längre är billiga).

Det är en orsak men den stora orsaken till att vi inte gillar Tottenham från den tiden är att den spelare som kanske var en av världens bästa spelare då som Tottenham köpte in, det var en ren Chelseasprodukt som varit en fantastisk framgångssaga för Chelsea och en av klubbens stora legender även om han aldrig kom att bli älskad på samma sätt som t ex Peter Osgood, just för att han valde Tottenhams pengar. Jag talar om Jimmy Greaves som på 157 matcher för Chelsea gjorde 124 mål. Han hade kommit hela vägen genom Chelseas ungdomssystem på den tiden och var den stora stjärnan och hoppet om stora framgångar för Chelsea 1957-1961.

Han lämnade Chelsea för Milan som på den tiden liksom både tidigare och senare alltid dammsugit världen på talang. Men som så många andra engelska fotbollsspelare hade Greaves anpassningssvårigheter utanför Old Blighty. Han trivdes inte alls i Milano. Han spelade bara 12 matcher för Milan, även om han gjorde fantastiska 9 mål på de matcherna! Närmast en Gunnar Nordahl.

Problemet var att han inte återvände till Chelsea utan valde Tottenhams pengar som fansen såg det. Han gick till Tottenham och blev deras förmodligen främste spelare genom tiderna. Ett svårt faktum för Chelseafans att svälja. Lite grann som att Djurgården gjorde Novakovic till den spelare han blev i AIK, när han "svek" Djurgården! Lojalitet är ett nyckelord för ett fan, även om spelarna idag är yrkesmän men på 60-talets början var spelarna också fans på ett helt annat sätt och kände oftast enorm lojalitet mot sin klubb. Det var innan de blev handelsvaror och egna varumärken.

Det är ju en sak att förlora sin idol, men att förlora honom till grannen vars fans man är i konstant konflikt med.... Det är tufft, det var det då och det är det idag. Det är därför som Poyet, Cudicini, Parker med många andra som gått från Chelsea till Tottenham sällan är uppskattade bland fansen än idag.

En unik svensk orsak till att svenska Chelseafans inte gillar Tottenham är den särbehandling de unikt nog får i svensk press. Ingen klubb har förhållandevis samma support bland sportjournalister som Tottenham har hos svenska sportjournalister, där Tottenham måste vara den populäraste klubben. Det är inte bara de tre allra mest kända spudsanhängarna, Erik Niva, Simon Bank och Lars-Gunnar Björklund som håller på de vita i svensk sportpress. Och det märks, det märks riktigt tydligt också om jag får säga det själv. Sådant påverkar även fansens förhållande när man tycker man får en felaktig behandling i media till förmån för en närkonkurrent! En inhemsk parallell är Bajen eller Degerfors som alltid får större stöd i svensk sportpress i förhållande till något annat lag, vilket väcker känslor mot dem mer än för dem hos de allra flesta. Liverpool är, eller har varit den största klubben bland svenska fans, även om jag tror United är på väg om, Chelsea var kanske som störst i början av 70-talet även om vi har väldigt många fans nu också, men relativt sett. Arsenal har alltid typ legat trea, men femman Tottenham är nog det lag som fått flest nya fans de allra senaste åren, ett faktum vi kan tillskriva två saker: deras uppmärksamhet under Redknapp men kanske än mer den support de öppet fått av sportjournalistfansen. Detta sagt utan illvilja därför jag uppskattar sportjournalister som är öppna med sina sympatier mer än de som döljer dem men ändå aldrig håller tillbaka dem. Det är inte deras uppenbara sympatier för Spurs som stör mig, utan deras betydligt mer försåtliga motvilja, och ofta okunskap om och mot oss som retar mig hos ganska många av de här mediespudsen.

I världen är det ju helt annorlunda än i Sverige då Chelsea är världens fjärde mest populära klubb med 135 miljoner fans, fler än Arsenal, Liverpool och Tottenham tillsammans... Bara United, Barcelona och Real Madrid har fler fans.

Ytterligare en orsak till Chelseafans antipatier till Tottenham är Tottenhams oerhört uppenbara motvilja att sälja spelare till Chelsea. Fast vi alltid släppt spelare som vill bort. Detta kulminerade förra sommaren kring Luka Modric, men har länge legat och pyrt. Chelsea har sedan Jimmy Greaves försett Tottenham med dussintals spelare, åtminstone dussintalet. Bra spelare, tongivande spelare, idoler på Stamford Bridge som hamnat i Tottenham (vi har ju idag Parker, Cudicini, Gallas -även om han kanske direkt är populär längre bland oss - där och har under åren sålt massor med spelare till Tottenham. Tottenham däremot har nästan alltid i modern tid vägrat sälja spelare till Chelsea. Ofta för att sedan istället sälja dem till Manchester United som de nästan fungerat som farmarklubb till, och även nu talas det ju om att Modric hellre säljs till United än till Chelsea, nästan oberoende av bud! Detta väcker också känslor. Varför ska vi förse dem med spelare när de vägrar låta spelare som vill till Chelsea gå till Chelsea även när budet är mer än konkurrensmässigt? Även om jag av princip också är av inställningen att man ska inte sälja spelare till direkta konkurrenter, men nog är väl United lika mycket en konkurrent som Chelsea, om än lite längre bort?

Men självklart är den största anledningen till känslorna mellan Chelsea i SW6 och hetsporrarna Tottenham Hotspurs (jag vill alltid skriva Hot Spurs, men det ska skrivas ihop) i N17 är ju förstås helt enkelt det faktum att vi är lokalkonkurrenter som oftast spelat i samma liga och mötts massor med gånger. Precis som fansen i London gnagt på varandra på skolgårdar, pubar, arbetsplatser och andra ställen. Lejon och tuppar trivs nog inget vidare ihop. Nu möts vi en tredje gång den här säsongen och tack vare FA har det blivit en högriskmatch, tyvärr.