Varför AVB misslyckades

Jag sa redan från starten två saker när André Villas-Boas fick sparken; en var att det var fel, den andra att jag ville få tid på mig att försöka smälta det innan jag gav min syn på saken.

Nu är det nog dags, och det har inte ett dugg med resultatet som har varit eller hur spelarna har skött sig efter AVBs sparkning.

FÖRST. Jag anser fortfarande det är helt fel att Chelsea sparkade AVB. Han fick ett omöjligt uppdrag som han tog bokstavligt och försökte genomföra.

Han gjorde då flera stora misstag som jag tror avgjorde det hela. Men jag är inte övertygad om att han fick sparken för resultaten, även om de nog spelade större roll än när Carlo Ancelotti fick sparken. För det där med att riskera att missa Champions League är nog tyvärr viktigare än något fan vill det ska vara, vilket vi väl får skylla på media och pengarna. När han, AVB, behövde stöd fick han det inte och det är Chelseas skam. Det var som ett äcklig utröstningsprogram på TV4, trean eller femman. Alla gömde sig och lät honom stå ensam i regnet och ta skulden för saker han inte kunde påverka. AVB är ren kvalitet men Chelseajobbet kom kanske något år för tidigt. Jag tror han kommer att bevisa hur bra han är och det är bara att hoppas att det inte går ut över Chelsea en dag. För det var fel av Chelsea att inte ställa upp bakom André Villas-Boas och stödja det treårsprojekt han jobbade för och som han naivt trodde han hade stöd för, men han föll redan på första hindret för att i Chelseakretsar finns inga treårsprojekt, bara den här säsongens framgångar. Mest skäms jag dock över de supportrar som snackade skit om honom. Så är det dock alltid, jag vet att många av samma supportrar tyckte det var skamligt av Chelsea att sparka Ranieri, en manager jag anser fullständigt avsiktligt sänkte Chelsea i en CL-semifinal för att hämnas på sin oundvikliga avgång. Så vi har alla olika uppfattningar. (Jag har varit emot alla sparkningar länge, utom Ranieri, Scolari, som inte ville samarbeta med spelarna, och Grant som aldrig var en manager utan bara gjorde som spelarkollektivet ville samtidigt som han kysste uppåt. Grant hade dock stora framgångar med den metoden).

SÅ VARFÖR MISSLYCKADES AVB

Som jag förstår det, eller vill förklara det misslyckades AVB på det personliga planet. Peter Wennman, den ende svenska sportjournalist jag respekterar när det gäller Premier League, påpekade tidigt i höstas att han inte klarade kraven. Jag tolkade det när Wennman mejlade mig som att det handlade om relationerna med media - och man hatar ju tanken att media ska få bestämma vilken manager Chelsea har. Men de gör det. Och AVB gjorde bort sig med media.

Han tog saker personligt, han uppträdde stingsligt och omoget gentemot media och det lönar sig aldrig. Elefanthud och vatten över en gås är den enda metod som någonsin fungerat med media för någon manager. Även Ferguson, som i dagens medieklimat inte hade överlevt sitt första halvår i United. Även om jag nog ändrat uppfattning att idealet är en manager som Ferguson som får hur många chanser som helst och sedan får ännu fler för att han bevisat vad han kan. Ferguson är en anomali i dagens fotboll. Vi kan beundra honom (och förakta honom samtidigt för hans personlighet) men han är absolut ingen standard och han är ett undantag, vilket vi måste inse. I min livstid kommer vi aldrig att få se den sortens tålamod med en manager eller den sortens ställning för en manager igen. Därtill är det för mycket som står på spel, inte minst pengar. Så det idealet har jag slutat att tro på även om min naiva Rekordmagasinetsida väldigt gärna vill tro på långsiktiga managersatsningar (de måste dock ändå vara längre än Chelseas).

Det upplevdes som osäkerhet och i medias djungel är den som visar osäkerhet giltigt villebråd. Att sedan England är en nation fylld av xenofober som gärna tog chansen att få sänka en utländsk ung manager bidrog ju. Ta alla dessa fd Liverpoolspelare som dömde ut honom i princip innan han ens hunnit innanför grindarna på Cobham!
Att han var ung var också ett stort problem många. Inte bara i media utan förmodligen också i Chelseas spelartrupp. Chelsea har en lång tradition att ta managers från sin egen spelartrupp, men det har aldrig slutat lyckligt. Kanske för deras oerfarenhet. För trots vad fotbollspelare vill tro är man inte en bra manager bara för att man sparkade en fotboll bra. Och även om AVBs oerfarenhet mest var en chimär då han inte slösat tid på att själv spela utan ägnat den tiden åt att bli en bra manager lyckades detta faktum alltid bli sopat under soffan. Gianluca Vialli var den senaste som gick från spelare till manager och han är en av våra allra mest framgångsrika managers meritmässigt, ändå kunde han inte hålla ihop spelartruppen och fick lämna på lite grann samma grunder som AVB.

För mig var AVBs enskilt största misstag dock att han försökte bli en engelsk, kontinental manager som byggde sin ställning på auktoritet given från ägaren, och när ägaren och klubbledningen som i all ärlighet bara är marionetter uteblev, då stod han där utelämnad i strålkastarskenet som ett stackars rådjur inför norrländska tjuvskyttar gentemot sina egna spelare. Han fick inget som helst av det stöd han behövde och till slut nästan patetiskt tvingades tigga om. Återigen skäms man å ledningens vägnar.

Att han sedan mer eller mindre direkt öppet kritiserade sina arbetsgivare för det, det gick inte alls hem. Kom ihåg att Ray Wilkins fick sparken utan att Ancelotti knappt fick veta om det för att han, enligt obekräftade källor, stötte sig med en eller flera personer i ledningen på ett personligt plan.

AVB kunde aldrig övertyga genom sina resultat för han fick aldrig någonsin tid att prestera några resultat. Hans idéer var helt rätt men hans tajming svek honom för han fick aldrig det stöd han blev utlovad utan han fick själv ta smällarna. Patsy är ett engelskt ord som passar vad han utsattes för.

Men mest tror jag han gjorde bort sig själv för att han var för angelägen om att bli Mister eller Boss eller Governor som engelsk fotboll föredrar att se sin manager. Han skulle brutit med den traditionen och pratat med spelarna, samtalat med dem, fått med dem på sina idéer och förklarat varför han gör eller gjorde de val han gjorde.En något modernare företagsledarmodell om ni vill se det så. Något som Roberto di Matteo till en betydligt högre grad har gjort när han tog över. RdM s första åtgård som interim manager som det alltid påpekas i officiella sammanhang av Chelsea, var helt enkelt att prata med varje enskild spelare i spelartruppen och det verkade som det var första gången i år detta skedde.

Detta var AVBs jättemisstag, han försökte aldrig få med sig de spelare som han var tvungen att fasa ut på processen och de protesterade därför. På sätt och vis kan man inte klandra dem, ska man offras vill man ju åtminstone få veta varför.

Hade han försökt öppna en dialog med Lampard, Cole som ledde protesterna så att säga då hade han aldrig hamnat i den återvändsgränd AVB tyvärr målade in sig själv i, och när resutlatet svek - då hade nog Roman inte många alternativ annat än att fullständigt stödja AVB och därmed binda upp sig eller sparka honom och därmed alltid ha de alternativet öppet även om han också gjorde sig till åtlöje i fotbollsvärlden genom det agerandet. Roman gav också in för spelarinflytandet på ett sätt som kan skada Chelsea lång tid framöver, för det är åtminstone min åsikt att managern måste vara den som bestämmer. Så är det inte i Chelsea. Vi har ett fan som ägare och han reagerar som ett fan, kortsiktigt, emotionellt och ofta utan tanke på vad som komma skall. Vi har också en spelartrupp med fler potentiella framtida managers än vad jag tror något annat engelskt lag har. Tror förresten, jag är övertygad om det. Det är inte heller någon nyhet, se bara hur många f d spelare som är managers idag som har ett förflutet i Chelsea i modern tid. Zola, Vialli, di Matteo, Casiraghi, Poyet, Hughes, Wise, Newton med flera har alla med olika framgång prövat den karriärvägen.

Med ganska löjliga regler och framförallt ett löjligt sätt att följa upp dem gjorde sig AVB till ovän eller chef om ni föredrar det ordet med spelarna. Jag tänker på flera ordningsregler som ärligt talat verkade rätt löjliga redan på papper, men som blev väldigt skadliga både för hans auktoritet och hans ställning gentemot spelarna. Som att stå i fönstret och kolla om spelarna höll tiderna det gjorde det bara till en utmaning för de äldre spelarna att utmana honom och testa hans beslutsamhet. Det här långt mer än hans taktik och spelmodell underminerade hans ställning i klubben. Att han sedan ganska osäkert och oerfaret (ärligt talat lite barnsligt) reagerade på de här utmaningarna med att typ stampa foten i marken gjorde inte deras respekt större. Snöbollen var därmed i rullning och när han försökte ändra och utmana de erfarna spelarna med att bänka dem gjorde han det utan att förklara och då förlorade han helt deras lojalitet även om nog alla fortfarande kände lojalitet med klubben. Varför är det här med kommunikation så oerhört skrämmande för människor i chefsposition?

Att porta Alex och Nico Anelka från träningarna och behandla dem som parias för att de ville bort kan ses logiskt och jag kan försvara den inställningen, vill man inte spela för Chelsea ska man inte ha några fördelar, men i de andra spelarnas ögon gjorde det AVB till en fiende, eller värre till en chef som inte hade deras bästa för ögonen. Och även om spelarna är lojala mot Chelsea ser de ändå till sin egen situation först och främst, det gör vi alla. En chef som glömmer det kommer aldrig att ha personalens stöd. Och vad är en manager utan spelarnas stöd?! För att tillfälligt återvända till exemplet Ferguson pratas det om hans skicklighet att utnyttja de äldre spelarna, men alla tycks glömma med vilken fullständig hänsynslöshet Ferguson alltid rensat ut alla spelare som på minsta sätt satt sig upp mot honom eller ens vågat kritisera honom utanför klubbanläggningarna.

Jag tror AVB hade kunnat lösa alla sina problem med kvartssamtal om jag får vara lite ytlig. Jag menar förstås med det att han borde satt sig ned och verkligen pratat med spelarna, inte som the Gov utan som en manager som ville och behövde få deras stöd. Men istället lät han situationen eskalera och hela tiden underblåst och underminerad av media stod han till slut ingen chans. Jag kan förstå varför han fick sparken, nästan stödja det även om jag tycker det var helt fel beslut. Chelsea borde sett det här och tagit både spelare och manager i örat före jul och det hade aldrig behövt hända. Det som hände är ett stort underbetyg till Chelsea som fotbollsklubb och en oerhört viktigt erfarenhet för André Villas-Boas och tar han den på rätt sätt och ser det som hänt som en lektion i managerskap kommer han inom kort att utmana de riktigt stora, kanske genom att i Inter göra det här på rätt sätt. Inte som han gjorde i Chelsea. Jag personligen önskar André Villas-Boas all lycka till i framtiden och skulle med öppet hjärta och famn välkomna honom tillbaka i Chelsea. Han fick ett omöjligt uppdrag och tog det för bokstavligt, samt gjorde en del fatala misstag på vägen. Det innebär dock inte på något sätt att han inte är sin generations bäste manager. Det innebär egentligen bara att Chelsea är en speciell klubb som kräver väldigt mycket diplomati, ödmjukhet och respekt för att lyckas i.

För allvarligt - AVB tog det på för stort allvar - fotboll är faktiskt inte på liv eller död oavsett vad Bill Shankly tyckte. Det är faktiskt bara ett roligt citat av den ende pool-karaktären som är värd att lyssna till. AVB gav allt, precis allt till och med före sin familj för att lyckas med Chelsea, han levde för jobbet hela tiden, men så viktigt är det faktiskt inte och som alla som ger allt hade han problem med att inse det. Hans agerande blev därmed också alltmer myoptiskt, närsynt reagerande istället för att långsiktigt tro på och följa sina idéer. Han förlorade överblicken för han grävde ned sig i detaljerna och det är aldrig något recept på framgång, faktiskt inte ens inom forskningen. Han började plottra, ändra sig men liksom tidigare förklarade han inte varför. Mikromanagement kallas det i företagskretsar och det är enkelt förklarat aldrig någonsin en bra idé.

Fotboll är faktiskt bara fotboll. Även för oss Chelsaaiter. Mitt liv har lärt mig att myglare väldigt oftare än de duktiga blir framgångsrika även om jag inte kan rekommendera det förstås, men så är det - tyvärr. Jag kan nog namnge något hundratal jag mött i mitt liv, blivit utsatt för, inkl en viss Zlatankyssare ,-) Men som många tycks tro, är det viktigare att trampa på andra, eller ännu hellre utnyttja andras arbete, än att själv göra något bra.

Den som lär sig utnyttja andras arbete blir påfallande ofta framgångsrik även om sanningen ibland kommer ifatt dem som politiker upptäckt. Vi kan hoppas vissa personer vid sidan om fotbollen också gör den läxan i Chelsea.

Sedan kan vi invända att AVB misslyckades för att han inte hade det rätta materialet i Chelsea. En fullständigt giltig ursäkt, men den räknas liksom ändå inte för vi måste i första hand se till vad en manager gör med det material han får jobba med. Därför tycker jag att det också talar lite emot AVB, han utnyttjade inte materialets styrkor utan försökte tvinga en modell på materialet istället. Även om jag nog tror det kravet i väldigt hög grad också kom utifrån, från ledning och ägare. För ingen manager, absolut ingen kan göra underverk genom att inte utnyttja det han har i sin hand, att spela de kort han har fått i given så att säga. Managers som Ferguson har haft tid, mycket lång tid, även Wenger, och resurser att bygga det lag han vill ha. Guardiola kommer från en lång tradition av samma spelmodell och spelfilosofi som impregnerat hela klubben i årtionden. (Därför kan man inte riktigt bedöma hans tränargärning på samma sätt som andra managers, för Guardiola kan egentligen inget annat än Barcelona, det kommer att bli otroligt intressant att se om han i sommar vågar lämna Barca och ta upp en helt ny utmaning någon annanstans. Men i mina ögon är han inte en beprövad manager på samma sätt som managers som gjort bra ifrån sig i olika klubbar med olika krav och olika förutsättningar).

En annan fråga är om AVB utnyttjade RdMs styrkor som manager? Det är svårt att säga något konkret om men nog tycker jag att det verkar som RdM var outnyttjad i organisationen, särskilt borde han fått göra mycket mer när det gällde spelarrelationerna. En slutsats jag drar av hur väl Roberto di Matteo har skött jobbet den korta tid han har haft det. En annan lektion för AVB, man måste inte göra allt själv utan man kan och bör lita på de man har runt omkring sig.

Jag lever dock för hoppet om att de duktiga ska få sin belöning, som AVB och jag kommer att njuta så Chelseasupporter jag är när vissa personer i Chelseas ledning försvinner. Spelare har en unik situation, de har typ tio år på sig att lyckas och man måste förstå att de då protesterar mot någon som de ser som ett hinder, även om egentligen alla vill att klubben ska lyckas.

CSFC önskar dock André Villas-Boas all lycka i framtiden och tror nog han lärde sig en hel del från sin tid i Chelsea, för han ser nog själv vad han gjorde fel; som att lita på ledningens stöd, att inte förankra sina idéer i spelartruppen och kanske en del annat. Jag önskar han hade upptäckt det i tid så han hade varit kvar, men vi lever i den verklighet som är och fotboll är ett tufft yrkesval. I Chelsea tuffare än på de allra flesta platser.

Chelsea kommer dock alltid först. Före allt annat.