Läget i Chelsea

Veckans tanke:
Förra veckan fanns det anledning att påminna om Chelsea under 80-talet. De ständiga pendlingarna mellan stormatcher och pinsamma insatser. Skillnaden mellan inställning hos spelarna till olika matcher. Vi var ett jojolag som åkte mellan ettan och högsta divisionen. Besvikelse var vardagsmat.

Det gör det minsann fortfarande, men jag tar gärna upp det här istället. Hur olika managers behandlas. AVB har i princip fått sparken i media, trots att han är ung, ny och har kommit in med ett närmast omöjligt uppdrag; att inte bara leverera utan också förnya och föryngra Chelsea. Själv är jag övertygad om att AVB har Romans stöd och kommer att fortsätta, även om jag tycker han har gjort misstag. Dessa ska vi dock inte gå in på här. Förutom ett, han glömde, eller negligerade att förankra sina idéer i omklädningsrummet och underskattade vissa spelares reaktioer inför förändringarna. Eller kanske vissa spelare trodde de inte gällde dem. Som det verkar.

Hur långt stödet räcker och om det är kvar om Chelsea missar CL-kvalificering till nästa år, vågar jag dock inte spekulera i. Jag tror nog dock det räcker för ett år utan bucklor. Långsiktigt är dock CL-spel viktigare för klubben än vissa bucklor. Särskilt ekonomiskt. Visst har vi fortfarande en teoretisk chans på tre bucklor, fast i praktiken kan vi absolut inte konkurrera om ligatiteln och vi är långt från favoriter till Champions League, fast det visste vi redan innan säsongen startade. FA Cupen, visst hade vi en usel match mot Birmingham igår, men vi är fortfarande storfavoriter till att slå dem i returen. Kanske till och med större favoriter då vi i år har varit bättre borta än hemma. I FA Cupen är nu också ovanligt många stora klubbar borta redan innan kvartsfinalerna även om vi säkert kan förvänta oss två större klubbar till som går vidare under söndag eftermiddag. (Tottenham är megafavoriter mot lilla Stevenage och Liverpool har dessutom hemmamatch mot något större klubben Brighton). I mina ögon räknas vi fortfarande till de absoluta favoriterna att ta hem FA Cupen, vilket inte vore ett dåligt resultat i ett förändringsår som i år.

Form är också en konstig sak. Vi hade ännu sämre form förra året fram till ungefär nu. Sedan hittade laget formen, åtminstone i ligan, och plötsligt utmanade vi på allvar om ligatiteln ända tills vi otroligt onödigt släppte in ett extremtidigt mål på OT som helt förstörde den matchen/chansen. Om än med trist fotboll, vilket blev Ancelottis undergång (inte bristen på titlar). Vi har nu hoppats i flera matcher att formen ska vända, för Torres och för Chelsea i helhet förstås. Den har inte gjort det, men var det oavgjorda resultatet mot Brums så illa? Istället spelar Chelsea alltmer likt vad vi gjorde under Ancelotti ifjol! Jag tror inte det är avsiktligt utan någon slags ryggradsreaktion hos ett lag med för få nya spelare. Vi får inte heller glömma bort betydelsen av självförtroende, vilket Chelsea visar en viss brist på framförallt inför hemmapubliken som är ganska krävande efter de senaste årens bortskämdheter. Kanske, men normalt förväntar vi oss sällan stormatcher före matcher som den mot Napoli på tisdag. Vi vet att spelarnas fokus har en tendens att ligga på en CL-match framför en match mot ett lag från en lägre division. Det är en allmän mänslig reaktion att se framåt istället för att se nuet. Så kanske är det den matchen, i Neapel, vi ska hoppas på kan vända säsongen för oss. Arsenal vann 7-1 mot Blackburn och gjorde en imponerande vändning mot Sunderland och borde åkt till Milano med vad som såg ut som en kraftig formvändning, istället kom de hem ordentligt stukade efter att spelat uselt och spelade ännu sämre mot Sunderland igår... Det verkar också som van Persies hysteriska målform har fått sitt slut nu.En målform som bar Arsenal till den posiition de har i ligan för tillfället. (Det återstår 14 matcher i ligan, det är mycket det bör vi kanske påminna om och vi vet ju hur Arsenal brukar klappa igenom i mars-april).

Vi fans är inte kända för vårt tålamod, men vi måste skilja på den frustration vi kan känna över resultat och spel i matcherna, mot att döma ut allt och genuin oro. I mina ögon är Chelsea absolut inte en klubb i kris, kris är en helt annan sak. Vi har problem, men kris är något annat för mig. Kris är att se samma låsta spel i en nedflyttningsposition. Vi har fortfarande spelare kapabla att prestera på yttersta nivå, även om de kanske inte gör det lika regelbundet längre. Jag tror också att det faktum att JT med sina ledaregenskaper förmodligen finns på plan på tisdag kväll kan betyda väldigt mycket. För utan JT har vi faktiskt bara spelat bra en match, och då spelade vi fantastiskt tills domaren knäckte laget. Vi kan argumentera att ett lag som Chelsea inte ska knäckas av en domare med högst subjektivt sätt att döma matcher, men ärligt talat även fotbollsspelare är människor och AVB är ändå inte den ende i klubben som är satt under press. En närmast omänsklig press, som dock kommer med jobbet. Tiderna är inte heller som när den störste managern genom tiderna började, Alex Ferguson tog flera år på sig att få ordning på United och han var minst lika nära sparken som tidningarna säger AVB är. Fast han slapp nästan all den mediehets som AVB fått uppleva. Jag har också en känsla att fansen på den tiden faktiskt hade lite mer tålamod, i dagens mediesamhälle där vitriolen kan spridas utan tanke på ett ögonblick på någon tidnings kommentatorsfunktion är det annorlunda. Eller där sportjournalistiken sällan handlar om analys framför sensationsrubriker och fixa klick på artiklarna.

Vi kan också söka en hel del tröst i att de matcher Chelsea har imponerat i är de viktiga matcherna i år. Vi var mycket bra i bägge matcherna mot United men hade maximalt oflyt, vi var väldigt bra med kniven på strupen mot Valencia. Det finns massor av kapacitet att hämta ur vårt lag och trupp, den tycks bara inte finnas där för varje match. Vi ska också möta lag som hotar oss bakifrån i ligan, vinst i de matcherna och läget kan snabbt förändras. Hur svårt det än är att tro när man ser krisrubrikerna. Få lag är dock bra hela tiden, det är perioderna när de inte är bra som måste minimeras och det är väl var vi hittills misslyckats. Just nu ser jag bara ett lag i Europa som imponerar på mig varje vecka, och det är Real Madrid i den ojämna spanska ligan - och så ser vi hur de ser ut varje gång de möter Barcelona...

Men jämför AVBs situation med att hela tiden tvingas löpa gatlopp mellan media och fansens förväntningar med Arsene Wenger i Arsenal som visserligen till slut börjat möta kritik även inifrån, från sina fans som tröttnat på att Arsenal idag inte kan konkurrera om bucklorna. Det blir nu sju (7) år utan en endaste bucklas förutom Emirates Cup, deras egen träningsturnering som bara spelas för att fylla deras större läktare. För jag kan inte tänka mig vare sig att de vänder totalfiaskot i Milano eller kan hämta in Citys försprång. De ligger visserligen före oss just nu, mer eller mindre på att A kommer före C i alfabetet. En CL-plats betyder massor men är ingen buckla. Wenger har under de här sju åren i princip haft helt fria händer att skapa och bygga det Arsenal han vill ha. Som jag ser saker och ting är Wengers misslyckade i år klart värre än något som händer i Chelsea, även om de ligger bokstaven före oss i tabellen. En situation väldigt långt från AVBs. (Det har också blivit lite tidningsspekulationer under söndagen om att Wenger ska ersättas av Pep Guardiola. Det är dock inte ett nytt rykte och det finns inget nytt i det förutom att Wenger sparkas uppåt i klubben istället för ut).
Sju år utan vinst är dock vardagsmat för de allra flesta fotbollsfans i världen, det som gör det anmärkningsvärt i mina ögon är att Wenger hade de framgångar han hade innan och ändå undgått kritiken, det har sannerligen inte våra managers sluppit. Han driver också klubbens fotboll på ett sätt som ger honom total kontroll på en nivå som andra managers bara kan drömma om och varje år lovar handyrt och heligt framgång - utan att leverera. Jämför hans senaste sju år med AVBs sju månader!

AVB är vår manager och som sådan har han mitt fulla stöd även om jag som sagt tycker han gjort några för många misstag, men vi måste också se på förutsättningarna han kom in med. Det gör Roman och styrelsen det är jag övertygad om. Kom igen när vi är i Arsenals situation, då finns det skäl att gnälla och kritisera utöver det vanliga frustrationsgnället vi känner när resultaten inte går vår väg. Håll också med om detta, vi har verkligen inte haft flyt i år. Det tydligaste exemplet; domarinsatserna i båda mötena med United. Vi måste dock se långsiktigt, för ärligt talat förutom att jag varje år tippar med hjärtat och säger att Chelsea vinner ligan - det var väl inte det allra mest givna tipset med tanke på vad som väntades med föryngring och förändring.

Jag är också rätt övertygad om, ifall tidningspåståendena stämmer om spelaruppror för att använda ett starkt ord, att i den kampen står Roman bakom AVB. Spelarnas ställning är inte densamma som för några år sedan, självklart mest beroende på det spel de visat men också det faktum att de åldersmässigt inte har lång tid kvar på Chelseanivå. Vilka de spelare är som påstås vara emot AVB tänker jag inte spekulera i, men jag ställer mig rätt tvivlande till alla de namn som pressen nämner. Särskilt som flera av dem gått ut och gett AVB sitt stöd offentligt. (Dock inte alla). Jag skiljer också väldigt mycket på diskussioner med olika uppfattning och termen spelarrevolt. Stämmer uppgifterna om att Roman var på mötet och har varit på Cobham i veckan tolkar jag nog det som händer lite annorlunda än tidningarna. För mig visar det hans engagemang, inte att han planerar att sparka managern. Snarare borde det sänt vissa signaler till spelarna var han står i en eventuell konflikt mellan dem och managern, och den här gången är det inte spelare som inte presterar som får stödet. Chelsea har också onormalt många spelare med egna managerambitioner, särskilt bland de äldre. Utan att peka ut någon kan vi nämna att JT vill bli manager, Lampard har funderat mycket på det, liksom Drogba som nu uttrycker liknande ambitioner och alla vill de vara managers för Chelsea! Idag tenderar också spelare med managerdrömmar att starta den processen redan som aktiva (det hände aldrig förr) och vi vet att de här spelarna redan har tagit flera managerkurser innan de ens avslutat sin aktiva karriär. Chelsea har också producerat ovanligt många managers som kommer ur spelarleden, vi har en som sitter på bänken också, Roberto di Matteo. Jag tror det är ett faktum som vi inte ska glömma. Och de namn jag nämnt är inte de enda, av Chelseas äldre spelare tror jag nog det är nog bara Ashley Cole som inte leker med de här tankarna. Det gör självklart diskussionerna ovanligt livade i vårt omklädningsrum då både kunskap, ambition och inställning är annorlunda där mot andra klubbar på grund av detta. Därför måste vi nog också inse att vi behöver lite högre i takhöjd än många andra mer disciplinärt styrda klubbar och AVB har gång på gång uttryckt sin uppskattning över de diskussioner han har med spelarna - även om de i pressen sedan alltid blir till krismöten och revolution med galjen stående färdig utanför lunchrummet på Cobham. Vi har varit och är en framgångsrik klubb och avundsjukan mot sådana är alltid en viktig drivkraft hos kritikerna.

För hur mycket vi än vill skylla på fel laguppställning, fel taktik, fel byten är det den enkla vägen ut. Vi kommer aldrig ifrån det faktum att spelare av Chelseas klass ska kunna prestera oavsett sådana störningar och det är alltid spelarna som spelar och avgör matcherna. Det är också därför som tjänar som de gör, men det är managern som får ta skulden när de inte presterar. Vad vi ser just nu är kanske ett skiljemärke i vå moderna historia där långsiktighet får en chans. Det borde vi fans också stödja, hur mycket vi än längtar efter kortsiktigare triumfer just nu. Så vi får skilja på vår frustration och se till klubbens bästa och för mig är det nog i klubbens bästa att Roman backar managern den här gången. På något sätt kan jag inte låta bli att tycka det vore bra för fotbollen om det är managern som vinner mot spelarna för en gångs skull. Även om experimentet sker med mina nerverna som spelmarker i den klubb jag älskar (jag hade hellre sett det här spelas ut i någon helt annan klubb). Det verkar också som även i City tycks en manager vinna mot spelare och agenter. Är det kanske ett paradigmskifte på gång i fotbollen!?

(Fast jag kommer nog att sitta där framför tvn precis lika frustrerad nästa gång Chelsea spelar uselt, men just nu och fram till minst 20.45 på tisdag tror jag att vändningen kommer i Neapel! True blue!)