Jul i London!

Så har då vardagen kommit igen. Så där fort och hänsynslöst den bara kan göra efter lite semester… En resa jag har sett fram emot sedan den bokades i slutet av september bara försvann, och den får åtminstone mig att fundera kring hur snabbt en resa, en årstid, ett sekel eller ett liv går…

Att stanna till och njuta, ta in nya saker och nya intryck, var vad jag försökte göra den 22 december när White Hart Lane skulle upplevas live!

En del varningssignaler hade jag redan läst om, att Tottenhams hårda fans inte var att leka med och, att det var en farlig plats att vara på speciellt om du hade en kungsblå tröja på dig. Taxichauffören som för övrigt var Arsenalsupporter sade att jag skulle vara väldigt försiktig under kvällen, särskilt då han skymtade min matchtröja från jubileumsåret under jackan.
Det höll faktiskt på att  bli tokigt direkt då han släppte av mig vid Liverpool Street Station, och jag knallade rätt in på fel pub, den med Spurssupportrar.
Jag är utav den sorten som tycker att en värld där man inte kan få säga eller tycka saker utan att hamna i trubbel, inte är en värld jag vill att mina barn skall få växa upp i, och att då inte kunna få klä mig hur jag vill på en fotbollsmatch? Med andra ord så var det självklart för mig att sätta på mig mitt lags färger.

Under alla år jag åkt och tittat på Chelseas matcher så har jag alltid tänkt på hur betydligt farligare att gå på en vanlig hockey eller fotbollsmatch i Sverige.
Naturligtvis var det lika underbart att titta på matchen denna gång, poliser och funktionärer som jobbar med istället för emot supportrarna, och jag skulle vilja se den dag en polis går ner på knä i Sverige för att supportrarna skall kunna se matchen!
Naturligtvis var det otroligt mycket sång från bägge lags supportrar som inte är lämpliga, men det tycker jag hör till att hacka lite på varandra.

Platsen på arenan var helt okej då jag föredrar att se fotboll från kortsidan och som ni ser på bilden är sikten bra.

Stämningen från puben innan matchen var bra och blev magisk vid ankomsten till arenan. Det har ju pratats en del om publiken som en 12:e man och det är bara att erkänna direkt att Tottenham har en sån i alla sina matcher medan Chelsea bara har det på bortamatcherna samt vid ett fåtal matcher hemma på Stamford Bridge så som mot City i dec.

Aldrig har väl 90 minuter gått så fort, och efter matchen så stod jag kvar en lång stund och bara njöt. Terry som med sitt järnpsyke hade varit bäst på plan sprang fram till oss och kastade upp sin tröja tillsammans med flertalet andra spelare och fick en avslutande CAREFREE från oss tillresta Chelseafans som hördes långt långt bort. När jag under min promenad från arenan fick reda på att Chelseamatchen mot Fulham på boxing day skulle bli av och att Arsenal flyttade sin till den 27:e så kändes det fantastiskt trots att vi bara fått 1-1!

Det jag tar med mig från matchen i sig får bli hyllningarna till Terry men även till Ferreira som gjorde en fenomenal insats på en plats han aldrig eller otroligt sällan spelat på förut. Till sist måste jag även inflika med att klyschan "en fotbollsmatch inte är på liv eller död, den är betydligt viktigare än så" stämmer.

På boxing day mot lillebror så var jag riktigt nervös före och under matchen utav två anledningar. Jag har sett ganska många matcher med Fulham denna säsong och de är i mitt tycke betydligt bättre än tabellplaceringen. När sedan AVB går ut i programmet och skriver att full pott mot Fulham och Aston Villla gör att vi är med i racet igen, och på så sätt bjuder på tändvätska och även indirekt ger sken av att det skulle vara lite lättare motstånd så blev jag än mer orolig. Ramires var dessutom avstängd och han om någon behövs i denna upplaga av Chelsea.

Efter en enorm press sista tio så blev det ändå bara 1-1 och lite moloken så gick vi ut och käkade på Bodeans. Väl där och efter ett par pints och en god köttbit så hade ju mitt rekord ändå inte rubbats (21 matcher live och ingen torsk) så hela familjen knallade upp i det stora hotellet Copthorne som sitter ihop med arenan för att avsluta kvällen med ett par tillresta Chelseakompisar i lobbyn.

Oturligt nog missade vi Kerry Dixon med fem minuter men efter en halvtimme så dök Christophe Lollichon upp. Vem är det kanske många undrar? Det är vår målvaktstränare och passande nog så hade vi köpt en ny badanka på Chelsea Megastore innan matchen. När mina barn gick fram och fick matchtröjorna signerade samt tog fram den gula ankan med Petr Cech-hjälm på huvudet och fick  en autograf på den också så kändes julen i London fullbordad.