Varför?!

Frågan har ställts, av mig själv och många andra och det enda jag kan säga är att pressen har absolut fel när det gäller Carlos sparkning. Frågan är förstås hur kunde Chelsea spela så annorlunda och hur kunde Carlos insats vara så mycket sämre förra säsongen än under dubbelvinstsäsongen?

Senast frågade Pavel Fatulla mig den här frågan på mejlen och det här är det svar jag kortfattat försökte ge honom (plus någon ny anledning som kom för mig efteråt). Tänkte det kanske har allmänintresse.

----

Stor fråga. Jag har berört den flera gånger, men det här är min absoluta uppfattning.

Carlo fick inte sparken för att vi inte vann några titlar förra året.

Han fick sparken för det erbarmliga spelet, för att han inte klarade av att motivera laget särskilt i de stora matcherna, för hans klart bristande taktiska förmåga, och för att han inte ens försökte på ett seriöst sätt genomföra ägarens och ledningens önskan om att matcha in unga spelare i laget.
Hans laguttagningar var i bästa fall slentrianmässiga och han envisades spela etablerade spelare trots att de bevisligen var helt ur form trots att det fanns alternativ som kanske kunnat lyfta laget, i vissa fall enbart på entusiasm. Att han aldrig lyckades integrera Torres spelade säkert också roll, trots allt, lägger klubben upp 50m på en spelare som han ändå måste sagt ja till även om det kanske inte var helt hans eget val då måste man ta hänsyn till det. Jag är dock mycket stolt över det stöd vi fans gett Torres ändå och den glädje när han äntligen fick göra ett mål var en av förra årets få höjdpunkter.

Hur laget kunde bli så mycket sämre än året innan? För det första ska vi inte glömma att Chelsea dubbelsäsongen fortfarande lyfte och levde en hel del på det arbete som Guus Hiddink hade lagt ned. Det var hans lag och hans laguppställning som bar laget. Carlos försök med diamanter och julgransuppställningar fungerade aldrig så bra som laget gjorde när de gick tillbaka och spelade som Hiddink hade dem att spela i 4-3-3 liknande uppställning.

Chelsea hade en väldigt bökig försäsong där nästan alla spelare var borta stora delar på grund av världsmästerskapen. Många av våra ledande spelare slets nog ned väldigt mycket mer än vad vi tror både fysiskt och psykiskt i den turneringen, särskilt de vars lag var så erbarmliga (de engelska och franska spelarna). Chelseas resultat i försäsongsmatcherna var också för att vara oss rätt erbarmliga, men vi charmades så av de första fem ligamatcherna med flödande fotboll och mängder av mål att vi inte såg problemen som ändå fanns där i de matcherna. Vi kanske helt enkelt hade en för lätt start på säsongen mot lag som vek ned sig redan i omklädningsrummet mot dubbelvinnarna. Det var som en förälskelse där vi inte brydde oss om att se bakom den vackra fasaden för att se karaktärsproblemen.

Själv tror jag motivationen brast ordentligt för Chelsea förra säsongen. På alla håll och kanter. Det började jättebra, men så fort de mötte lite svårigheter vek faktiskt laget ned sig, vilket absolut inte bara var Carlos fel men ansvaret blir ju ändå hans. Vi hade väldigt stora skadeproblem hela året med många långa svåra skador på nyckelspelare. Och ingen spelare utom möjligen Drogba kom tillbaka från de skadorna (i hans fall sjukdom) på ett övertygande sätt. Kanske JT också spelade rätt bra efter sina skador, men de var mer kortvariga än andras. Cole och Torres har avslöjat att de spelade säsongen med småskador.  Alla skador blev också mycket mer långvariga än någon någonsin trodde och tippade. Lamps 2 veckor blev närmare 3 månader. Drogbas sjukdom kostade honom i praktiken närmare 4 månader även om han spelade en stor del av tiden, vilket han inte borde gjort utan han borde vilat.

Vi kan inte negligera effekten av att den i truppen enormt populäre Ray "Butch" Wilkins sparkades och Carlos flata uppträdande när det hände. Jag tror det var då han tappade många spelares förtroende. De tyckte nog inte Carlo ställde upp för dem och deras önskemål i det fallet.

För mig spelade Carlos oförmåga att ordentligt motivera spelare både när matcherna startade och i så många matcher, både viktiga och sådana som Chelsea  normalt vinner med förbundna ögon - för mig betydde det mycket och jag tror nog Roman kände på samma sätt. Åtminstone om vi ska döma av hans ansiktsuttryck i de matcherna.

Efter vårens Unitedmatcher syntes det klart att alla visste vad som skulle hända. Både truppen och Carlo var fullständigt uppgivna i de sista matcherna. Och insatserna mot United i både CL och ligan på slutet gjorde inget till att övertyga Chelsea om att Carlo skulle kunna rycka upp sig, han var utklassad rent taktiskt av Ferguson. Vilket var uppenbart för alla. Därtill kom ju alla dessa patetiska inledningar av matcher som Chelsea gjorde, det var så många matcher när Chelsea helt enkelt inte började spela förrän i andra halvlek, och mot United i ligamatchen kostade det oss allt. United var inte särskilt mycket bättre, men väldigt mycket effektivare. Chelsea var bara riktigt effektiva i en handfull matcher under året. Det fanns matcher vi förlorade trots över 30 klara målchanser och inget mål.

Ingen av våra storspelare förutom Petr Cech som var bättre, var i närheten av samma form förra säsongen som dubbelvinnarsäsongen. Några av dem, Malouda, spelade också mer för en kontraktsförlängning än Chelsea. Om det var skadorna, motivation eller bara en viss baksmälla efter framgångarna året innan är svårt att säga. Tror allt spelade roll. Det är inte alls ovanligt att ett lag hamnar lite i bakvatten efter en framgångsrik säsong- oavsett hur bra laget egentligen är. Men Chelsea och spelarna presterade inte alls samma spel, samma spelglädje eller hade samma flyt som året innan. Flyt, eller tur får aldrig underskattas, se bara på United förra året.

Det finns inget enskilt att peka på men det här tror jag är de viktigaste punkterna för Chelsea. Sedan tycker jag det var helt fel att släppa Ballack. Han hade ställt upp en säsong till till en lägre lön om Chelsea velat. Sedan visade det sig att han mest var skadad förra säsongen, men det vet vi ju inte om han hade varit om han stannat. Ballack var oerhört mycket viktigare både på plan och i omklädningsrummet än de flesta, särskilt journalister fattade. Mest tydligt tyckte jag det märktes i FA Cupfinalen där Chelsea lekte med Pompey tills Boateng sparkade sönder Ballack, efter det tappade Chelsea helt spelet. Så det var en stor tavla av styrelsen, men återigen flathet från Carlo som ville behålla Ballack men inte kämpade tillräckligt för det.

Vi får inte glömma att Carlo utslaget på sina två år gjorde ett väldigt bra arbete i Chelsea, det var bara att när pressen kom på honom då blev han samma tränare som var i Milan de sista åren. En tränare som jag hade stora tvivel om, men han vann mig över med sin charm och ännu mer genom första årets framgångar. I motgång visade han sig vara en delvis annan manager. Han pallade kanske inte helt trycket, om vi får säga så.

Ändå kom vi tvåa och pressade United länge. Så hur mycket vi än tycker det var en misslyckad säsong, så var det faktiskt inte en usel säsong alls. Bara under våra förväntningar, som återigen är skyhöga - åtminstone hos mig. Chelsea vinner i år, om vi kan förstärka startuppställningen på någon punkt och truppen på ett par. Men jag är fullständigt förälskad i André Villas-Boas, och inte bara för att jag mycket tidigt pekade ut honom som framtida Chelsea manager, utan mycket mer för att han hittills har gjort precis allting rätt. Sagt de absolut rätta sakerna. Kan bara hoppas han fortsätter så.