3 maj 2011

Eighteen and Counting

Så var man då hemma igen efter fyra dagar i SW6 London.
En resa som i mitt tycke gjordes under den tid som London är som allra skönast rent klimatmässigt, denna gång kryddat med lite extra sol!

Sviten är intakt och de 18 matcher jag nu sett live med Chelsea ser ut 16-2-0
med vinster till antalet, sett först.
Då jag beskrivs i Ove Molins (hockeyspelaren i Brynäs) självbiografi som den ”sämsta förloraren ” han spelat med, så kanske det är tur för min omgivning att även helgens resultat gick med mig.
Jag brukar dock som försvar säga som John McEnroe alltid gjorde : En bra förlorare ÄR  en förlorare…

”Ha ha! en gloryhunter” säger en del, ”du har bara sett dem under glansdagarna” säger andra.
Och visst jag lägger mig platt, såg dem första gången 98 i Stockholm och har med få undantag sett priserna pressats in i prisskåpet á la den berömda ketchupeffekten de senaste säsongerna.
Men… är jag då en dålig supporter? Sämre än dem som var med när ”we where shit”? Sämre än mina barn 7 och 10 år gamla, som liksom föddes in i Chelsea med medlemskap och allt?  Vet inte… kanske det …?
Det här snacket om gloryhunters får du ju höra en del som Chelseasupporter, samt att Chelsea inte var någonting innan Roman kom.
Men hur är det då om Stoke slår City i FA-cupfinalen, de barn, ungdomar eller vuxna som ev. fattar tycke för Stoke då, är de per automatik gloryhunters?
De flesta av alla som snackar skit om Chelsea har naturligtvis inte på fötterna, och en sådan enkel sak som att ta reda på att sedan säsongen 96/97 har vi inte varit sämre än 6:a i serien. Detta kryddat med FA(2st), ligacupsvinst, samt cupvinnarcupvinst talar väl ändå för att Chelsea inte var så dåliga innan Roman tillträdde, och då är detta endast mellan 96/97 och 2002/03!!
Längre tillbaks i historien finns ju även ligavinst samt ytterligare FA, liga, och cupvinnarcupsvinster…
De som pratar har ju ofta ens aldrig varit på plats på sina respektives arenor exempelvis Old Trafford, White Hart Lane eller Anfield men riktiga supportrar det är de…

Själv så var jag relativt ointresserad av engelsk fotboll under min barndom och uppväxt.
Troligtvis pga. att de resultatlotter lokala fotbollsklubben tvingade på en (skulle innehålla rätt resultat i halvlek samt efter full tid) inte gick in en enda gång!
Var liksom jobbigt att sitta framför Wimbledon-Nottingham med 3-3 i halvtid och 5-3 efter fulltid på lotten vetandes att det ofta blev ett eller max två mål på de påtagligt ofta dåliga planerna som erbjöds.
Nej den engelska fotbollen grep tag i mig i slutet på nittiotalet likt golfen gör för de flesta medelåldersmän idag, och har sedan dess eskalerat i samma takt med utbudet på TV.

Matchdagen mot Spurs var som vanligt planerad in i minsta detalj.
Start i början på Kings Road kl. 10.00 med en lugn marsch neråt SW6.
Ett par vattenhål som The Potters och Imperial Arms intogs innan jag och mitt sällskap gick till Bodeans för en rejäl köttbit.
En restaurang för köttälskare som jag på senare år alltid besökt vid mina resor.
Mätt, belåten och förväntansfull inför matchen så gick vi vidare till Fox & Pheasant för att möta några vänner samt inta en pint lager.
Den promenaden tänker jag på ofta (Bodeans-Fox & Pheasant) en 7 minuters underbar resa i sig, förbi alla stånd, pubar , hotell mm i ett blått myller på gatan.
När ”foxen” fått sitt obligatoriska besök så ville några i sällskapet(som aldrig varit in på SO-Bar) sjunga upp sig lite inför matchen, och uppleva atmosfären där, så ett halvtimmesbesök blev det även där innan vi gick in på arenan.
Denna gång hade jag fått biljetter på den enda sektion jag inte tidigare besökt på Stamford Bridge, East Lower.
Biljetterna var i den änden mot Matthew Harding så stämningen var det inga fel på under denna match.
I strålande solsken bevittnade jag en mycket imponerande uppvärmning av vår eminente målvakt Petr Cech. Han var inne på arenan långt före alla andra och körde sina sedvanliga rutiner som alltid.
En perfektionist uti fingerspetsarna som kanske gör sin bästa säsong någonsin i år!

Sandros mål i mitten av första halvleken kom som en fruktansvärd kalldusch efter att Chelsea totalt dominerat inledningsvis. Jag hade dock en bra känsla hela första halvlek och när Lampard fick 1-1 målet efter att Gomes tappat in bollen så trodde jag Chelsea skulle gå ut och köra över Spurs i andra halvlek.
Gomes förresten blev kraftigt psykad av hemmapubliken efter sitt fatala misstag,
och där visar det hur fokuserad du måste vara som elitidrottsman för att lyckas.
Det blev dock inte riktigt som jag tänkt mig, och den dominans Chelsea hade från första halvleken avtog och på slutet kändes det som om det inte skulle kunna gå.

Ett turligt 2-1 mål gjorde dock att hela Stamford Bridge exploderade med några minuter kvar och när One step beyond med Madness vrålade ut ur högtalarna direkt efter slutsignalen, så kändes det så där bra det bara gör när man är på plats …

One step beyond vrålar i högtalarna…

Lycklig och med ett leende från öra till öra så intogs en fantastisk god middag på den prisbelönta thailändska restaurangen Blue Elephant , som ligger ett stenkast från arenan efter matchen.
Behöver jag skriva att middagen inleddes med en BLÅ fördrink…?
När jag senare under kvällen försökte samla ihop intrycken från resan så slogs jag av att den gamla devisen ”om du är trött på London så är du trött på livet ”
stämde även denna gång!

Till sist
Då jag dagligen läser massvis med artiklar om Chelsea så ser jag hur det skrivs om hemmastödet, alltså det vikande supportet på Stamford Bridge, höjda biljettpriser, med det senaste kategori AA systemet i spetsen samt utbyggnaden eller ev. flytt av arenan.
Redan kring milleniumskiftet skrevs det artiklar om sviktande stöd hemma, i jämförelsevis med det fantastiska bortastödet som Chelsea alltid har.
Så hur gör vi då? Kan vi då få bättre support hemma, frysa biljettpriserna, öka kapaciteten och få Stamford Bridge kvar hemma där den alltid legat?
Ekvationen är inte lätt men jag ska göra ett försök!
Support Safe Standing, sidan där du kan stödja och lägga din röst för att få tillbaka ståplatserna på arenorna igen är mer aktuell än någonsin,
så varför inte leka med tanken att det återinförs ståplats på exempelvis hela Matthew Harding samt The Shed.
Uppskattningsvis ger det efter smärre ombyggnationer (som inte påverkar utseendet) en ökad kapacitet med ca 8000 pers. till det totala 50 000 besökare.
Vi får alltså en ökad kapacitet, samt att de som vill stå och sjunga likt det är på bortamatcherna får en naturlig plats att vara på arenan.
Dessutom kanske priserna kan frysas åtminstone på dessa sektioner på arenan!
Intäkterna kommer ju ovillkorligen att öka med ca 50 pund x 8000 personer per match vilket blir 7 600 000 pund per Premier Leauge säsong! Övriga intäkter från FA, ligacupsspel samt Champions Leauge är inte inräknade i den summan.
Inte heller den övriga merförsäljningen i och runt arenan såsom t.ex. kiosk, souvenir, hotell och barförsäljning!
Vipgästerna på West Upper etc får dessutom sitta ifred på sina vadderade stolar och inte ha några gaphalsar bredvid sig.
Troligtvis finns det massvis med hinder som måste lösas för att detta skall kunna fungera men i och med att det är en prioriterad ekvation så kan det väl gå att lösa?
Eller vad säger du Roman? Bruce? Ron? Do we have a deal?

Blå hälsningar Mattias.

--

Ett bidrag från Chelseasupportern Mattias Pettersson från Gävle. Stort tack från CSFC.