17 april 2011

Alla dessa rykten - del I

Sedan Roman Abramovich kom till Chelsea har vi gått från klarhet till klarhet tills nu. Den här säsongen är vårt första riktiga bakslag sedan juni 2003.

Ändå har vi alltid varit omgärdade av rykten och en hel del fans av en sort som jag har väldigt svårt för, vi kallar dem Playstationers, som tror fotboll bara handlar om att köpa och sälja spelare. Jag kan helt enkelt inte med dem längre. De går på mina nerver hur de anser spelare är som aktieoptioner, istället för levande varelser vars form går upp och ned. Utan tanke på lojalitet eller tacksamhet för vad spelare har gett till klubben. De får också sin näring från den alltmer oseriösa sportjournalistiken som existerar idag, framförallt i länder som Spanien, England, Italien men även här.

Det ingår liksom i ett fans gener att vi alltid vet bäst, men vi måste nog också påminna oss om att vi kanske inte alltid gör det då vi inte har hela bilden framför oss. Vi vet faktiskt väldigt lite vad som pågår bakom dörrarna i klubben. Mindre i Chelsea än de flesta klubbar då både klubben och vår ägare är mycket privata och lite hemlighetsfulla av sig. Informationssidan är inte Chelseas främsta.
Vi kan gissa och en del gissar bättre för de har helt enkelt satt sig in i frågorna bättre än att sitta framför datorn, spelar spel och se spelare över hela världen som är duktiga där de är, men som förmodligen aldrig skulle passa in i Chelsea. Mitt huvudargument t ex för att jag aldrig kommer att hoppas på Sergio Aguero till Chelsea. Han är en duktig spelare, men för mig absolut inte en Chelseaspelare. Men det betyder ju inte att de tre senaste årens ständiga skvaller och rykten om honom kanske inte till slut händer, även om jag personligen inte tror det. Rykten väldigt ofta också placerade av Atletico Madrid som är en fullständigt oseriös klubb på det sättet, senast i förra veckan släppt ägarna själva "nyheten" att Chelsea är intresserade av David de Gea, något som jag betraktar som löjeväckande rykte - men för Atletico är det viktigt för att höja de Geas marknadsvärde nu när United har ett seriöst intresse för spelaren. Och vissa i media köper det här, för det är viktigare att publicera än att hålla sig till någon form av fakta.

Däremot är jag fullständig övertygad om att de seriösa och bättre fansajterna vet mer om Chelsea och vad som händer, än den absoluta majoriten av media. Även journalister som har gott rykte tycks gå på alltför många av de rykten som sprids. För de vill kanske helt enkelt att vissa saker ska hända.

Så här tänkte jag ge min syn på några av de mer påfrestande saker som det skvallras, tisslas och gissas om Chelsea.

CARLO ANCELOTTI

Dead man walking, är det allmänna intrycket.
Förstärkt av förståsigpåarnas hets från media och vår egen besvikelse över säsongen.

Självklart är vi besvikna, bortskämda som vi är med framgång sedan Roman. Jag är besviken, mest på hans feghet att aldrig ta risker, hans oförmåga att påverka matcher med byten då det sitter i hans ryggrad att aldrig byta spelare i tid (och sällan annat än i 70e matchminuten). Hans laguttagningar i år har saknat nästan all fingertoppskänsla och vad är det med att han alltid vill byta ut högerbacken mot en högerback även om det inte finns något som helst fog för det? Han är inte heller taktiskt lika driven som de bästa, vilket han visat i flera viktiga matcher. Ja, jag är besviken på Carlo den här säsongen.

Men jag tror inte felet är enbart hans. Chelseas fortfarande fullständigt obegripliga ingripande att sparka Ray Wilkins på något sätt definierar säsongen. Det var onekligen tidsmässigt exakt då säsongen gick pearshaped som man säger. Jag tror Wilkins och hans roll som assisterande manager var enormt viktig i Chelsea och Emenalo är ärligt talat ett skämt som assisterande manager, en man på mycket djupt vatten och det tycks inte finnas något som helst förtroende från Carlo till Emenalo. Carlo vänder sig mycket hellre till Paul Clement när det gäller laget under matcherna och det finns ingen anledning att tro att det ser annorlunda ut på Cobham. Nej, sparkningen av Wilkins var en jättetavla och ingen i styrelsen kommer någonsin att erkänna det. Carlo behöver en bra assisterande manager, som han kan lita på och som spelarna känner förtroende för då assisterande managerns roll numera är att fungera som länken mellan spelare och ledning.

Jag tror att Carlo kanske lämnar, men inte med någon som helst fullständig övertygelse. Lämnar han är det för att han inte känner nog med stöd och Roma lockar med guld och gröna skogar (och ett sämre lag). Kanske får han sparken, men jag är som sagt inte alls övertygad om detta. Jag för en är inte förvånad om Carlo är kvar nästa säsong och jag är inte heller helt emot det trots att han avslöjat några av sina sämre sidor under året (som manager- som person verkar han fortfarande toppen trots som sagt, mycket konstiga behandlingar av spelare, som Torres 8 minuter mot WBA! Obegripliga bänkningar av Drogba...).

En av de viktigaste anledningarna till att jag gärna behåller Carlo är helt enkelt att det finns ingen manager ledig som jag vill, eller kan, se som ersättare. Jag tror inte på Marco van Basten, som inte lyckats i klubbfotboll och jag vill absolut inte se Frank Rijkaard som bara var en caretaker med fantastiska spelare i Barcelona, han åstadkom inget managerjobb som jag såg. Andra kandidater är ännu mer löjliga. Jag menar, det finns folk som säger Benitez och då mår jag helt enkelt illa! Marcelo Lippi ett intressant namn, men är han rätt person, rätt ålder, rätt hunger?! Harry Redknapp har nämnts senaste dagarna, men han lär gå till Englands landslag så jag förstår inte ens diskussionen.

Antingen satsar Chelsea långsiktigt (vilket inte är vår styrka) på någon som André Villas Boas (Porto) som jag redan höjt till skyarna här, eller blir det José Mourinho igen (vilket kanske är möjligt om Real Madrid vinner CL, annars knappast). Jag gillar Mourinho enormt, men ärligt talat är mediecirkusen han för med sig väldigt påfrestande, det skrivs för mycket lögner, fantasier, fjanterier och lösa rykten redan om Chelsea som det är. Den ende brittiske kandidaten jag skulle gilla är Owen Coyle och jag tror inte han är aktuell på något sätt. Lippi har nämnts och det är ett intressant namn, men har han gnistan kvar?

Min favorit är som alltid Guus Hiddink, men han är nog inte 100% intresserad av att bli klubbmanager igen. Plus att han är inte typen som bryter kontrakt. Däremot är turkiska fotbollsförbundet typen som bryter kontrakt och misslyckas Guus ta Turkiet till EM kan han plötsligt bli ledig. Dock, min personliga dröm är Guus som sportdirektör. (Trots envisa rykten om att han gärna skulle se van Basten eller Rijkaard som managers?!)

Ett väldigt intressant namn är Pep Guardiola som gör sin sista säsong hos Barcelona nästa år. Jag är mycket imponerad av honom. Till skillnad från Rijkaard som i mina ögon inte utvecklade något alls i Barcelona har Pep utvecklat dem. Visst var köpet av Zlatan en jättemiss, men det verkar vara en sådan där affär där ledningen vill göra storaffär (se gärna vissa paralleller) och där scoutingen av spelarens personlighet misslyckades (det vet vi inget om ännu i Chelsea). Men Pep har verkigen utvecklat Barcelona defensivt även om det som alltid är ett fult ord kring Nou Camp och det sm han gjort till ett adelsmärke; presspelet hos Barcelona som är det mest imponerande av allt. De har de spelare de har, men de har faktiskt utvecklats med Pep till skillnad från flera tidigare managers som bara levde på spelarnas skicklighet. Som sagt, ledig först efter nästa säsong som de i mina ögon absolut starkaste kandidaterna är. (Att jag sedan hatar Barcelona, som en gång var mitt spanska lag s a s, för deras arrogans är ju inte Peps fel, utan obehagliga spelare som Dani Alves' fel).

Det finns helt enkelt ingen given ersättare som är tillgänglig till Carlo och därför kan jag mycket väl se honom som manager även nästa säsong. Han borde ju också brinna av revanschlust inför ännu en säsong, och med en assisterande manager som ger honom rätt stöd, inkl taktiskt - ser jag ingen anledning till varför Carlo inte skulle kunna vända detta. Förutsatt att han s a s har omklädningsrummet med sig, och jag tror faktiskt han fortfarande har det. Tänk om Chelsea kunde övertala sådana som Rob di Matteo, Fronco Zola eller kanske Paolo Maldini att ta den rollen. Då skulle dynamiken och entusiasmen med Carlo och Chelsea återvända.

Carlo Ancelotti har inte plötsligt blivit en skitmanager. Det är bara det att i fotboll är ryggradslösningen alltid att sparka managern. Något som bevisligen bara fungerar om det kommer in någon bättre, och hur många bättre finns det?

Vi får aldrig glömma vad Carlo faktiskt åstadkom förra året.

För vad som gick snett i år är delvis utanför all kontroll Carlo har, vilket inte brukar spela roll då managern får ta skulden även för guds ingripanden så att säga. Carlo kunde inte göra mycket åt sjukdom och skador som drabbade Chelsea på ett avgörande sätt och sänkte våra normalt absolut bästa spelare under mycket långa perioder av säsongen. Drogbas malaria, Franks två veckors frånvaro som blev 3,5 månader och ingen form alls efter, JT var borta en kortare period, Essien kom tillbaka från skada - såg bra ut och försvann totalt efter sin onödiga utvisning. Ashley Cole har bara glimtvis varit den Ashley Cole som terroriserade vänsterkanten förra året. Malouda kanske den av alla som tappat formen mest av alla. Han har varit en skugga av Malouda från förra året. Alex har varit skadad länge.

Mikel såg ut att ta ett steg framåt, vilket jag börjat tvivla på att han skulle och när Wilkins (som tydligen jobbat mycket personligen med Mikel) försvann, ja då försvann också den Mikel vi fått hopp om. Hans passningar är klart bättre i år, men jag tycker fortfarande han är för långsam och omständlig på mitten. Skadebenägne Zhirkov såg ett tag ut att ta steget också, blev skadad och försvann igen tyvärr. Kalou har blivit lite av en supersub men ingen startspelare - fortfarande.

Av de nya spelarna blev Yossi Benayoun omedelbart skadad för nästan hela säsongen. Torres återkommer vi till separat. Ramires har kämpat till sig respekt och växt kontinuerligt, men det gick alltför långsamt för många i höstas. Luiz kom in som en virvelvind och var fantastisk mot de stora lagen, men ärligt talat har han visat sig ha en del problem med mer så kallade engelskspelande lag. Han är lite grann en säkerhetsrisk, men vilket hjärta och ledaregenskaper på plan han redan visat. Bosingwa kom tillbaka efter långvarig skada, men står inte att känna igen riktigt.

De sakerna är faktiskt inte Carlos fel även om man kanske kan tycka att han borde vara lite bättre på att hjälpa spelarna hitta formen.

Carlo talade om att ge ungdomarna chansen, men det hände inte. Fabio Borini som Carlo själv höjde till skyarna förra året hamnade i kontraktsbråk och frös ute. Sturridge kom in, spelade för Sturridge och lyckades aldrig ta den självklara alternativplatsen. Gör nu stor succé hos Bolton och kommer att komma tillbaka som en mycket bättre spelare, som även spelar för laget. Gael Kakuta, även där kontraktsstrul men med allt som Chelsea investerat i honom och gått igneom för honom ledde ändå till nytt kontrakt. Men i mina ögon en besvikelse. Inte heller verkar sejouren i Fulham hjälpa honom på samma sätt som Sturridges lån i Bolton. Det stora utropstecknet är självklart Josh McEachran, Englands näste världsspelare om utvecklingen går tillnärmesvis på samma sätt som nu. Chelsea matchar honom dock mycket försiktigt, för det är vår tradition. Bruma och van Aanholt (stora löften bägge) är utlånade för erfarenhet. Det är inte lätt för ungdomar att få speltid i ett lag vars uttalade mål alltid är troféer framför självutveckling. Josh är dock redan idag ett enormt löfte och kanske borde han få en period med speltid hos Bolton nästa säsong! Han är snart startmaterial även i Chelsea, men kom ihåg, han bara just fyllt 18 år.

Det har gått långsammare än planerat att utveckla Chelseas ungdomssatsning, men den är fortfarande helt på rätt spår vilket deras framgångar visar i bl a FA Youth Cup. Vi måste bara vara mer tålmodiga (sällan ett fans starkaste sida, om en ens en stark sida). Det finns många riktigt intressanta namn hos våra ungdomslag, reserver och utlånade (vi har ju ett helt lag utlånat!)

Med de titelkrav som finns i Chelsea måste man förstå att en manager kanske inte alltid vågar satsa på ungdom då det ändå handlar om hans egen jobb. Vårt rykte om managercirkus hjälper inte heller managers att känna trygghet. (Detta sagt; det var helt rätt att sparka Ranieri, Scolari och Grant. Hiddink var som Grant bara tänkt som en övergångslösning och där ljuger de som säger han fick sparken, han var ett tremånaders lån från Rysslands fotbollsförbund. Så för mig har Chelsea bara sparkat två managers, Mourinho slutade ju själv, mestadels pga Grant och Arnesen och kanske Romans direkta inblandning i lagärenden).

Vi ska inte heller glömma att Chelsea gjorde 103 mål förra säsongen bara i ligan, i år ligger vi bara lite över hälften mot det målet. Förra året visade Chelsea en härlig effektivitet, i år snarare en häpnadsväckande ineffektivitet. Jag har ingen statistik, men jag är övertygad om att Chelsea haft i snitt 17-20 målchanser per match, ändå har vi idag bara gjort 58 ligamål! Kanske kan vi skylla det på Carlo, men jag tycker inte det. Det är ändå spelarna som har ansvaret för vad de åstadkommer när väl matchen börjar. Det är det som de har betalt för.

Vi kan ganska enkelt också konstatera att vi har inte haft det minsta flyt i år. Något jag tror är nödvändigt för en titelsäsong, se bara på vilket enormt flyt United har haft i år (ändå är det egentligen bara ett av deras nyförvärv som funkat jättebra, jag tycker Smalling är en ganska ordinär försvarare men Ärtan har ju varit lyckad för dem, plus att de fick igång Berbatov och Nani). Flyt avser självklart att de där enkla sakerna händer, domsluten går med istället för emot och så vidare. Att spelare hittar sin form och kan behålla den. Att när skador inträffar spelar de inte så stor roll därför truppen är bra nog och så vidare. Flyt är när fler saker går i rätt riktning än tvärtom.

All turbulens som alltid följer Chelsea utanför planen har inte heller hjälpt oss i år. Nu pågår rena mobbningskampanjer i media mot Carlo och Torres framförallt, och en ryktesspridning som bara skadar klubben, laget och alla inblandade. Jag kan inte låta bli att tycka att Chelseas ovilja att informera också bidrar till att det här händer. Men förutom Coles luftgevärslek har åtminstone spelarskandalerna minskat ;-) och lögnen om JTs påstådda otrohetsaffär med Bridges ex har dementerats - även om nästan ingen journalist bryr sig och ännu mindre bryr sig andra lags fans. (Det är väl helt enkelt en för "bra historia" för att sanningen någonsin ska accepteras).

Framgångarna har också medfört att klubben fått en ny sorts fans, som jag personligen kanske inte alltid är så förtjust i. En del kallar dem gloryhunters, men de förstår jag. Det är bara helt naturligt att man börjar gilla en klubb när den är framgångsrik. (Jag gjorde det själv, även om jag teknisk började gilla Chelsea redan i kvartsfinalen mot Watford, inte efter FA Cupvinsten mot dirty Leeds).
De jag inte tål är de som kallas playstationers som tror att fotboll bara handlar om att köpa och sälja spelare. De fansen är väldigt talföra och hörs och syns alldeles för mycket. De står dock inte för de värden som Chelseafans normalt står för. Chelsea var väldigt länge, oerhört länge, en klubb utan framgångar och för en mycket stor grupp av supportrar (särskilt i England) satte det värderingar som vi kanske glömt bort under de senaste framgångsåren. Värderingar som är Chelsea - kanske till och med mer än framgångarna. Det är vad som är True Blue - att alltid stödja först.

(Oavsett om jag också älskar framgångarna något alldeles ljuvligt, och det ingår i ett fans dna att bli besviken, kritisk och säga ibland rena dumheter i frustrationen).

---

Jag kommer fortsätta den här serien med en titt på ryktena kring; spelaromsättning, Roman, Torres, Drogba,