AKTUELL LIGAPLACERING
4 Chelsea FC 24 sp 13 v 5 o 6 f 46 - 21 mål 44 poäng

2 feb 2011


Det snackas en massa i media, inte minst i Unitedland (läs NRK och Norge) om att Chelsea kommer att stängas av i Champions League efter Torresaffären. Som ni förstår skrivs det här av människor utan insikt och kunskap, så som en liten tankeställare för de som vill ha mer fakta än åsikter rekommenderar jag följande läsning: (skulle inte skada om svenska sportjournalister också satte sig in i frågan!, liksom självklart Arsene The Whiner Wenger.

http://www.chelsea.vitalfootball.co.uk/article.asp?a=522065

Eller läs Daily Mails krönikör Martin Samuel som också påpekar några vettiga saker som Uefa och dess lakejer inte vill ta upp: >>>

TV-sportens (SVT) inslag i kvällens Sportnytt tänker jag inte ens kommentera. De hade inte många rätt om vi säger så. Ren skitsnacksjournalistik där de inte ens vet vad reglerna innebär och istället försökte anpassa Chelsea till de rubriker de redan hade bestämt sig för. Hoppas någon anmäler det till Granskningsnämnden för då lär de bli fällda.

 

Väx upp fans och journalister

 

Som ni förstår och sett handlar väldigt mycket just nu om fotbollsspelares lojalitet i medierna.

Erik Niva i Aftonbladet är den som spänner på brösttonerna mest av alla och vägrar inse att att spelare faktiskt inte är livegna bara för att fotbollsfans klistrar sina förhoppningar och lojaliteter på dem. Visst är det beklagligt att spelare inte stannar hela sina karriärer i de klubbar som upptäckte dem, men den sortens romantik försvann väl redan på 50-talet? Han är dock inte ensam, flera journalister fiskar i den sortens murkna vatten ungefär som en sverigedemokrat fiskar i rasistiska cirklar för sina åsikter. För att inte tala om allt hat, bitterhet och oförmåga att hantera verkligheten som framkommer i tidningarnas kommentatorsfunktioner, från anonyma så kallade fans som har lättare till hat än kärlek.

Själv har jag liten förståelse för tankesättet idag även om jag accepterar romantiken i det. Men om en spelare inte vill stanna då anser jag och har alltid ansett att en klubb ska släppa en spelare. Bara senaste tiden har vi sett massor med spelare utnyttja möjligheten till att löneförhandla sig fram, Rooney, Tevez och även vår egen JT spelade under täcket för att få upp sina löner. De var inte ens ärliga nog att faktiskt genomföra något klubbyte för de skäl de angav utan gjorde det enbart för att pressa klubben på mer pengar.

Det respekterar jag betydligt mindre, jag tycker rent illa om det men det existerar, än en spelare som vill byta klubb för att han inte trivs, kanske har det skurit sig med andra spelare, kanske har det gått fel med klubbledning. Om då klubben får oanständiga summor pengar för att låta spelaren gå till en annan klubb ser jag inte problemet. Att då påstå att en spelare inte har den moraliska rätten till det då fansen inte vill acceptera det, det är för mig oförståeligt....

Carrollaffären verkar dock annorlunda. Carroll går ut i media och påstår att han tvingades bort. Newcastle å sin sida hävdar att Carroll tog chansen att kräva ännu ett nytt kontrakt med ännu högre lön (han fick det senaste för några månader sedan). Klubben valde då att tacka ja till vad som ändå måste betraktas som ett av de största överbud som någonsin getts. Carrolls 35m mot Torres ev 50m går ju inte att jämföra. Bara på tröjförsäljningen kommer Chelsea att tjäna mer pengar på Torresaffären än mellanskillnaden, plus att de får en etablerad målgörare och världsstjärna, som ville byta klubb redan för många månader sedan.

Den utveckling vi har idag startades av Tottenham på början av 60-talet, något som mycket sällan omnämns av Tottenhams mycket mediemärkbara svenska supportrar. Det var Tottenham som började köpa andra lags legendarer och göra dem till sina egna, som Jimmy Greaves. Det var också en tottenhamspelare som knäckte klubbarnas rätt att inte avlöna spelarna på ett rättvist sätt, något som också är anledningen till den galopperande löneutveckling som (?) nu kulminerat. (Han hyllas för det med all rätt som jag ser det).

Att man sedan förläst sig på Buster och Rekordmagasinet är kanske en förklaring, men om man kan hylla Bosman-domen för att den gav spelarna rätt till att byta klubb utan kontrakt och få bestämma sina egna liv måste man väl också acceptera en spelares rätt att få välja att flytta när han inte trivs, när han inte är överens med klubben, när parternas ambitioner är olika? Vi hör mycket sällan något om kvinnliga fotbollsspelares klubbyten, fast de sker väldigt ofta och utan den här sortens dammiga sentimentalitet. Gället klubblojalitet enbart vilsna män som söker trygghet och ryggrad i sina liv genom mer eller mindre identifikation med en fotbollsklubb? (Eller en ursäkt för att bete sig som de fans vi avfärdar som huliganer?)

Jag kan inte acceptera synsättet att bara för att vi fans är extremlojala mot våra lag måste spelarna vara det. Detta är ett val för oss, ett val som förhoppningsvis ger oss tillbaka det vi söker vad det än är.

Sedan kan man sköta klubbyten och sina lojalitetsförklaringar mer eller mindre snyggt. Men hur många har egentligen hoppat på Zlatan Ibrahimovic för hur att han hanterat sina klubblojaliter.

Jag var sannerligen inte glad när John Terry (eller hans agent) flirtade med City, men jag accepterade det och jag hade aldrig ens kommit på tanken att ställa mig och bränna mitt lags tröjor (med eller utan JT eller Joe Coles namn) för en spelare lämnat, hade han försvunnit. Min respekt för JT, personen, förändrades kanske, men aldrig någonsin min uppskattning för vad han gjort i Chelseas tröja eller för vad han fortfarande gör.

Joe Cole, livslång Chelseasupporter och en spelare som vi fans identifierade starkt med klubben valde i somras att lämna, han hycklade inte med att han sökte nya utmaningar i en bättre klubb därför han visste att det var inte sant - han valde Liverpool enbart för pengarna. Trots att han räknades bland vad som kanske kan kallas klubbikoner. Notera också vänligen att han gjorde det utan att Chelsea fick ett enda öre i ersättning för övergången trots att han kostat Chelsea stora pengar både i övergångssumma och löner. Inte skrek någon om hans bristande klubblojalitet i tidningarna. Inte heller stod vi Chelseafans i nyheterna och dödshotade honom och brände hans tröja, dvs Chelseas tröja.

Nej dubbelmoralen här är rent stötande som jag ser det.Och den blir inte bättre av att annars respekterade journalister går i bräschen och underblåser sådant här.

Så Niva, kom in i verkligheten. Att jämföra klubbyten med brutna äktenskap är bara något som sänker din journalistiska integritet. Din klubb har en spelare som bytt klubbar som pappershanddukar utan någon större kritik från dig. Därtill är samtliga klubbar av derbykaraktär.

---

Och vad det gäller just Torres rekommenderar jag varmt att även Erik Niva sätter sig in i fakta också, hur duktig han än är som journalist. Läs gärna följande mycket balanserade redogörelse: http://www.chelsea.vitalfootball.co.uk/article.asp?a=522055>>>



Matchday Moments
Lindy

CSFC

Nu

För fakta och initierade kommentarer om Chelsea FC

epost
Vi har ingen kommentatorsfunktion på CSFC då missbruket av sådana kräver heltidskoll,
men skicka gärna ett mejl med dina åsikter.