maj 2010

THE DOUBLE WINNERS 2010

BILDER från Wembley>
BILDER från Paraden>

I was there for the PARADE
Confessions of a Chelsea nut.

Visst var det en stor upplevelse att få vara med när Chelsea vann dubbeln för första gången. Det var en ännu större upplevelse att få vara där och uppleva segerparaden dagen efter. Precis som jag hade hoppats när jag utan förberedelser bestämde mig för att åka, med en riktigt dålig resrutt som resultat.

---

Livet bjuder på olika sorters kärlek. Vissa offrar allt för den. Oavsett om den är till ett fotbollslag eller en person, eller ens ett barn. Det är ingen skillnad på kärleken, kärlek är kärlek, bara hur den betalar tillbaka. Till skillnad från vad många tror väljer man inte sin kärlek, den väljer dig. Särskilt när det gäller fotbollslag, det är förmodligen anledningen till varför så många som gillar ett fotbollslag alltid ska klgaa på dem som gillar ett annat fotbollslag.

Det finns inslag av konkurrens av en härlig form i denna rivalitet, men också avundsjuka och småaktighet. Jag älskar att slänga käft med andra supportrar, till och med reta och håna dem vid tillfälle. Jag förväntar det samma från dem, men det finns en gräns. Men den biten är bara en del av fördelen med att hänge sig åt ett enda lag. Kanske är det kompensation, men det är en alldeles för enkel och simplistisk förklaring. Det här med att ägna oproportionerligt stor del åt fotboll, eller rättare sagt åt Chelsea FC.

Avundsjukan yttrar sig framförallt i det faktum att de flesta faller för ett lag när det är i fokus, det vill säga framgångsrikt. Det är naturligt och jag kan inte förstå den motvilja, i många fall det hat folk känner för dem som gör det. Till och med i egna supportergrupperingar, även om det självklart går att förstå hur förfördelade de som stöttat ett lag i svåra tider, känner sig när andra kommer in och känner samma sak för "deras" lag. Så småaktiga är ju vi människor ibland. Som tur var har jag aldrig känt så, kanske för att jag själv ser mig som en glory hunter. Jag menar jag föll ju för Chelsea 1969-70. Efter vinsten mot Watford i kvartsfinalen i FA Cupen det året har jag aldrig sett åt någon annan. Sedan dess har jag aldrig sett bakåt och även om jag inte glömt min flirt med Man U (läs George Best) betyder den absolut ingenting.

Inte ens när Chelsea förstördes av huliganer tvekade jag, liksom ingen supporter gör. Det var dock ingen rolig tid. Idag har min kärlek till Chelsea fullständigt besvarats som i en askungesaga. Vem, ja vem, hade kunnat tro att ett lag som åkte jojo mellan divisionerna och var någon enstaka mål bort från att kanske halka genom seriesystemet permanent skulle stå där vi står idag? Ken Bates gjorde sitt bästa att både bygga upp och förstöra Chelsea genom att använda klubben som byte och pant i sina vidlyftiga fastighetsspekulationer. Vi räddades som i sagan av en prins, och som prinsar representerades han genom sitt välstånd kanske mer än den mer romantiska idéen om utseende och ställning. En friare som kom in och tog hand om vad som var på väg att bli ett vrak av Portsmouths status. Hur symbolisk var därför inte FA Cupfinalen och hur lider jag inte med några av Englands bästa fans när de nu ska följa sin skuta efter dess "last Hurrah" som engelsmännen uttrycker det.

Numera betalas mitt stöd och min kärlek flerfaldigt. Jag kanske inte är där så ofta som jag vill, men det har sina naturliga och acceptabla förklaringar. Det gör mig inte till en sämre supporter som vissa, mycket pinsamma, engelska supportrar gärna försöker antyda med den sårade kärlek som visas när man upptäcker att kärleken tillbaka inte är exklusiv. Samma bigotta personer hade också svårt att acceptera att Chelsea anställde spelare från andra länder.

Därför var segerparaden viktigare för mig, än till och med matchen på Wembley. Jag älskar mitt Chelsea för fotbollen, inte för supporterkulturen som många andra.

Det var därför jag efter ligasegern var bärgat ville vara med på segerparaden som Chelsea gav sina fans. Många tror den kanske är för spelarna som får åka på dubbeldäckaren och visa upp sig, men det är klubben som betalar och de gör det för deras fans - särskilt alla de som inte regelbundet kan gå på matcherna. Som killen i megastore, souvenirshopen sa, inte ens de anställda i Chelseaorganisationen kan garanteras biljetter till matcher. Sådant är det att gilla en klubb som tillhör de populäraste i världen idag. Också något som var svårt att ens kunna fantisera kring för bara 10-15 år sedan. Även om Chelsea i början av sjuttiotalet en gång var den kanske populäraste klubben i norden, innan de röda klubbarna hade sina framgångar, sina nordiska spelare och tog över alla fans som fallit för fotbollens ursprungliga klubbar. (Visst det finns klubbar lika älskade i andra länder, men de är ändå egentligen bara kopior vilket är en anledning till att vi icke-engelska fans kan ha två kärlekar. Den lokala svenska klubben och den engelska).

När jag ändå var där gjorde jag förstås allt för att fixa en biljett och lyckades fyra(!) timmar före matchstart. Det gjorde det hela perfekt, men jag hade faktiskt kunna nöja mig med att se finalen på en pub någonstans med andra Chelseafans, kanske King's Head eller SO bar, de mest klassiska Chelseapubarna på Fulham Road. Det hade jag utan tvekan accepterat.

Det var därför med stor förväntan och enorm glädje jag tog min älskade matchtröja, samma gamla blå adidas med den konstiga kragen som suttit på min allt annat än smickrande kropp under rekordmatchen, 8-0 mot Wigan. Den gav tur då och den hade trots nära hjärtattacklägen däruppe på näsblodsavdelningen gett tur på Wembley. Även om den satt långt inne men likväl var otroligt rättvis även om hjärtat kunde känna en del på de stackars Pompeyfansen som såg våra spelare göra ärevarv, en tidig lördagskväll i maj.

Tåget till Fulham Broadway fylldes på varje station med blåtröjade, gulttröjade, vittröjade, svarttröjade Chelseafans. Många säkert turister och geografiskt mer avlägsna som jag. Alla förväntansfulla och glada.

Var var bästa stället att stå, att följa paraden? De flesta som klev av när jag gjorde det valde med automatik Stamford Bridge där paraden skulle starta. Vi som läst programmet lite bättre valde Eel Brook Commons, en del av området där man normalt aldrig visar sig som turistsupporter. Ett smart val för mig.

Redan något kvarter från tunnelbannan och någon timme från start var allmänningen fylld med folk, det skulle bli många många gånger värre. Totalt bedömdes det att minst 100.000, förmodligen många fler Chelseafans var där under paraden för att fira Chelseas historiska dubbel. De allra flesta av dem var fans som liksom jag själv inte kan gå på Stamford Bridge varje match, knappt ens en match per år. Det var lika äkta, lika glada, lika uppsluppna och absolut lika lyckliga allihopa. Även om en del var märkbart nervösa inför var de skulle stanna, var de skulle ställa sig. Var skulle de få den bästa upplevelsen?

Det som slog en direkt var hur otroligt många kvinnor och flickor som var där, de flesta i Chelseatröjor av olika färger eller med dessa löjligt fula narrmössor som fyller samma funktion för engelska fans som vikinghjälmar i plast för svenska. En tredjedel av alla som kantade Fulham och en liten sväng av Chelseas gator var kvinnor, en tredjedel barn och resten män av olika former. berusning och välbefinnande. Många hade välfyllda picknickkorgar med sig. De skulle upptäcka att det blev väl trångt för sådana excesser. En stor mängd av dem påfallade lika en själv, medelålders veteraner som upplevt de tunga åren, med tecken på att öl och fotboll går ihop som korv och senap. I matchtröjor som inte bara var de senaste som de mer moderiktiga och trendmedvetna fansen som stod i nästa års matchtröja, utan i versioner ändå tillbaka till Coors sponsorstid. Slitna, kanske inte alltid tvättade för alla vet ju att turen försvinner när man tvättar dem, även trasiga men älskade. Alla lika accepterade. Även de som valt andra-, och tredjeställ från de flesta år utom tidigt 80-tal (de är helt enkelt för ruskigt fula för att visas upp offentligt, även de mest utmanade fans vet det). Blått dominerade stot, men de vita, de gula och de svarta från senare år hade riklig representation.

Försäljare sålde flaggor, för att fira dubbeln. Min som jag köpt på tok för dyrt upptäckte jag nu precis utanför stadion hade fått stanna på hotellrummet. Har aldrig gillat att släpa på vassa föremål i stora människogrupper så jag bjöd rumsstädarna på den upplevelsen istället. Narrmössor såldes och barn tiggde till sig fler souvenirer från sina föräldrar, sådana är ju långt billigare än matchbiljetter. Själv fick jag ju betala 170 pund för min uppe på näsblodsavdelningen där ljudkulissen bara blev en kuliss, intet gick att urskilja när sånger, ramsor och så mycket annat studsat färdigt under taket, betongen och ett fullsatt Wembley. Den dövheten förstärktes på Eel Brook Commons då det visade sig att de unga fansen framförallt gillade dessa hemskheter som kallas vuvuzelas i Sydafrika! Katter som fastnat i bildörrar gör trevligare väsen ifrån sig.

Där fanns alla. Från farmor, morfar ned till de allra yngsta som i barnvagnar och strollers hade släpats iväg till sitt första firande av en stor Chelseaseger och den unika dubbeln. Där fanns hundar i mängder, de flesta i halsdukar med Chelsea. Några valpar till och med som fick en handfast lektion i hur man uppträder i folkmassor. Men inget trängande, inga oartigheter- bara lycka, oväsen, sånger och glada människor i mängder som vi från glest befolkade länder knappt kan föreställa oss. Och hela tiden, absolut hela tiden kom det nya dit.

Jag stod sisådär 25-35 meter från pressläktaren för jag hade gissat att det var där bussarna skulle stanna och med den stora videoskärmen till höger. Suveränt. Hade bara rygg och fötter värkt lite mindre, eller skulle jag satsat på några öl innan. Nej, det visade sig vara ett klokt beslut att inte dricka före.

Skärmen höll oss informerade, vi som stod still. Massor valde att istället hela tiden cirkulera, men hela tiden artigt. Även sådana som man på utseendet säkert hade pekat ut som orosmoment och huliganmöjligheter.

Aldrig hade jag sett så många barn, unga barn, yngre barn och tonåringar. De flesta med sina föräldrar, alla draperade på något sätt i dessa så älskade kommersiella symboler som hjälper oss identifiera oss med varandra och som likasinnade väcker sympati och kamratskap omedelbart. Där fanns bara plats för oss Chelseasupportrar, det fanns ingen delad glädje, det fanns inga som hävdade någon annan åsikt. Det var bara för oss, vi som älskar Chelsea oavsett hur länge, hur djupt eller hur fånigt vi gör det. Det fanns ingen fruktan som på Seven Sisters Road (en plats i världen där inte ens de modigaste, dummaste fans, visar sig i en annan färg än vitt) för att visa oss i världens vackraste färg, den blå, det fanns inget behov av att se sig omkring över axeln. Det fanns bara ett enormt behov av att tacka och dela vår glädje över vårt vägval i livet med likasinnande och våra hjältar.

Att se alla dessa barn, alla kvinnor som normalt aldrig förknippas med denna fotbollsidentifikation som är supporterskap, ett så engelskt ord, det var för mig en glädje och förundran. Det är kanske det som på så många sätt gör de engelska supportrarna så annorlunda. Utanför är det mest män, pojkar som stödjer fotboll men i England är stödet lika stort och lika aktivt hos kvinnorna. Något som sällan uppmärksammas. Visst är det en majoritet män på arenorna, en pengafråga om du frågar mig där männen prioriterar att lägga pengarna på att närvara lite högre än kvinnorna, men paraden visade att det riktiga, verkliga stödet - det som vi inte ser därför det är framför miljoner, nej miljarder, tv-skärmar varje gång Chelsea spelar världen över - representeraderas på paraden. Det var därför den var så viktig. Det handlade inte om att fira, även om många helt klart firade väldigt mycket i klassiska former av alkoholintag. Det handlade om att visa stöd, tacka för underhållningen och önska lycka till nästa år då vi alla vill vara där igen. Där fanns inga motståndare, inga fiender, inte ens några att reta och håna i all godmodighet. Bara stolthet över Londons Stolthet, bara glädje över de vunna segrarna, målrekorden, bara glädjen att dela. Det var en stor dag i var och ens liv, inte minst mitt.

Skärmen kom till liv och intervjuare försökte överrösta skrålandet från tiotusentals halsar på allmänningen, New Kings Road och i lägenheterna som kantade kortegevägen. En skaras som ökade exponentiellt hela tiden. På tak, uppe i skyltar hängde folk som ville se ännu bättre. Som ville komma ännu närmare den hermetisk tillslutna kortegevägen som jag sedan skulle vandra bakåt mot the Bridge full av tankar och glädje, så full av tankar och glädje att jag till och med gick fel och hamnade långt från mitt mål efter paraden. Interfolierad av besök på Chelseapubar österut, pubar som tömts på möbler för att kunna rymma fler fans. Ölen smakade gott efter vad jag hade sett. Öl och fotboll är ju ett äktenskap gjort i himlen.

Längst fram i bussen stod Lamps, Terry och Drogba. Alla lika upprymda, alla lika glada och ärligt talat var det inte propaganda för läsk som Frank Lampard gjorde med en burk i handen. Där stod också Ligapokalen, eller rättare sagt den fanns där hela tiden skiftande mellan olika händer och höjd över huvudet, varje gång till samma enorma jubel från folkmassorna. Den formade en munter dans med Cuppokalen som vandrade motsatt riktning, ibland hit och dit. Ständigt närvarande som så få klubbar har fått visa under alla år. Neil Barnett, klubbansiktet kanske framför andra som han är som en skribent (som skrivit så mycket om Chelsea) under åren och som presentatör på Chelsea TV i sin karakteristiska hatt. Åtminstone tills John Terry tog den och skickade ut den i publikhavet. Barnett visste knappt hur han skulle hantera det hela, man kan bara hoppas det bara var hans näst bästa hatt! Bak i bussen stod de mer blyga, Anelka, Essien, Ballack som haltade i sin dans däruppe. De var nog lika glada men stod ändå i skymundan tills de tvingades framför kameran och alla gav sina bidrag till stämningen. Många valde att sjunga klassiska läktar-Chelseasånger som Joe Cole som självklart befann sig i främre delen Chelseasupporter som han varit i hela sitt liv.

Den normalt så tystlåtne, blyge, ja ibland rent tillbakadragne Frank Lampard hade sin burk i handen hela tiden, med den andra handen ryckte han alltid tillbaka mikrofonen så fort den hade vandrat vidare från honom. Även om han först av allt ville hylla en viss Didier Drogba. Aldrig har jag någonsin sett en sådan frisläppt, normal lycka hos Lamps. Han sjöng, åtminstone tror jag att han tror det var vad han gjorde varje tillfälle han fick. Dansade med bucklorna. Sjöng, nåja, igen och ville aldrig lämna rampljuset. En helt annan Lampard än jag någonsin sett förr. Det busades och det fanns inte en icke-hes strupe inom flera kilometers avständ. De jävla blåsinstrumenten överröstade nästan en ljudanläggning stor nog för Rolling Stones med en volym som kunde räta ut narrmössor.

När den normalt så korrekt, rent ut buttre Carlo Ancelotti fick mikrofonen stannade dock allt upp. Alla trodde vi han skulle säga några ord, tacka för stödet som JT och andra gjort., Inte sjunga en stump som Lamps, Cole, dansa som Malouda eller som Drogba som Lamps hade tagit varje chans att introducera. Den Drogba som haft en sådan fantastisk säsong och borde blivit årets spelare hade inte konkurrenten varit engelsman och spelat i ett än populärare lag. Den som förmodligen visade störst glädje av alla, han sjöng, dansade, hissade bucklor och busade mer än alla tillsammans verkade det som - eller var det bara att allt ljus drogs till honom. Precis som på plan. Drogba får till och med Anders Frisk att se blyg ut på fotbollsplan.

Det var ändå Carlo som tog hem showen. På knockout.

Borta var utseendet som bara vinäger, citron och ett magsår kan producera. Hans normala gameface. Istället för den prydlige korrekte italienske gentlemannen stod där med mikrofon i hand ett fan som säg ut som ungefär alla oss andra. Med Chelseakeps och Chelseahalsduk. Inte snyggt och moderiktigt virad som Mancini utan som en av oss. Tryggt varvad runt halsen för att vi inte ska bli av med. Ansiktet strålade av glädje, stolthet och förmodligen uppriktigt förvåning över alla dessa galningar som tagit sig till SW6 för att fira med honom och hans lag. Bara Roman saknades, åtminstone såg jag honom aldrig men han kanske hade varit på Stamford Bridge och preparerat spelarna för vad som komma skulle. Vi hade velat fira honom också.

Rödbrusig i ansiktet stod bondesonen från Parmaregionen där och vi väntade spänt, det var nästan tyst runt omkring väntande på hans visdomsord när han istället drog igång en alldeles egen version av Volare, Cantare Amore. Hundratusen människor stämde in och tjöt av skratt. Vi som såg honom eller som såg närbilderna på skärmen såg att det var faktiskt tårar i ansiktet när han sjöng. Bra eller dåligt, vad vet jag. Jag fick underkänt i sång. Men jag vet att mitt leende gick från öra till öra.

Det var helgens absoluta höjdpunkt, bland många höjdpunkter, för mig.

Då tillbringade jag ändå åtskilliga timmar mer på pubar runt omkring, i megastore där jag förköpte mig själv på fler Chelseasaker jag säkert har stor användning för. Det föds en varje minut. Å andra sidan hjälper min nya knallgula träningströja utan ärmar att prata fotboll med mina grannar, människor som jag bott med ett tag men tills idag inte direkt pratat med. Fotboll är en grym blyghetsöverkommare.

Avslutningen blev på King's Head. Det var helt enkelt för många vakter som radat upp sig som gula trafikkoner utanför, och för mycket folk inuti på SO mittemot Stamfords västra entré där jag brukar hamna. Där fick jag uppleva hela spektrat av glädje, av supporterskapets betydelse och förenande med barn som envisades vifta med sina flaggor i mitt ansikte, unga män som skrålade Chelsea, We are the Famous CFC. Chelsea, Chelsea. Jag dansade med ett lesbiskt par i fyrtioårsåldern, i vintage Coorströja och mohawken hade en nyare modell. Lite grann tidsbestämmer ju våra tröjor vårt fanskap, eller vilken tröja vi just nu tycker ger mest tur! En sak var säker, deras energi utklassade min.

Det sjöngs och dansades fortfarande när jag flera timmar senare tyckte det var dags att dra mig åt hotellet. I centrum mina damvänner. Det var barpersonal som tydligt visade sin glädje över att servera oss galningar våra öl, istället för irritation över spillt öl. Jag hörde inte ett ont ord på hela dagen, inte ens irritation - bara glädje och gratulationer från människor som såg mig utmattad ta mig tillbaka till The Strand framåt kvällskvisten. Fotboll förenar, Chelsea förbrödrar och jag är förälskad i min älskade fotboll lika mycket idag 53 år gammal som jag var som 12-åring när jag valde mitt livs kärlek. Chelsea Football Club från London SW6. Tack Ossie, Bonetti, Webbsy, Chopper, Cooke och alla ni andra som hjälpte mig finna min passion i livet. För det var ju så att ni valde mig, jag tog bara tacksamt emot med en tacksamhet som fortfarande finns där varje säsong.

När fötterna inte längre bar var det bara att sitta ned mitt i detta euforiska, blå inferno av glädje, sång och fotbollsparafernalia och njuta. För att inte tala om de hundratals kilon av selleri som skräpade ned Fulhams gator. Och man har nog aldrig levt livet om man inte blivit kysst av ett skäggstubbigt skinhead som bara för att man bar blått, tog ens huvud mellan händerna och kysste en upprepade gånger på pannan medan han skadeglatt sjöng, We hate Tottenham, We hate Tottenham. Själv tycker jag nog sämre om andra lag, men så bor jag inte där han bor.

Själv kanske jag inte sjunger mycket, men mitt hjärta sjunger och jag skanderar fortfarande Chelsea för mig själv utan att tänka mig för flera dagar efteråt. Det låg iallafall en galning på gräsmattan på Arlanda i tisdags och vrålade sånger rakt upp i luften, sånger som byggde på ordet blå, Chelsea och kärlek.

Psykologerna kan säkert tala om behov av identifikation, grupptillhörighet, regression till barndomen, och ha en massa ursäkter och förklaringar för vårt beteende - för mig är det helt enkelt bara ren och blå glädje. Ett utlopp från normen, vardagen och förnuftet. Blue is the Colour, Have a Blue Day med Suggs och Madness skrålar i mina öron i den mp3-spelare jag nästan aldrig använder annars. Imorgon kanske hörseln fungerar normalt igen, å andra sidan bryr jag mig inte. Jag tänker gå på The Streets Of London, and elsewhere, and show the world that I am a CHELSEA FAN!

Och nu är det allsvenskan, VM och andra i bästa fall tidsfördriv innan träningsmatcherna börjar igen i juli, silly season avslutas och verkligheten börjar igen i augusti. Jag kan inte vänta. Jag hatar vintern, men det är ju då Chelsea spelar och då ska jag minnas den här helgen, jag ska tråka ut varje vän jag har och jag ska återigen njuta av ett av de största ögonblicken i mitt liv.

Tack gud för att jag fick bli Chelseasupporter.

Under de närmaste dagarna kommer det att läggas upp lite bilder från firandet, så titta gärna in igen....i väntan på nyheter om spelare som lämnar (Belletti, Deco, Hilario...) och spelare som kommer. Inget snaskande, inga lögner om JT (ni har väl sett att den s k affären med Wayne Bridges fd flickvän aldrig någonsin hände), inget skitsnack som the Guardian som påstår att Chelsea inte är skuldfria och inga obekräftade silly seasonrykten från spanska tidningar trolösare och falskare än åttkantiga tärningar. Bara bekräftade transfers här, annars får ni läsa kvällspressen.