Spelare jag inte tål

Det finns spelare vi älskar obetingat, för vad de gjort, men minst lika ofta eller ännu mer för vad de är. Man behöver bara säga Zola, respekterad och älskad av nästan alla. Gary Lineker, som väl aldrig fick en varning i hela sin karriär.

Vissa spelare kan man bara gilla när de spelar i ens eget lag, Dennis Wise var verkligen en sådan som jag fortfarande älskar djupt och innerligt. Men ärligt talat, hade han spelat i t ex Liverpool hade jag nog hatat honom. Nu gör jag inte det utan njuter fortfarande av minnen från den lille ettrige underbare Dennis Wise. Som för övrigt vid sidan av planen och träningssituationer var ett föredöme, få spelare har väl lyckliggjort fler sjuka barn mer än vad han gjorde. Precis som Ashley Cole var han den förste som klubbens pr-ansvariga frågade när det gällde att få någon att ställa upp vid s k community affairs.

Så här är fem spelare som jag ALDRIG någonsin vill se i en Chelseatröja.

STEPHEN HUNT. Nu i Hull, tidigare Reading. För alltid djupt avskydd av mig. En förbannad ynkrygg om jag får säga vad jag tycker. Självklart handlar det om hans överfall på Petr Cech, när han avsiktligt sänkte knät för att träffa Petr Cech i huvudet. Att skadan blev så oerhört allvarlig tror jag inte var hans avsikt, den var förmodligen bara en gängligists resonemang om att skaffa sig så kallad respekt i det psykologiska spelet mellan målvakt och anfallare.

Det spelar dock ingen roll. Alla tv-bilder visar att han gör det här fast han lika lätt hade kunnat låta bli att fullfölja attacken.

Det som gör att jag inte tål att höra ens hans namn nämnas och att jag hoppas att han själv en dag skadar sig allvarligt, helst genom att snubbla på sina egna fötter, är hans uppträdande efteråt.

Att han inte ens fick ett kort eller en avstängning måste man helt skylla på en idiot till domare, Mike Riley tror jag det var – men det vågar jag inte fastslå så här långt efteråt.

Men Stephen Hunt har till denna dag INTE bett Petr Cech om ursäkt eller ens beklagat den skada han orsakade Petr. En skada som var nära att döda Petr Cech och som gör att han resten av sin karriär måste spela och träna med fotbollens fulaste utrustning, huvudskyddet. Istället blåljög Hunt i pressen och påstod att han hade kontaktat Petr Cech och bett om ursäkt, vilket han alltså aldrig gjort. Fy fan vilken ynkrygg!

PATRICE EVRA. Man U. En sällsynt gnällig och ful spelare, kom ihåg hans överfall i Community Shield i år.

Anledningen till att han platsar här är dock att han är en gemen lögnare som försöker spela ut raskortet så fort han kan. Så fort nästan ett domslut går honom emot snackar han om att det beror på hans hudfärg, förmodligen också för att han är fransman i England. Det är inte den populäraste folkgruppen på öarna!

Vi kommer ihåg skandalscenerna på Stamford Bridge när United var där och Rio Ferdinand i sin besvikelse försökte sparka en vägg, och träffade en kvinnlig matchvärd istället. Inte den skicklighet och träffsäkerhet man förväntar sig av en landslagsman! Ferdinand bad dock om ursäkt och skickade blommor och tjejen bara skrattade åt det.

En som inte skrattade efter matchen var en av Chelseas vaktmästare som hamnade i gurgel med Patrice Evra när han bad spelaren att lämna gräset på Stamford Bridge långt efter matchen när några Man U spelare varvade ned. Evra hoppade då på vaktmästaren och startade ett handgemäng.

För att ursäkta sitt vidriga beteende påstod han sedan i media att vaktmästaren hade benämnt honom med rasistiska tillmälen. Medierna var snabba att hoppa på tåget och anklagade inom några dagar hela Chelsea, och förmodligen alla som någonsin burit blått, för rasism.

Det hela visade sig dock vara en ynklig och gemen lögn av Patrice Evra. Vaktmästaren hade absolut inte gjort några rasistiska tillmälen visade FAs utredning av affären. Evra hade hittat på det för att bortförklara att han attackerat vaktmästaren.
Evra stängdes av i flera matcher för sitt tilltag, men någon ursäkt har väl fortfarande inte kommit.

En av de här människorna som aldrig någonsin står för att de gör något, det är alltid någon annans fel.

EBOUÉ, Arsenal. Helt enkelt för att det är en ful och slarvig spelare som nästan varje tackling är på väg att skada sina motståndare. Mokoena nu Portsmouth tidigare Blackburn var samma sorts spelare. De kanske är nödvändiga men bara det egna lagets supportrar kan gilla dem och deras för andra skadliga spelstil.

DANI ALVES. Åh vad glad jag är att Chelsea aldrig köpte honom. En skitsnackare av rang som alltid har något negativt att säga om sina motståndare och aldrig något positivt. En person som saknar all respekt för sina medspelare och en väldigt uppblåst uppfattning om sig själv. Till hans illa dolda förakt anses han inte vara världens bästa högerback, inte ens brasilianska landslaget bästa högerback då Maicon är klasser bättre som back.

Men det är hans stora käft som får mig att tycka så illa om honom. Som sagt, alltid skitsnack och förnedrande tillmälen om motståndarlag och spelare, även medspelare särskilt i landslaget. Ingen barca-spelare är en bra förlorare, men sämst av dem alla är Dani Alves. Det är ingen måtta på ursäkterna och beskyllningarna när barca inte motsvarar deras egna illusioner.

Och så den där skägglappen han har. Som något en bantamtupp skulle vilja ha, men i sanning lika ful som gammelronaldos triangulära hårplätt.

STEVEN GERRARD. Ännu en spelare som jag inte kan älska. Han må vara hur bra som helst och hela medias älskling, åtminstone i Sverige och England. I andra länder anses självklart Frank Lampard vara bättre.

Saint Ickle är en fuskare på plan, han dyker som en Eduardo men då han är engelsman så görs det alltid undantag för honom. Oavsett om han spelar eller inte är han i engelsk (och svensk) media alltid Matchens Lirare. Vilket faktiskt retar mig då objektiviteten är lika låg som när något handlar om Zlatan Ibrahimovic i svensk sportpress. Det är kanske inte Gerrards eget fel att han är medias älskling, men det retar mig att han alltid anses bättre än vad han i verkligheten är.

Ändå kunde jag respektera honom tills hans uppförande utanför plan blev för mycket i vintras. Han lyckades bli friad av en Liverpooljury trots att det fanns filmade bevis på hur han överföll disk jockeyn. Men Gerrard ljög och som sagt, ingen jury i hans egen hemstad skulle någonsin fälla honom. Som alltid när rättvisan blir grovt åsidosatt (OJ Simpson med flera) blir jag sur.

Att han sedan skrev på ett kontrakt med Chelsea och rev det när han blev rädd för sina egna supportrar som brände hans tröja utanför Anfield, det minskar inte mitt förakt för honom. Ändå förhandlade han återigen med Chelsea ännu ett år innan han förklarade att han var scouser för livet. Och scouser är ingen hederstitel någon annanstans än vid floden Merseys mynning.

CHRISTINA RONALDO. Det är hans attityd som får mig att tycka så illa om honom. Hans sätt att spela fotboll på vad som i Portugal kallas intelligent sätt, det vill säga – dyka när helst möjligheten dyker upp. Att fuska sig till fördelar. Vem har lyckats få fler straffar i engelsk fotboll än han?

Hans bruk av manlig kosmetika och framförallt en burk av hårklet innan varje match….jag vet, det kanske säger mer om mig än honom i dagens samhälle…;-)

Han är en världsklasspelare, men inte lika duktig som han själv anser och väldigt gärna talar om för alla. och det är också stötande. Helt enkelt en omogen person som är mer playboy än fotbollsspelare, vilket alltid är störande. En stureplansstekare på internationell nivå.

”Hedersomnämnande” till WILLIAM GALLAS som när han inte kunde gnälla sig till en mittbacksplats i Chelsea under José Mourinho istället hotade att göra självmål i FA Cup finalen. Snackade sedan en hel del skit om Chelsea vilket självklart inte fick mig att gilla honom mer.  Desto mer avsky för honom då han innan han fick storhetsvansinne faktiskt var en av mina favoriter i Chelsea.

Det här är spelare som även om de har kvalitet är spelare jag hoppas att aldrig få se spela i Chelsea. Skulle de ändå hamna där, då stödjer jag dem nog efter att sett hur de beter sig i blått. Trots allt, jag tyckte synnerligen illa om Le Sulk, Nicolas Anelka till han kom till Chelsea och visade att han hade växt upp och nu är en annan person än den som jag kom att tycka så illa om när han bar andra tröjor. Men herregud, att vara (oskyldigt?!) fördomsfull, det tillhör supporterskapet. ;-)

Men Hunt, nej aldrig! Jag kan förlåta, men aldrig den som inte ber om ursäkt.