SÄSONGSAVSLUTNING
En omskakande säsong har slutat med en avslagen tredjeplats, Chelseas sämsta placering i ligan de senaste sex åren. Och bakom Liverpool vilket är det som verkligen är svårt att acceptera.
Ändå är det svårt att vara så där jättebesviken annat än på omständigheter utanför Chelseas kontroll, så som domarskandalerna Chelsea har varit utsatta för i år. Den värsta självklart där den inkompente norske domaren Övrebö bestämde sig för att han skulle avgöra Champions Leaguematchen mot Barcelona, inte spelarna själva. Han var dock inte den ende domaren som avgjorde matcher själv. Vi ska inte glömma van Persies löjligt uppenbara offsidemål på Stamford Bridge som gav Arsenal den segern, en vinst vi dock tog gruvlig revansch för på Emirates (4-1). Eller tönten Mike Riley som skickade av Frank Lampard för en icke-förseelse vid ställningen 0-0, något som avgjorde den matchen i Liverpools fördel på Anfield. Riley förödmjukades efteråt genom att FA vägrade ge Lampard någon avstängning, men det var så dags då. Undrar om UEFA tänker straffa den norske icke-domaren...
Som vanligt höll jag på att skriva, startade säsongen med en ny manager. Efter mycken spekulation utsågs Luis Felipe Scolari, ett delvis omstritt val framförallt för hans bristande klubberfarenhet. Scolari tog in några nya spelare, mest känd Deco. Redan innan han kom var köpet av José Bosingwa klart.
Scolaris start var briljant. Chelsea spelade härlig fotboll och radade upp storsegrar. Scolari sa alla de rätta sakerna och optimismen spirade i klubben som åter kände glädje efter surmuppen Avram Grant. Allt såg bra ut, tills hemmamatchen mot Liverpool.
En match som såg oss förlora vårt otroliga hemmamatchfacit, som slutade på 86 matcher utan förlust, varav 62 stycken var vinster under perioden 040221-081026. Mycket möjligt ett rekord som aldrig någonsin kommer att slås.
Chelsea var efter det en oväntat svagt lag hemma, uppenbarligen en reaktion som ofta kan inträffa efter att ett sådant rekord slås. På bortaplan höll vi dock allt hopp uppe, med ett nytt rekord om 11 vunna matcher i rad under hösten.
(Enda stora besvikelsen före julperioden var en väldigt onödig förlust i ligacupen mot Burnley på straffar. Det är väl runt tio år sedan Chelsea vann en straffläggning senast.)
Precis som året innan och även året innan dess förlorade vi dock våra möjligheter att vinna ligan i den hektiska julperioden. Chelsea tog endast två poäng där jämfört med våra toppkonkurrenter som där skaffade sig ett bra försprång. Samtidigt började ryktena spridas om att truppen inte var nöjda med Scolari. I pressen framställdes de mest missnöjda vara Cech, Ballack och Drogba. Om nu någon kan tro pressen!?
Något var dock fel och Chelsea spelade utan självförtroende och nästan utan fysik, något som karaktäriserat vårt lag de senaste fem åren. Spelet var uruselt och även om vi haft mycket skador i år har de inte varit lika avgörande som tidigare år, även om vi kan hävda att Michael Essiens tidiga korsbandsskada var avgörande på många sätt. Även Joe Cole råkade sedan ut för en korsbandsskada, så vi har haft fler långtidsskador än tidigare.
Den nionde februari hade Romans tålamod med Scolari upphört och brasilianaren som börjat så lovande och hållit så lite fick sparken. Tre dagar senare gjorde Chelsea sensation när man offentliggjorde att Rysslands förbundskapten Guus Hiddink skulle ta över laget säsongen ut och dubbeljobba med det ryska landslaget.
Det dröjde inte många ögonblick innan förändringen hade elektrifierat hela klubben och spelet vände omgående. Chelsea hängde faktiskt med i toppen och utmanade Liverpool och Manchester United långt om länge. Det som avgjorde var en fullständigt onödig förlust mot Heurelho Gomes, jag säger Gomes eftersom det var mer han än Tottenham som besegrade Chelsea. Vår enda förlust hittills (före FA Cupen) med Guus Hiddink som manager.
Detta ska handla om ligan så vi lämnar den etremt tuffa lottningen och händelserna i Champions League utanför liksom finalplatsen i FA Cupen som avgörs nästa helg.
Hade Chelsea inte varit så usla från jul fram till Scolaris avfärdande hade säsongen förmodligen slutat helt annorlunda, vi hade kanske till och med klarat av att vinna ligan. Sådana har resultaten under Hiddink varit att det inte alls hade varit en omöjlighet särskilt som både Man U och Liverpool snubblade lite på vägen, dock ej tillräckligt.
Tyvärr lämnar nu den ordhållige holländaren Chelsea, och jag tror nog det sker med uppenbar saknad hos honom. Om han återkommer eller inte har jag spekulerat i flera gånger tidigare och jag vägrar tro att chansen inte finns. Vem som blir ny manager är helt öppet även om pressen redan gett jobbet till Ancelotti från Milan. Inte mitt förstaval om vi säger så, men en beprövad tränare som är van vid stjärnspelare så det kan nog fungera om hans engelska räcker till. Läs mer under rubriken Nästa manager här till höger.
Mer intressant innan silly season startar är vilken väg Chelsea tänker ta. Ska vi fortsätta kämpa i toppen av Europa, då lär den nuvarande truppen enbart förstärkas. Om vi gör en united och börjar om från början, förnyar och förändrar - då kan det bli vad som helst och en rejäl utrensning i spelartruppen där flera spelare är över de trettio (som om det vore en invalidiserande ålder).
Mycket roligt är dock att en Chelseaspelare återigen vann skytteligatiteln, vi har haft Drogba och Hasselbaink, Dixon m fl tidigare, nu vann Nicolas Anelka titeln före diva-diver C Ronaldo, och till skillnad från Ronaldo får Anelka inga gratismål i form av straffar (som jag tycker inte borde räknas i skytteligan)...
Det näst roligaste har självklart varit att få sin sin favorittränare göra ett sådant fantastiskt jobb och en sådan fin avslutning på säsongen för Chelsea. Hade det inte varit för orättvisa och en norsk domare hade säsongen blivit ännu bättre.
