16 april 2009

Var det verkligen en bra match?!

Två dagar senare och hjärtat börjar slå i den takt det är avsett att slå. Jag har läst massor och undrar mer och mer över hur man verkligen bedömer saker och ting.

Journalister och förståsigpåare hävdar att det var en fantastiskt bra fotbollsmatch i tidags. Inte i min bok. Första matchen var en fantastiskt bra fotbollsmatch. Tisdagens möte på Stamford Bridge var bara fantastisk. En neutral tittare upplever självklart matchen på ett helt annat sätt, det var ju inte deras liv som stod på spel.

Ska vi vara ärliga var det en match som präglades mer av misstag än bra fotboll. Det var slumpmässighet och en domare som till varje pris försökte påverka utgången av matchen, utan att gå över gränsen. Det var nervöst. Det var osäkert. Åtminstone hos Chelseas spelare som inte visste om de skulle spela för att vinna eller för att hålla resultatet och självklart därför spelade i 30 minuter med huvudet under armen. Det var först när Liverpool hade tvingat oss till att börja spela fotboll som något hände.

Ärligt talat fann jag första 20 minutrarna genomtråkiga och jag skrev också kommentarer om att nu kände vi minsann igen Chelsea-Liverpool-matcherna i Champions League. Ställningskrig och utmarkerande.

Sedan gjorde Petr Cech ett av sitt livs värsta misstag. Jag förstår hans tankegång, problemet var att han inte tänkte klart när han steg åt höger och lämnade målet helt fritt för Aurelio. En blind chimpans såg den luckan och redan innan Aurelio hunnit fram till bollen stönade jag av besvikelse. Och fotbollsjournalisterna hyllar det som genialt att Aurelio slog bollen rakt i mål! Isåfall var varje tittare på jorden ett geni, för vi såg alla att målet var obevakat. Det väckte också väldigt obehagliga tankar om senast Chelsea glömde bort att frisparkar är inte ett dött moment i matcherna, jag tänker på när Henry tog en frispark medan Cech var helt upptagen av att dirigera muren och struntade i Henry. Nu gjorde han samma misstag igen, struntade i den som slog frisparken. Den här gången skakade det dock om Cech på ett sätt som kan vara skadligt för resten av hans karriär.

Jag tycker rent synd om Petr Cech. Hans reaktion innebar massor med nervösa ingripanden, osäkerhet och massor med skadliga tankar på hur han skulle agera istället för att bara reagera. Man såg resten av matchen hur det här misstaget fullständigt plågade vår målvaktsjätte.

Ändå gjorde han minst två superräddningar och två jätteräddningar där returen dock gick i fel riktning, till motståndarna. Jag hoppas träningen inför nästa viktiga drabbning på lördag handlar om att återvinna självförtroendet och öka säkerheten. Claude Lollichon vet vad som behöver göras, men viktigast ändå är kanske om Cech får göra en fantomräddning tidigt mot Arsenal. Då kommer han att hitta tillbaka. Alla gör misstag, men när målvakten gör dem då kommer tjafset igång.

Men det var ju inte det enda misstaget. Branislav Ivanovics imitation av en grizzlykram på Alonso var väldigt dåligt omdöme. Visst, för det mesta kommer backarna undan med sådant och straffen var hårt dömd. Men så här efteråt tycker jag nog ändå att det var rätt. Domarna måste stävja den sortens agerande hos backarna. (Hade vi förlorat på det domslutet hade jag hatat Cantalejo från här till jul).

Iniativet i matchen växlade hela tiden och de sista tio minutrarna hade man känslan av att vem som helst skulle kunna göra mål. Och vem som helst tycktes göra det. Men målen var i princip otagbara och föregicks inte direkt av några avgörande misstag, åt något håll. Ändå säger vi att det var dåligt försvarsspel - bara för att det blev mål. Visst var det någon rensning från Chelsea som blev för kort och därmed gav Liverpool chansen, men sådana chanser bjuds det dussintals gånger på i varje normal match.

Jag tycker nog inte det var en bra match - men det var en fantastisk match och jag är tacksam om jag aldrig mer i livet får uppleva en sådan match med mitt Chelsea.

Drogba var matchen i ett mikrokosmos. Han var precis så usel och utelämnad som bara en kraftforward kan bli utan understöd och med känslan att han själv måste avgöra matchen. Så kom det där briljanta målet på en stenhård markpassning på första stolpen av Anelka. Drogba slet som ett djur och hann fram med en tå. Det var en minimal bollkontakt, så liten att domarna först gav målet som självmål av Reina. Sedan kallades det ett stort misstag av Reina. Det var ingetdera. Det var en forward i form som gjorde det där som bara sådana kan göra, få fram en tånagel för att ändra riktning på bollen så att den tog på Reina och gick in istället för att lätt fångas upp av Reina. Reina var säker på att han hade bollen totalt under kontroll ändå tills tån dök upp och ändrade riktningen kanske 5 grader, nog för att helt ställa Reina. Och Lampards stolpe -stolpe, den bollen hade säkert studsat ut i en vanlig match.

Vilken otrolig fotbollsmatch det var, men bra....inte för en supporter vars liv kretsar kring Chelseas vinster, inte slumpmässighet. Men inget slår känslan när den var slut och vi stod där som segrare. Moraliskt och fotbollsmässigt då vi utan tvekan var det bästa laget i bägge matcherna.

Aldrig igen, tack.

Lindy

 

www.sportingbet.com

www.sportingbet.com 

För fakta och initierade kommentarer om Chelsea FC