Återigen kostade de oavgjorda matcherna oss säsongen

Säsongen 2007-2008 har verkligen var en berg och dalbana för oss Chelsea supportrar. Mycket roligt har hänt och mycket tråkigt har hänt. Och som vanligt var det alla oavgjorda matcher, inte minst på Stamford Bridge som kostade oss ligasegern. Vi pressade dock Manchester United in i det allra sista. Ändå hamnade vi två poäng bakom efter att ännu en gång släppt in ett kvitteringsmål på Stamford Bridge under övertid. Förr var Chelsea kassaskåpssäkra de sista femton minutrarna av en match, numer är det hjärtattackstid.

Att återfinna vårt spel de sista femton minutrarna är prioritet nummer ett inför nästa säsong. Viktigare än manager, spelarköp och allt annat.

Vi inledde säsongen lite sämre än de senaste åren. Ändå kom det som en enorm chock när nyheten kom. Jos+e Mourinho slutade. Frivillligt enligt klubben, självklart var det inte så i verkligheten. Han kunde inte stanna kvar med den växande konflikten med Roman Abramovich om hur Chelsea skulle spela och två stora egon i samma klubb. Också Josés stil i media drabbade honom. Det stod egentligen skrivet på väggen redan när Avram Grant kom till klubben i en position som aldrig egentligen hade en funktion.

Avram Grant efterträdde också mycket riktigt José Mourinho till de flestas förtvivlan. Han har gjort ett mycket bättre jobb än väntat, men han har också visat sina brister. Framförallt är han en usel matchcoach. Hans ändringar i laguppställningen under matcherna har oftare kostat oss poäng än gett oss poäng eller ens bättre spel.

Jag anser dock ändå att han har jobbat ihop till chansen att få leda Chelsea en hel säsong och visa om det var spelarna eller han som tog Chelsea till Champion's League-final och pressade United in i kaklet som Tommy Söderberg skulle sagt. I skrivande stund är det dock fullständigt omöjligt att veta vad som kommer att hända. Helt klart är dock att jag föredrar Grant framför föreslagna namn som Rijkaard eller Eriksson. Ingen av dem är managers jag vill se i Chelsea.

Förra året hade vi elva oavgjorda matcher och hamnade bakom Manchester United trots att de hade fem förluster. I år hade vi tio oavgjorda, varav som sagt många många av dem blev oavgjorda på övertid på Stamford Bridge. På bortaplan var vi det vinstrikaste laget. För precis som i fjol förlorade vi endast tre matcher, och Man U hade återigen fem förluster. Så det är de oavgjorda matcherna som avgjorde ligan. Vi gör också alldeles för lite mål, Man U har i två år gjort 80 eller fler mål mot våra 64 resp 65 mål.

Vi kan skylla på en extremt skadefylld säsong och med alltför många spelare borta i Africas Cup. Och det är onekligen sant. Det är dock bara en förklaring, inte orsaken därför att i år hade vi en trupp som klarade av skadorna på ett alldeles utmärkt sätt.

Vi kan också skylla på turbulensen, men inte heller den är orsaken. Vi kan bara hoppas att det blir lugnare och framförallt klarare i klubben. Informationen till oss supportrar är rent ut sagt uselt.

Vi har inte nått ändå fram i ligan. Det har vi dock gjort i Champion's League om finalen var målet. Nu tror jag dock en vinst i finalen är det egentliga målet och det vet vi ju inget om ännu.

Själv har jag hela året trott på en vinst i Champion's league så jag tänker inte ändra uppfattning nu. Vi har trots allt oftast ganska lätt mot United, men visst oroar det hur vi spelar slutminutrarna.

Sommaren kommer antagligen att vara fortsatt turbulent med stor spelaromsättning, jag tänker inte spekulera i vilka som lämnar och eventuellt kommer. Men målgörare måste stå högst på listan. Förutom möjligen för Roman som helst vill se mer sprudlande och underhållande fotboll. Jag gillar vinster mer. Spekulationer om Avram Grant kommer att flöda, hoppas bara inte att det mest spekulerade händer, dvs Rijkaard till Chelsea och Grant tillbaka till positionen som chef för fotbollen. Det är ingen bra situation och det är helt fel manager i mina ögon. Rijkaard är en posör som manager och inte en person jag tror är rätt för Chelseas spelartrupp. Och för en ny manager att ha den sparkade managern som chef, det är en vansinnessituation som inte kan sluta bra.