Olika former av supporterskap

Det är snart 40 år sedan jag startade CSFC. Jag gjorde det av kärlek till Chelsea FC. Ett tag var vi Nordens största supporterklubb, förmodligen mest för att det begreppet var inte särskilt utvecklat på den tiden. Men också för att Chelsea på den tiden också, precis som nu, var ett framgångsrikt lag. Inget vinner supportrar som framgång.

Min kärlek till Chelsea har blivit hårt prövad under åren, allra mest av det huliganproblem klubben en gång hade. Självklart också av de minst sagt olika perioderna av framgång och fiasko som klubben har gått igenom. Idag är vi en världsklubb och den enda nya som etablerat sig som en sådan de senaste tio åren. Det var en stor omställning, men ändå lätt. För mig. Inte för en grupp andra supportrar som anser att Chelsea är deras ensak och inget de är alltför villiga att dela med sig.

Under de här åren och erfarenheter inom Djurgården fotboll har jag kommit att se två tydliga supporterskap. Inget kan sägas vara bättre än det andra, men ett av dem medför konsekvenser som inte är nyttiga för fotbollen i min åsikt. Jag kommer att hårddra linjerna mellan de här grupperna för tydlighetens skull, de är inte alltid så klara som jag gör dem här.

Det finns supportrar som älskar sitt lag för laget och fotbollens skull. Och det finns supportrar som självklart älskar sitt lag, men deras största kärlek är supporterskapet i sig. Väldigt hårt betraktat kunde de här supportrarna stödja egentligen vilket lag som helst, därför det är deras grupp, deras stam som ger dem identiteten. En identitet som kläs i lagets färger och lagets namn. Det är också deras ursäkt för allt. Denna kärlek ligger närmare fanatism än vanligt supporterskap.

Den första gruppen av supportrar väljer sitt lag. Skälen till valet kan vara många; familj, kompisar, lagets framgång när man väljer, vid val av utländska klubbar spelar det ofta in om någon spelare från egna landet spelar i det vid tillfället. Det kan vara så till synes banala skäl som att man gillar tröjorna eller namnet eller en enskild spelare. Orsaken är oviktig, det viktiga är att man gör valet medvetet.

Denna grupp identifieras lättast genom att de alltid är villiga att diskutera det goda med det dåliga och att de anser att en öppen diskussion om laget är välkommen. Där finns det en stor skillnad mot den andra gruppen som absolut inte anser att man får kritisera laget utanför sin egen lilla krets. De anser att man inte är en riktigt supporter som man ser på laget, klubben med öppna ögon. Och för att hålla det så är man beredd att gå till stora överdrifter - det är i denna grupp som det vi kallar huliganism föds. De här supportrarna anser sig själva överlägsna och alla andra är plastiga, medgångssupportrar.

Detta är självklart helt fel. Bägge grupperna av supportrar är likvärdiga i sin omsorg om klubben, det är öppenheten och viljan att hålla fotbollen i balans med andra värden i livet som skiljer grupperna. Där ena gruppen är villig att ta till våld för att hålla sin identitet ohotad är den andra gruppen villig att till och med kunna umgås med supportrar som tycker om andra lag. Nästan en dödssynd för den stamtillhörige supportern.

De här grupperna syns tydligast i England där stamsupportern länge har utgjort basen för de flesta klubbarna, det vill säga utom i de mest framgångsrika klubbarna - vars fans alltid beskrivs i nedsättande termer av stamsupportrarna. Med ökad supporterkultur i Sverige har vi också fått en snabbt ökande grupp av stamsupportrar, och föga överraskande är det bland dem som bråk uppstår. De har supportrarna har en mycket stark bild av sitt eget supporterskap. Ibland ger det rent komiska konsekvenser som när Bajen minskade sitt stöd efter att vunnit sitt enda mästerskap. Hammarby som vinnare gick helt enkelt inte hem bland alla, det stod i strid med det utanförskap och den gemenskap de hade byggt för sig själva. AIK är den klubb i Sverige som starkast har stamsupporterskap, och det är knappast en slump att det är den klubb som också är starkast i de s k problemförorterna där det redan finns en annan sorts stamkultur att identifiera sig med. Bägge de här klubbarnas stamsupportrar anser sig överlägsna det mer diversifierade Djurgården.

Själv tillhör jag dem som kategoriseras som plastsupporter trots att jag nog mer aktivt har stöttat Chelsea än de flesta. Det är självklart inte så kul och det har lett till att jag åtminstone tillfälligt lämnar Vital Chelsea där jag har blivit en fokuspunkt för stamsupportrarnas missnöje. För att inte ytterligare polarisera sajten har jag valt att hålla mig borta tills en mer förstående och vidsynt anda kan ta tillbaka den. Ingen kritik mot redaktionen, de gör vad de kan - men i communities som Vital är det alltid en risk att ytterligheter kan göra sig starka, åtminstone tidvis.

Det är på en mer civiliserad nivå varför jag också valt att stå utanför CSS. Den numer officiella svenska Chelseaklubben. Jag anser att den till stora delar leds enligt stamsupportrars syn, snarare än min som bygger på fotbollen och klubben. Jag och vänner av samma sorts övertygelse som min hade en hel del kontakt med CSS för flera år sedan. Jag betvivlar inte deras engagemang eller deras kärlek, den bara är annorlunda är min.

En väldigt viktig del för deras syn är att fysiskt kunna befinna sig på plats. En ynnest som inte alla kan unna sig av olika skäl. Större delen av den dåvarande medlemstidningen handlade om detta, om alla resor, alla kompisar, alla öl som dracks och alla sånger som sjöngs på läktarna. Vilka lag Chelsea mötte eller resultatet nämndes så gott som aldrig annat än i förbigående om ens det. Chelseasupporten mättes helt enkelt i närvaro, och visst är det fint. Det är också bland de supportrarna som aktivt buar på arenorna, dvs buar sitt eget lag, spelare och manager - något otänkbart för mig. Jag väljer att kritisera på ett helt annat sätt. I skrönorna pratades mycket om bakfyllor och uppoffringar som dem istället för det underbara att få finnas på plats för att heja fram sitt lag.

Efter att mött upp med de här under ett flertal kvällar på olika pubar i Stockholm noterade jag och mina vänner att de här personerna visade väldigt lite intresse för fotbollen Chelsea spelade. Det vill säga, de var där och skrålade, men tittade nästan aldrig på matchen på tv-skärmarna. Fullständigt obegripligt för mig och mina vänner. Det sociala umgänget var helt enkelt viktigare än fotbollen.

Det kan aldrig sägas vara fel att vara social och vilja ägna sig åt det, men för oss var det egendomligt. Vi var där för matchen och levde och led med matchens rytm och inneboende dramaturgi. De från CSS dåvarande ledning var där för gemenskapen, supporterskapet i sig.

Jag kan inte säga att den ena sortens supporterskap är bättre än den andra och jag betvivlar inte att engagemang och kärlek är fullständigt likvärdiga - men jag ser en fara i det här stamsupporterskapet. Den faran kan enklast beskrivas med att man isolerar sig i sin gemenskap och fördömer till och med dem som delar deras grundläggande kärlek. Det är vad jag tror leder till läktarbråk, supporterbråk och i slutändan till våld och huliganism. Jag fruktar kollektivism i den här formen, se på hur militärgrupperingar gärna bildas på samma grunder och hur man i gruppens namn kan begå handlingar som individen knappast skulle begå. Man skapar sig sina egna fiender, verkliga eller inte, och slår sedan vilt mot alla som man inte tycker är med i gruppen.

Detta är vad som skett på Vital Chelsea, där stamsupportrarna, alla engelsmän, använder oförskämdheter och förföljelse av enskilda personer inom täckmanteln att de minsann är bättre supportrar än vi andra. Inte minst därför de minsann inte kritiserar saker inom klubben. Jag kan aldrig tillhöra en sådan gruppering då jag med hela min varelse tror på rätten att uttrycka sin åsikt, positiv eller ifrågasättande. För mig kommer fotbollen alltid först. Och alla är välkomna att dela min kärlek till Chelsea, och hjälpa mig att reta röda lags supportrar vid tillfälle. ;-)

Samtidigt som jag beundrar de här supportergruppernas engagemang måste jag erkänna att stamkulturens trångsynta baksida skrämmer mig och jag ger den definitivt skulden för de händelser som förgiftar fotbollen för mig. De borde inte behöva vara så att det är så lätt mellan ytterligheterna. Stamsupportrarna måste helt enkelt skaffa sig bättre självinsikt och förståelse för vad fanatism kan leda till. För när man börjar hata och förakta sitt eget lags andra supportrar då är något riktigt fel hos dem.

För mig är det resultaten som avgör en klubbs storhet. De är inte nödvändiga för en supporters kärlek, men de är vad som avgör framgång eller besvikelse. Inte hur många som är villiga att slåss i sin klubbs namn. Jag älskar Chelsea med hela min varelse, men inte fan tänker jag skada en annan människa för den sakens skull.