Helvetet på jorden

Älskar man sport måste man lära sig ta nederlag. Man behöver inte vara bra på det, men man måste ta det. Det är åtminstone den officiella inställningen.

Den stinker. Jag är inte en dålig förlorare. Jag är en fruktansvärt usel förlorare. Jag anser att den som är en bra förlorare inte förtjänar att vara en vinnare.

Jag har hållit på Chelsea nästan hela mitt liv så självklart är jag van vid att förlora. Vi har inte alltid varit en av världens främsta fotbollsklubbar. Vi har snarare en lång historia av briljans blandad med uselhet. Vi ljuger inte om oss själva som Tottenhamsupportrar gör och inbillar oss att vi är en klubb av lirare, fast vi har haft fler än Tottenham någonsin kommer att ha. Vi är inte en klubb vana att vinna som de röda klubbarna. Vi har slitit mer och längre än de flesta för vad vi har blivit.

Så trots den historien. Jag har aldrig i mitt liv mått så dåligt efter en idrottshändelse som i tisdags kväll när vi genom denna hemskhet som heter straffläggning förlorade till en klubb jag kommit att rent ut sagt hata de senaste åren, tack vare deras supportrar. Straffar kan vara kul om man fullständigt skiter i vem som vinner. Är en eget lag inblandat och dessutom är lika usla som engelska landslaget på dem, då är lindrigare att få en hjärtattack.

Jag kan sträcka mig så långt som att säga att visst var Liverpool något bättre. Skam vore annars på hemmaplan. De var dock inte i närheten av att vara så mycket bättre än vad vi var jämfört med dem på vår hemmaplan. Det var där vi förlorade genom att vi inte gjorde det andra och tredje mål vi förtjänade där. Då hade det varit game over. Jag kommer aldrig i mitt liv att gå med på eller erkänna att vi förlorade till ett bättre lag, för det gjorde vi absolut inte. Vi bara förlorade.

Istället gick vi på en blåsning med en intränad variant. Och sådant känns värre än några andra mål. Nästan till och med värre än Liverpools specialitet, mål som inte är mål.

Det var extremt irriterande att behöva lyssna till Glenn Hysén. Ingen förväntar sig objektivitet från honom, ändå var det en förolämpning mot oss Chelseasupportrar att han fick vara så kallad expert när rätt ord var hejaklacksledare där han antagligen fick en armbåge av kommentatorn varje gång han gick för långt och då skulle han försöka vara översittande trevlig om Chelsea och vad vi åstadkom.

Vi kan skylla på skador. Ingenting kan övertyga mig annat än att skadorna på Ballack, Carvalho och Shevchenko allvarligt skadade vår chans. Vi saknade årets bäste försvarare i England, vi saknade erfarenhet och rutin i massor och tre ruskigt bra straffläggare. Hade Sheva spelat tror jag han hade varit tungan på vågen. Men skador har varit vårt öde i år. Trots det har vi kämpat oss fram ända till målsnöret i alla stora tävlingar. Det är närmast bragdmässigt, men bara vinnare förunnas bragdstämplar.

Det ändrar dock inte faktum. Att förlora på det här sättet till det där laget - det är mest deprimerande jag någonsin upplevt inom sport.

För alla som följer engelsk fotboll på communities, diskussionsforum etc kommer snabbt att inse att de lag som har de värsta, sämsta, vidrigaste supportrarna det är Liverpool och Tottenham. Det är en åsikt jag står för och bevisen finns i all oändlighet på ställen som Vital Football.

Så att förlora på det sättet till just det där laget, det kommer att ta mycket lång tid att komma över. Hoppas Milan utklassar dem i Athen. De förtjänade inte att vinna förra gången de möttes, men jag inte tänka mig att Milan gör om samma misstag och bara ställer ut skorna i andra halvlek en gång till.

Det vore en liten, mycket liten tröst. För på grund av sina supportrar tycker jag idag så illa om Liverpool att jag knappt trodde det var möjligt.

---

Dessutom genomgår vi idag traumat av ännu en dödlig helikopterolycka. En av våra mest populära ledare någonsin, delägaren Matthew Harding dog för tjugotalet år sedan i en helikopterolycka påv äg hem från en match. Nu händer det igen.

Vi är inte en klubb med tur. Detta är några av de svartaste dagarna i Chelseas historia.