En magisk kväll

Vilken kväll det var i Valencia, i Stockholm, i London och överallt där Chelsea har sina supportrar. Och vilket slut den fick. Det var som en vacker saga. Alla ingredienser finns där.

Jag är övertygad om att de som inte bryr sig tror att Manchester Uniteds storseger över ett Roma som ännu en gång skämde ut italiensk fotboll genom att vika ned sig, var en bättre match. Bara för att siffrorna var större. Men den hade inte det som fotboll verkligen handlar om. Kampen, spänningen. Det var uppvisning på Old Trafford, men på Mestalla var det fotboll i dess innersta väsen.

Normalt sett är jag nästan aldrig nervös numera när Chelsea spelar. Jag vet att de ordnar det hela, oftast på slutet. 25 mål gjorde de sista 10 minutrarna i matcherna är bevis nog för det. Innan den här matchen började jag bli nervös flera dagar före.

Det oavgjorda resultatet på Stamford var en besvikelse, men den största besvikelsen var känslan att Chelsea inte kunde vinna matchen. Den känslan fanns inte igår.

Natten innan vaknade jag kallsvettig upp efter en hemsk mardröm. Jag drömde att jag hade somnat och vaknade en kvart in i matchen. Då låg vi redan under med 2-0. Efter en straff och ett självmål. Självmålet slog en spelare i mörk tröja, Chelseas grå bortaställ, utan nummer in. Men han var misstänkt likt John Terry.

Att vara lite vidskeplig hör till när man är fotbollssupporter. För mig yttrar det sig så att jag måste ha Chelseas tröja på mig under matcherna, annars går det åt skogen. Beviset för det är att senaste bortamötet mot Liverpool hade jag glömt tröjan första 20 minutrarna. Då de gjorde sina mål. Sedan dess har vi inte släppt in ett ligamål, och jag har aldrig glömt min tröja heller.

Men kunde jag haft en sanndröm?!

Jag hade hoppats på en stark start av Chelsea på Mestalla. Den mest fruktade bortaarenan i fotbollsvärlden. Ett stadium där inget engelskt lag hade vunnit på 40 år. Och vi var tvungna att göra ett mål, minst.

Så blev det inte. Det var Valencia som dominerade första halvtimmen. Morientes såg livsfarlig ut och satte en kanon i stolpen. Minuter senare gick Chelseaförsvaret bort sig totalt och Morientes kunde stöta in målet vi inte fick släppa till.

Jag måste erkänna att luften gick ur mig lite. Till och med en gnutta tvivel smög sig in. Men Chelsea började få lite grepp om händelserna i slutet av halvleken och Canizares gjorde en idioträddning. Det visade att vi kunde åtminstone hota.

Och som grundare av religionen The Worship of the Second Half by Chelsea, kunde jag bara inte sluta tro, hoppas, be att vi återigen skulle vända det hela. Min tro på att José skulle hitta på något var orubblig. Och vi hade äntligen Joe Cole spelklar igen. En av de två i Chelsea som vi kan kasta in och ändra saker och ting.

Som José ändrade saker och ting. Han tog ut högerbacken Lassana Diarra som hade haft en tuff match då Valencia helt inriktade sina attacker på hans sida. Istället drog José ned Essien på den positionen. Essien har inte spelat där förut. Joe Cole kom in. Lampard kom in centralt på mittfältet. Valencia hade inte ett enda motmedel och Qique Flores var helt utmanövrerad.

Plötsligt lossnade allt och Chelsea spelade ut Valencia i andra halvlek. Valencia hade ett enda målförsök under hela andra halvlek. Shevchenko gjorde ett mål som säkert var värt lika mycket som hela hans övergångssumma. Mycket vaket.

Canizares gjorde ytterligare en fantomräddning. Hur lyckades han hinna dit och få handen på Ballacks perfekta nick? Det var den Canizares som jag ända tills den här säsongen hållit som en av världens främsta målvakter. Långt ifrån han som var ute och hängde tvätt på Stamford flera gånger. Vilka räddningar han hade gjort i matchen. Det var Chelsea mot Canizares och Canizares ledde på poäng.

Trots dominansen pekade allt på en förlängning när Essien tog sig in i straffområdet efter en passning från Sheva. Alla, utom Essien, väntade på en passning framför målet. Där fanns spelarna. De väntade på passningen. Valencias försvarare väntade på att passningen skulle komma. Canizares tog ett steg ut från stolpen för att skära av passningen.

Essien smällde in bollen innanför Canizares. Mellan målvakten och stolpen. Sekunderna pekade på 90 minuter. Chelsea hade avgjort. De extra minutrarna spelade ingen roll. Valencia var slagna.

Vilken bergochdalbanetur det hade varit. Emotionellt. Vilken seger. Vilket spel. Vilken manager. Vilken coach. Vilka mål. Grannarna var skräckslagna över vrålen.

Chelsea är återigen i semifinal mot hatfienden Liverpool, förmodligen. Dags att ta revanch för målet som aldrig var.

Chelsea hade ännu en gång visat vilken fantastisk moral och karaktär laget har. Vilken genomsmart manager som aldrig tvekar att förändra en match. Chelsea förtjänade utan tvekan att gå vidare, som José sa: det var den bästa match Chelsea spelat på bortaplan under hans tre år. Då har vi ändå slagit Liverpool med 4-1 på Anfield etc.

Det var en match där allt slutade lyckligt, efter att man fått sitta på helspänn absolut hela tiden. Fantastisk match, men det får inte bli alltför många sådana. Det tar på hjärtat.

Chelsea har 4-5 veckor kvar på säsongen, och har fortfarande chansen till kvadruppeln. Något inget annat lag någonsin haft. På söndag kan vi ta oss till final i FA Cupen. Vi vann den sista finalen som spelades på Wembley och vi kan vinna den första på nya Wembley. Vare sig vi får möta Man U, som inte skrämmer, eller Watford, som inte heller skrämmer. Vi har aldrig haft särskilt svårt för Man U.