Nytt Stamford Bridge

De stora klubbarna lägger numer om sina gräsmattor två gånger om året. När de kan göra det bestäms av spelschemat. Vi kommer alla ihåg bråket kring den nedsandade menjämna planen mot Barcelona häromåret då spelschemat inte tillät något byte.

Chelsea lade därför om Stamford Bridges gräs före jul i år. Och drabbades av skyfallsliknande regn som omedelbart förstörde den. Stamford Bridge ser två månader senare ut som en klassiskt engelsk tipsextraplan.

Chelsea är vansinnigt sura och kräver av företaget Inturf att de nu ska lägga om planen igen, gratis. Ett byte av gräsmatta kostar 130.000 pund.

Inturf skyller på väder och omständigheter, bl a att man tvingades lägga planen på den i särklass sämsta tid som finns. En tid när gräset helt enkelt inte kan och vill slå rot, vilket lett till att mattan redan är död.

Vem som står för vad lär kontorsfolket få bestämma. I vilket fall som kommer Stamford Bridge få nytt gräs, som förhoppnngsvis håller säsongen ut. Som det är nu har José utnämnt Stamford till vår värsta fiende. Och visst skäms man när man ser Arsenals fina gräsmatta och jämför med vår just nu.

Sedan är det tyvärr så att dålig gräsmatta är något vi alltid kommer att få lida på Stamford pga hur stadion är byggd och den begränsade sol som når ned till gräset. (Jmf gärna Råsunda, där man dock aldrig lägger nytt gräs utan bara försöker få det gamla att hämta sig).

I planeringen för framtiden lär förhoppningarna om att få bygga ut Stamford till 65.000 åskådare stött på patrull. Spekulationerna om en helt ny arena har därigenom dykt upp igen. Fortfarande hetast är gamla mässområdet Earls Court. Det vore dock synd att lämna Stamford som är en av få originalarenor som fortfarande används i England.

--

Det blir för övrigt Norwich vi möter i FA Cupens femte omgång på lördag.

----

I senaste sportmagasinet S är en stor artikel om Magnus Hedman och hans tid i Chelsea. Han missade tyvärr sin chans till match pga skada - men det är skönt att läsa hans insikter, som är större än alla journalisters, om hur det verkligen är i Chelsea. Dvs inget bråk alls. Jag vågar påstå att Chelseas spelare har nog aldrig varit mer i harmoni än under José Mourinhos tid.

Dessutom behövdes ju lite motvikt till förra numrets ogenerade egenutmärkelse av Erik Niva (öppen spud) att Tottenham skulle vara lirarnas lag (????!!!). Den lirare han framhävde mest av alla var dessutom en Chelseaspelare från grunden, Jimmy Greaves. Greaves upptäcktes av Chelsea, spelade massor av matcher i Chelsea och var fram till i veckan den Chelseaspelare som gjort flest internationella mål - Drogba gick förbi i veckan.

(Jag vill nog påstå att Chelsea förr var fasen så mycket mer lirarnas lag med Jimmy Greaves, Bobby Tambling, Peter Osgodd, Alan Hudson, Charlie Cooke genom åren etc etc etc än vad Tottenham någonsin varit oavsett skrönorna om Bill Nicholson. Däremot har de tagit över vårt ibland sorgliga epitet "kan inte vinna" liksom "Ett säljande lag" - dvs ett lag som alltid säljer sina bra spelare. Något vi inte gör längre.